Dubbel tandläkarskräck
Tandläkaren
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2012
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Tandläkaren 2
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2012
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Först en liten berättelse från mitt eget liv: Jag har dragit ut två visdomständer (än så länge). Det verkar som något som är oundvikligt i längden. Vid det första tillfället var jag skapligt nervös och oroad för ingreppet. "Dra ut en tand" låter ju inte som det roligaste man kan göra. Men under själva ingreppet låg jag mest och fnissade på grund av den totalt absurda känslan: Tandläkaren bände och bröt och höll på och jag kände ingenting men jisses vad det lät i skallen. Sen var det över och jag fick höra att det var en "intressant anatomi" på min tand. Om nu det var positivt eller inte.
Den andra gången var jag inte lika nervös men ingreppet var mer smärtsamt. Tanden sprack under proceduren och det tog lång tid och var mest obehagligt. Jag vill inte påstå att jag har tandläkarskräck, men jag har mycket respekt för de som gräver runt i min mun. Man känner sig utblottad och maktlös och generellt sett är det mest otrevligt.
Tandläkarterror har funnits på film och framför allt inom skräckgenren, och "Re-Animator"-regissören Brian Yuzna drog sitt stå till stacken med "Tandläkaren" (1996) och "Tandläkaren 2" (1998). Här möter vi tandläkaren Alan Feinstone, spelad av Corbin Bernsen från "Lagens Änglar". Han är besatt av renlighet och avskyr hur förfallet smutsar ned både samhället och folks munnar. Det är översättaren som väljer ordet "förfall" som översättning på "decay" - det engelska ordet syftar även på angrepp som karies, och där fungerar det svenska ordet inte lika bra.
Det börjar dock gå till överdrift för Feinstone. Han blir allt mer paranoid och sinnesförvirrad och får både hallucinationer och verkliga uppenbarelser. Bland annat ser han hur hans fru är otrogen med den ovanligt smutsiga poolkillen och det blir en utlösande faktor. Nu drabbas både patienter och anställda av tandläkarens tortyr och det spårar bara ut allt mer. Polisen börjar komma honom på spåren, men Feinstone har sparat den värsta tortyren till sin egen fru som han planerar att utföra på bröllopsdagen.
Till slut hamnar åker han fast och hamnar på mentalsjukhus, ifrån vilket han rymmer i början av den andra filmen. I jämförelse med den första filmen där Feinstein drevs av sinnesförvirring är han i denna helt medveten om vad han sysslar med. Han rymmer dock bort från storstaden och hamnar i småstaden Paradise där han redan fem år tidigare skaffat ett bankfack under namnet Lawrence Caine.
Dock dröjer det inte länge innan Feinstone/Caine drar på sig tandläkarrocken igen och börjar praktisera - och sedermera tortera alla som kommer i hans väg. Samtidigt har hans fru anlitat en privatdetektiv för att spåra honom så att hon själv kan få hämnas.
Som vanligt är föregångaren bättre än sin uppföljare. Samtidigt är båda filmerna ganska töntiga, lätt överspelade och lite smålustiga utan att bli komedier. De är fyllda av en del kletiga splattereffekter som luktar lite Peter Jackson under hans splatterperiod. Det är även extrema närbilder på blodiga tandläkaringrepp. Känslan jag får av den första filmen är att den känns som en utdragen episod från "Creepshow", speciellt som Feinstone har vissa likheter med E.G. Marshalls bacillskräcksfigur.
Det är mer känsla i den första filmen med det underliggande vansinnet medan tvåan känns mer som en traditionell slasher. Har man dock tandläkarskräck lär filmerna vara skapligt skrämmande. För min del är de mest obehagliga och töntiga i någon märklig mix.
Den andra gången var jag inte lika nervös men ingreppet var mer smärtsamt. Tanden sprack under proceduren och det tog lång tid och var mest obehagligt. Jag vill inte påstå att jag har tandläkarskräck, men jag har mycket respekt för de som gräver runt i min mun. Man känner sig utblottad och maktlös och generellt sett är det mest otrevligt.
Tandläkarterror har funnits på film och framför allt inom skräckgenren, och "Re-Animator"-regissören Brian Yuzna drog sitt stå till stacken med "Tandläkaren" (1996) och "Tandläkaren 2" (1998). Här möter vi tandläkaren Alan Feinstone, spelad av Corbin Bernsen från "Lagens Änglar". Han är besatt av renlighet och avskyr hur förfallet smutsar ned både samhället och folks munnar. Det är översättaren som väljer ordet "förfall" som översättning på "decay" - det engelska ordet syftar även på angrepp som karies, och där fungerar det svenska ordet inte lika bra.
Det börjar dock gå till överdrift för Feinstone. Han blir allt mer paranoid och sinnesförvirrad och får både hallucinationer och verkliga uppenbarelser. Bland annat ser han hur hans fru är otrogen med den ovanligt smutsiga poolkillen och det blir en utlösande faktor. Nu drabbas både patienter och anställda av tandläkarens tortyr och det spårar bara ut allt mer. Polisen börjar komma honom på spåren, men Feinstone har sparat den värsta tortyren till sin egen fru som han planerar att utföra på bröllopsdagen.
Till slut hamnar åker han fast och hamnar på mentalsjukhus, ifrån vilket han rymmer i början av den andra filmen. I jämförelse med den första filmen där Feinstein drevs av sinnesförvirring är han i denna helt medveten om vad han sysslar med. Han rymmer dock bort från storstaden och hamnar i småstaden Paradise där han redan fem år tidigare skaffat ett bankfack under namnet Lawrence Caine.
Dock dröjer det inte länge innan Feinstone/Caine drar på sig tandläkarrocken igen och börjar praktisera - och sedermera tortera alla som kommer i hans väg. Samtidigt har hans fru anlitat en privatdetektiv för att spåra honom så att hon själv kan få hämnas.
Som vanligt är föregångaren bättre än sin uppföljare. Samtidigt är båda filmerna ganska töntiga, lätt överspelade och lite smålustiga utan att bli komedier. De är fyllda av en del kletiga splattereffekter som luktar lite Peter Jackson under hans splatterperiod. Det är även extrema närbilder på blodiga tandläkaringrepp. Känslan jag får av den första filmen är att den känns som en utdragen episod från "Creepshow", speciellt som Feinstone har vissa likheter med E.G. Marshalls bacillskräcksfigur.
Det är mer känsla i den första filmen med det underliggande vansinnet medan tvåan känns mer som en traditionell slasher. Har man dock tandläkarskräck lär filmerna vara skapligt skrämmande. För min del är de mest obehagliga och töntiga i någon märklig mix.
EXTRAMATERIALET
Enbart trailers och slideshows.
TRE SAKER
1. I "Tandläkaren" figurerar Mark Ruffalo i en liten roll som modellagent. En av hans tidigaste roller.
2. Jag antar att Corbin Bernsen gillade karaktären. Han dyker upp som producent till tvåan och det indikerar på något sätt att han var drivande till att filmen blev av.
3. Det dras ut tänder på löpande band och andra borras sönder i filmerna. Riktigt så enkelt som det är i filmerna är det förstås inte i verkligheten...
2. Jag antar att Corbin Bernsen gillade karaktären. Han dyker upp som producent till tvåan och det indikerar på något sätt att han var drivande till att filmen blev av.
3. Det dras ut tänder på löpande band och andra borras sönder i filmerna. Riktigt så enkelt som det är i filmerna är det förstås inte i verkligheten...
ANDERS JAKOBSON (2012-08-25)