Kunde varit mycket sämre för att bli bättre
Casa de mi Padre
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Noble Entertainment, 2012
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Ibland dyker det lustigt nog upp filmer med Will Ferrell som man inte hade någon aning om. Han har en tendens att varva stora publiksuccéer med små, smala komedier, som denna lätt actiondoftande parodi på mexikanska såpor och snustorr western som nästan uteslutande är på spanska.
Will Ferrell spelar Armando, en hopplös romantiker som väntar på den rätta kvinnan och ständigt får stå i skuggan av sin betydligt mer framgångsrika bror Raul (Diego Luna) som lämnat ranchen och blivit rik och tjusig. Pappan (Pedro Armendáriz Jr.) är inte speciellt diskret och jämför Armando med olika djur medan Raul får lovord efter lovord.
När Raul återvänder till ranchen har han med sig en vacker kvinna, Sonia (Genesis Rodriguez), som han ämnar gifta sig med. Armando får dock snart reda på att Rauls väg till framgång är via knarkhandel och att han först och främst kommit tillbaka till trakten för att manövrera ut den rådande knarkbaronen Onza (Gael García Bernal). Samtidigt är amerikanska DEA-agenter på plats och samarbetar med den korrumperade lokala polisen och inväntar det stundande knarkkriget. Mitt i smeten finns Armando som givit upp hoppet om sin familj, men som via oväntad vägledning ändå hamnar mitt i kriget.
"Casa de mi Padre" ("Min faders hus") är ganska rolig men ingen skrattfest. För min del kunde filmen skruvats till ytterligare och blivit ännu sämre. Här och där blir det uppenbara kulisser, dockor och felaktiga klipp men det kunde varit betydligt mer. Små detaljer här och där, till exempel en karaktär som inte kan sluta röka och dricka från sitt grogg-glas samtidigt som han blivit skjuten och är på väg att dö eller Onzas rökvanor, är riktigt roliga. Gael García Bernal är för övrigt riktigt bra som filmens eleganta, vitklädda skurk. En klart oväntad roll från en skådespelare jag tidigare mest sett i mer seriösa eller konstiga sammanhang.
Så ganska kul blir det sammantagna betyget.
Will Ferrell spelar Armando, en hopplös romantiker som väntar på den rätta kvinnan och ständigt får stå i skuggan av sin betydligt mer framgångsrika bror Raul (Diego Luna) som lämnat ranchen och blivit rik och tjusig. Pappan (Pedro Armendáriz Jr.) är inte speciellt diskret och jämför Armando med olika djur medan Raul får lovord efter lovord.
När Raul återvänder till ranchen har han med sig en vacker kvinna, Sonia (Genesis Rodriguez), som han ämnar gifta sig med. Armando får dock snart reda på att Rauls väg till framgång är via knarkhandel och att han först och främst kommit tillbaka till trakten för att manövrera ut den rådande knarkbaronen Onza (Gael García Bernal). Samtidigt är amerikanska DEA-agenter på plats och samarbetar med den korrumperade lokala polisen och inväntar det stundande knarkkriget. Mitt i smeten finns Armando som givit upp hoppet om sin familj, men som via oväntad vägledning ändå hamnar mitt i kriget.
"Casa de mi Padre" ("Min faders hus") är ganska rolig men ingen skrattfest. För min del kunde filmen skruvats till ytterligare och blivit ännu sämre. Här och där blir det uppenbara kulisser, dockor och felaktiga klipp men det kunde varit betydligt mer. Små detaljer här och där, till exempel en karaktär som inte kan sluta röka och dricka från sitt grogg-glas samtidigt som han blivit skjuten och är på väg att dö eller Onzas rökvanor, är riktigt roliga. Gael García Bernal är för övrigt riktigt bra som filmens eleganta, vitklädda skurk. En klart oväntad roll från en skådespelare jag tidigare mest sett i mer seriösa eller konstiga sammanhang.
Så ganska kul blir det sammantagna betyget.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. En hel del sång och musik i filmen, bland annat en version av "A Whiter Shade of Pale" på spanska under en bröllopssekvens.
2. Filmens titellåt sjungs av Christina Aguilera.
3. Trots att texterna är humoristiska är själva musiken och framförandet väldigt seriöst och snyggt.
2. Filmens titellåt sjungs av Christina Aguilera.
3. Trots att texterna är humoristiska är själva musiken och framförandet väldigt seriöst och snyggt.
ANDERS JAKOBSON (2012-08-24)