Lite utdraget men värdigt om neurotikern
Woody Allen: A Documentary
Genre: DokumentärFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Scanbox Vision, 2012
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Widescreen 1.78:1
Trots att Woody Allen fått ur sig nästan femtio filmer har vi bara tre av dem i vårt arkiv. De förhållandevis nya, och i ett större perspektiv lite bleka "Whatever Works" och "Du kommer att möta en lång mörk främling", samt den lite äldre men kanske inte superklassiska "Melinda & Melinda". Inte någon av de mest kända filmerna och ej heller min favorit bland hans filmer - "Manhattan Murder Mystery". Det kanske blir ändring på det i framtiden.
Att det nu finns en dokumentär om honom känns inte konstigt på något sätt. Faktum är att jag tycker att den borde funnits tidigare, men Allen är en person med stor integritet och regissören Robert B. Weide fick tjata sig till filmen under ett tiotal år.
Även om vi främst ser Allen som en filmmakare startade han som komiker och först och främst som ståuppkomiker. Han hade bra skämt men var osäker och obekväm på scenen. Detta ser man tydligt i några tidiga klipp, men sen lossnade det för honom och när man ser klipp från efter vändpunkten är det som att se en annan person. Allen var kvick och rolig och hamnade till slut i filmbranschen, först som manusförfattare och skådespelare och sedan som regissör. Av någon underlig anledning tilldelades han full kontroll redan till sin första film, och har haft det sedan dess.
Dokumentären är hyfsat kronologisk med bilder från och kommentarer kring de flesta av filmerna. Många av hans återkommande skådespelare är med i filmen och ger sin bild av sina upplevelser och av Allen. Allen själv är frispråkig och verkar inte hålla tillbaka på något sätt.
Bland det mer intressanta i filmen är bilderna från hans hem där han visar högar med osorterade, handskrivna idéer och sin gamla tyska skrivmaskin som han än i dag skriver allt han gör på. Här finns ingen dator eller något annat modernt hjälpmedel. Allen är kanske ingen bakåtsträvare, men hans hjärta tillhör det förflutna.
Debaclet om när Allen blev ihop med sin egen adoptivdotter berörs bara ytligt, men konsekvenserna av detta märks i form av att Allens dåvarande fru och till lika adoptivdotterns mamma Mia Farrow inte alls är med i dokumentären, förutom i klipp från de filmer hon gjorde med honom. En lite infekterad situation, och samtidigt rätt så duktigt absurd.
Emellertid känner jag att filmen blir lite utdragen. Det blir lätt så när man ska gå igenom någons karaktär och trots att Allen växlat genrer och tagit in nya skådespelare under åren, blir dokumentären ganska strömlinjeformad och det känns som det hade behövt något extra. Som film betraktat är det ingen hisnande upplevelse. Det mesta är filmat rakt upp och ned utan några som helst utsvävningar. Jag tycker ändå att filmen är intressant och en värdig dokumentation om en tveklöst unik filmskapare.
Att det nu finns en dokumentär om honom känns inte konstigt på något sätt. Faktum är att jag tycker att den borde funnits tidigare, men Allen är en person med stor integritet och regissören Robert B. Weide fick tjata sig till filmen under ett tiotal år.
Även om vi främst ser Allen som en filmmakare startade han som komiker och först och främst som ståuppkomiker. Han hade bra skämt men var osäker och obekväm på scenen. Detta ser man tydligt i några tidiga klipp, men sen lossnade det för honom och när man ser klipp från efter vändpunkten är det som att se en annan person. Allen var kvick och rolig och hamnade till slut i filmbranschen, först som manusförfattare och skådespelare och sedan som regissör. Av någon underlig anledning tilldelades han full kontroll redan till sin första film, och har haft det sedan dess.
Dokumentären är hyfsat kronologisk med bilder från och kommentarer kring de flesta av filmerna. Många av hans återkommande skådespelare är med i filmen och ger sin bild av sina upplevelser och av Allen. Allen själv är frispråkig och verkar inte hålla tillbaka på något sätt.
Bland det mer intressanta i filmen är bilderna från hans hem där han visar högar med osorterade, handskrivna idéer och sin gamla tyska skrivmaskin som han än i dag skriver allt han gör på. Här finns ingen dator eller något annat modernt hjälpmedel. Allen är kanske ingen bakåtsträvare, men hans hjärta tillhör det förflutna.
Debaclet om när Allen blev ihop med sin egen adoptivdotter berörs bara ytligt, men konsekvenserna av detta märks i form av att Allens dåvarande fru och till lika adoptivdotterns mamma Mia Farrow inte alls är med i dokumentären, förutom i klipp från de filmer hon gjorde med honom. En lite infekterad situation, och samtidigt rätt så duktigt absurd.
Emellertid känner jag att filmen blir lite utdragen. Det blir lätt så när man ska gå igenom någons karaktär och trots att Allen växlat genrer och tagit in nya skådespelare under åren, blir dokumentären ganska strömlinjeformad och det känns som det hade behövt något extra. Som film betraktat är det ingen hisnande upplevelse. Det mesta är filmat rakt upp och ned utan några som helst utsvävningar. Jag tycker ändå att filmen är intressant och en värdig dokumentation om en tveklöst unik filmskapare.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialt är en rad kortare inslag som delvis känns som bortklippta sekvenser och delvis som renodlat bakommaterial. Allen berättar lite om att skriva för "The New Yorker", en skådespelare berättar en obegriplig anekdot, Allens mamma figurer i en halvminut, regissören berättar om sitt förhållande till Allen och varför han gjorde filmen och Allen tar oss runt i Brooklyn.
De två roligaste inslagen är ett där Allen får svara på tolv frågor av typen "vad skulle du välja mellan x och y?" som faktiskt är riktigt underhållande, och det andra är med "Allens favoritskådis" (utifrån antalet filmer) och det är en sliten farbror som inte kommer ihåg så mycket först men sen kommer ihåg lite i alla fall. Rätt kul.
De två roligaste inslagen är ett där Allen får svara på tolv frågor av typen "vad skulle du välja mellan x och y?" som faktiskt är riktigt underhållande, och det andra är med "Allens favoritskådis" (utifrån antalet filmer) och det är en sliten farbror som inte kommer ihåg så mycket först men sen kommer ihåg lite i alla fall. Rätt kul.
TRE SAKER
1. Sedan "Annie Hall" har Woody Allen favoriserat typsnittet Windsor till sina eftertexter. Självklart använder även dokumentären om honom samma typsnitt.
2. Robert B. Weide har tidigare gjort dokumentärer om bland annat Bröderna Marx, W.C. Fields och Lenny Bruce, och härnäst kommer en om Kurt Vonnegut. Han har även regisserat avsnitt av "Simma lugnt, Larry" och "Parks and Recreation".
3. Den svenska nöjesjournalisten Jan-Olov Andersson från Aftonbladet skymtar förbi i ungefär en halv sekund. Tillräckligt länge för att jag skulle notera honom.
2. Robert B. Weide har tidigare gjort dokumentärer om bland annat Bröderna Marx, W.C. Fields och Lenny Bruce, och härnäst kommer en om Kurt Vonnegut. Han har även regisserat avsnitt av "Simma lugnt, Larry" och "Parks and Recreation".
3. Den svenska nöjesjournalisten Jan-Olov Andersson från Aftonbladet skymtar förbi i ungefär en halv sekund. Tillräckligt länge för att jag skulle notera honom.
ANDERS JAKOBSON (2012-11-17)