Livet som självförvållat våp
Mitt liv med Jayne Mansfield
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2012
Ljud: Mono
Bild: 4:3 1.33:1
Denna 32 år gamla tv-film är en ganska harmlös biopic som ändå stundtals fångar mig på det där viset som biopics kan göra. Jag har ingen relation alls till Jayne Mansfield - hon hör till en annan generation och jag har med största sannolikhet inte sett en enda av de 34 roller hon gjorde. Egentligen känner jag inte till mer än bara namnet.
Filmen inleds med att Mansfield (Loni Anderson) dör i en bilolycka och blickar sedan med hjälp av hennes före detta man Mickey Hargitay (Arnold Schwarzenegger) tillbaka på hennes liv. Mansfield var besatt av att bli en känd filmstjärna, så till den milda grad att hon ändrade sin image drastiskt när hennes egen personlighet inte gav några roller. Hon gick från smart brunett till dum blondin som med pipig röst fnittrar sig igenom livet i minimala klädesplagg. Allt för att få uppmärksamhet och fastna på fotografernas bilder. En långsiktig plan om att fasa ut våpet och bli mer seriös fanns, men Mansfield kom aldrig riktigt dit.
Framgången kom och med den den stora kärleken Hargitay, mot filmbolagets önskan. Men 50-talet gick över i 60-talet och i och med det blev den dumma blondinen en förlegad karaktär och filmrollerna blir allt färre och färre, samtidigt som Mansfield blir allt gladare i alkoholen. Till slut orkar inte Hargitay vara den stöttepelare han varit under hela karriären och äktenskapet tar slut, men Mansfield är fortfarande lika besatt av bibehålla sin stjärnstatus.
Enligt den här filmen blir Mansfield en rätt så komplicerad figur. Först smart och planerande, men sedan berusad av både framgång och alkohol och så hela tiden denna besatthet, speciellt av att jämföra sig med Marilyn Monroe. Loni Anderson gör ett bra porträtt även om jag får spasmer av Mansfields pipfnitter, vilket sannolikt är korrekt imiterat. Även Arnold Schwarzenegger är fullt godkänd i denna dramatiska roll. Jag hade på förhand föreställt mig att det skulle vara en extrem kalkoninsats, men det är det inte. Att han gör rollen över huvud taget är för att Hargitay - precis som Schwarzenegger - var bodybuildare och Mr Universe-vinnare.
I det stora hela är filmen som jag tidigare skrev harmlös och egentligen en inte speciellt intressant film. Dock inte någon urusel film heller, även om andra verkar tycka det. Filmen är nämligen med bland de 100 "Most Amusingly Bad Movies Ever Made" som listas i Golden Raspberry Award-grundaren John Wilsons bok "The Official Razzie® Movie Guide".
Filmen inleds med att Mansfield (Loni Anderson) dör i en bilolycka och blickar sedan med hjälp av hennes före detta man Mickey Hargitay (Arnold Schwarzenegger) tillbaka på hennes liv. Mansfield var besatt av att bli en känd filmstjärna, så till den milda grad att hon ändrade sin image drastiskt när hennes egen personlighet inte gav några roller. Hon gick från smart brunett till dum blondin som med pipig röst fnittrar sig igenom livet i minimala klädesplagg. Allt för att få uppmärksamhet och fastna på fotografernas bilder. En långsiktig plan om att fasa ut våpet och bli mer seriös fanns, men Mansfield kom aldrig riktigt dit.
Framgången kom och med den den stora kärleken Hargitay, mot filmbolagets önskan. Men 50-talet gick över i 60-talet och i och med det blev den dumma blondinen en förlegad karaktär och filmrollerna blir allt färre och färre, samtidigt som Mansfield blir allt gladare i alkoholen. Till slut orkar inte Hargitay vara den stöttepelare han varit under hela karriären och äktenskapet tar slut, men Mansfield är fortfarande lika besatt av bibehålla sin stjärnstatus.
Enligt den här filmen blir Mansfield en rätt så komplicerad figur. Först smart och planerande, men sedan berusad av både framgång och alkohol och så hela tiden denna besatthet, speciellt av att jämföra sig med Marilyn Monroe. Loni Anderson gör ett bra porträtt även om jag får spasmer av Mansfields pipfnitter, vilket sannolikt är korrekt imiterat. Även Arnold Schwarzenegger är fullt godkänd i denna dramatiska roll. Jag hade på förhand föreställt mig att det skulle vara en extrem kalkoninsats, men det är det inte. Att han gör rollen över huvud taget är för att Hargitay - precis som Schwarzenegger - var bodybuildare och Mr Universe-vinnare.
I det stora hela är filmen som jag tidigare skrev harmlös och egentligen en inte speciellt intressant film. Dock inte någon urusel film heller, även om andra verkar tycka det. Filmen är nämligen med bland de 100 "Most Amusingly Bad Movies Ever Made" som listas i Golden Raspberry Award-grundaren John Wilsons bok "The Official Razzie® Movie Guide".
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det var efter den här filmen - fast knappast som ett resultat av den - som Arnold Schwarzeneggers filmkarriär tog fart på allvar med "Conan"-filmerna, "Terminator", "Commando" och så vidare.
2. Till DVD-utgåvan verkar filmen fått en ny titel som fokuserar på Mickey Hargitays relation till Jayne Mansfield. Tidigare har den gått under titeln "Historien om Jayne Mansfield" som är en rak översättning av originaltiteln.
3. Filmen innehåller enligt uppgift en rad felaktigheter, där en av de mest konstiga - och som borde varit otroligt enkel att justera - gäller Mansfields ålder när hon omkom. I filmen var hon 36, i verkligheten 34.
2. Till DVD-utgåvan verkar filmen fått en ny titel som fokuserar på Mickey Hargitays relation till Jayne Mansfield. Tidigare har den gått under titeln "Historien om Jayne Mansfield" som är en rak översättning av originaltiteln.
3. Filmen innehåller enligt uppgift en rad felaktigheter, där en av de mest konstiga - och som borde varit otroligt enkel att justera - gäller Mansfields ålder när hon omkom. I filmen var hon 36, i verkligheten 34.
ANDERS JAKOBSON (2012-09-03)