Modigt men dialogtungt, sörru
FILMEN
Jag ska nu inleda denna recension av Hasse Ekmans nazistskildring "Excellensen" med något så oväntat som en farsreferens. Inom farsvärlden är det vanligt att det mesta importeras från England och översätts, men av någon lustig anledning behålls ibland karaktärsnamnen och skådespelarna refererar till varandra med sina engelska originalnamn. Det är mycket märkligt och det skapar en sorts distans till materialet. I "Excellensen" är det likadant - förutom att det är en originalhistoria. Filmen är svensk, spelas av svenskar, men utspelar sig i Österrike och folk heter saker som Herbert von Blankenau, Max Karbe, Fader Ignatius, Wilhelm, Doktor Blumenreich, Kubelik. Platser som nämns bär tyskklingande namn, och det hela blir väldigt knepigt att ta in.
Vidare är filmen oerhört dialogtung som dessvärre leder till ganska dåliga leveranser. Det känns som folk läser innantill eller mest sitter och väntar på att få säga nästa replik på ett stelt och inövat sätt. När dessutom några skådespelare har en riktig "tjenare, tjenare"-stockholmska och inte kan låta bli att slinka in ett "sörru" i replikerna, blir det ännu mer märkligt. Filmen blir väldigt onaturlig.
Det är egentligen bara två skådespelare som gör ett trovärdigt intryck och det är Lars Hanson i huvudrollen som excellensen Herbert von Blankenau och Stig Järrel som den småsadistiska major Monk. Båda belönades med Chaplin-priset när det begav sig.
Filmen utspelar sig som sagt i Österrike där excellensen är en hyllad författare och en religiös förgrundsgestalt. I inledningen av filmen ska han firas på sin 60-årsdag, men dottern Elisabeth (Elsie Albiin) vill inte delta i festligheterna och hamnar i stället på ett nazistmöte där hon fascineras av Max Karbes (Gunnar Sjöberg) övertygande engagemang. När mötet avslutas med att en byst av excellensen krossas blir hon orolig för följderna. Elisabeth finner sig plötsligt i en sits där hon blivit blixtförälskad i Karbe men samtidigt älskar sin far. Trots att excellensen är en fiende till Karbes sak, ser han mellan fingrarna och låter excellensen löpa, men förklarar samtidigt för Elisabeth att om situationen uppstår måste han lyda order och placera excellensen i ett straffläger.
Vilket är precis vad som händer så småningom. Karbes förälskade velighet kommer tillbaka och biter honom i baken, allt medan excellensen blir både fysiskt och psykiskt försvagad, men som vägrar gå ifrån sina principer och sin tro.
Trots att jag har klara problem att komma in i filmen går det inte att bortse från att det är en väldigt mörk och molande otäck historia. Manusförfattarna Bertil Malmberg och Sven Stolpe, där filmen baseras på en pjäs av den förre, undviker skickligt att i klarspråk berätta vilka filmen handlar om. Ordet "nazism" förekommer inte, i stället pratas det om "symboler" och "ledaren" och den enda oundvikliga referensen är nazisternas traditionella hälsning. Det var med kombinerad försiktighet och mod man tog sig an ämnet i en tid då det lika gärna kunde varit en tidsfråga innan Sverige blev invaderat.
Vidare är filmen oerhört dialogtung som dessvärre leder till ganska dåliga leveranser. Det känns som folk läser innantill eller mest sitter och väntar på att få säga nästa replik på ett stelt och inövat sätt. När dessutom några skådespelare har en riktig "tjenare, tjenare"-stockholmska och inte kan låta bli att slinka in ett "sörru" i replikerna, blir det ännu mer märkligt. Filmen blir väldigt onaturlig.
Det är egentligen bara två skådespelare som gör ett trovärdigt intryck och det är Lars Hanson i huvudrollen som excellensen Herbert von Blankenau och Stig Järrel som den småsadistiska major Monk. Båda belönades med Chaplin-priset när det begav sig.
Filmen utspelar sig som sagt i Österrike där excellensen är en hyllad författare och en religiös förgrundsgestalt. I inledningen av filmen ska han firas på sin 60-årsdag, men dottern Elisabeth (Elsie Albiin) vill inte delta i festligheterna och hamnar i stället på ett nazistmöte där hon fascineras av Max Karbes (Gunnar Sjöberg) övertygande engagemang. När mötet avslutas med att en byst av excellensen krossas blir hon orolig för följderna. Elisabeth finner sig plötsligt i en sits där hon blivit blixtförälskad i Karbe men samtidigt älskar sin far. Trots att excellensen är en fiende till Karbes sak, ser han mellan fingrarna och låter excellensen löpa, men förklarar samtidigt för Elisabeth att om situationen uppstår måste han lyda order och placera excellensen i ett straffläger.
Vilket är precis vad som händer så småningom. Karbes förälskade velighet kommer tillbaka och biter honom i baken, allt medan excellensen blir både fysiskt och psykiskt försvagad, men som vägrar gå ifrån sina principer och sin tro.
Trots att jag har klara problem att komma in i filmen går det inte att bortse från att det är en väldigt mörk och molande otäck historia. Manusförfattarna Bertil Malmberg och Sven Stolpe, där filmen baseras på en pjäs av den förre, undviker skickligt att i klarspråk berätta vilka filmen handlar om. Ordet "nazism" förekommer inte, i stället pratas det om "symboler" och "ledaren" och den enda oundvikliga referensen är nazisternas traditionella hälsning. Det var med kombinerad försiktighet och mod man tog sig an ämnet i en tid då det lika gärna kunde varit en tidsfråga innan Sverige blev invaderat.
EXTRAMATERIALET
Ett kort bildgalleri, lite trivia och textbiografier om de medverkande.
TRE SAKER
1. I och med att jag poängterat att det inte finns något klarspråk i filmen, så figurerar det heller inte några svastikor. Förutom på det nygjorda omslaget till DVD:n.
2. Jag blir snudd på golvad av den mycket episka och pampiga musiken som inleder filmen. Jag hoppas att detta är en del av Lars-Erik Larssons originalmusik.
3. Hasse Ekman var 29 år gammal när han regisserade filmen.
2. Jag blir snudd på golvad av den mycket episka och pampiga musiken som inleder filmen. Jag hoppas att detta är en del av Lars-Erik Larssons originalmusik.
3. Hasse Ekman var 29 år gammal när han regisserade filmen.
ANDERS JAKOBSON (2012-12-23)