Det slutna rummet på havet
FILMEN
Mitt under andra världskriget läste Alfred Hitchcock nyhetsrapporter om sänkta båtar och överlevande och tyckte att det skulle vara ett spännande upplägg till en film med att skildra överlevande i en livbåt. Idén fördes vidare till författaren John Steinbeck som skrev en novell, som sedan omarbetades till Hitchcocks film. Den här lilla omvägen hade att göra med att Steinbeck var ett populärt namn vid den här tiden som skulle ge lite gratisreklam till filmen. Filmmanuset följde dock inte riktigt Steinbecks novell och författaren sägs vara ganska missnöjd med hur filmen blev.
Upplägget blir en sorts variant på det slutna rummet, när ett antal människor samlas i en livbåt efter att ett skepp sänkts av tyskarna. Det är både vanliga passagerare och militärer som hamnar i livbåten en efter en. Några faller bort på en gång, men till slut är det åtta kvar som guppar runt i väntan på hjälp. En av dem klämmer ur sig en skräckanekdot om ett tidigare tillfälle han satt i en livbåt - då dröjde det 43 dagar innan räddningen kom.
Plötsligt får de en nionde passagerare, en tysk som hjälps upp ur vattnet. Och det är inte vilken tysk som helst, utan självaste kaptenen på den ubåt som sänkte dem. Nu börjar stridigheterna poppa upp - vissa vill slänga tillbaka tysken, medan andra vill hjälpa honom. Endast en av de åtta förstår tyska och får agera tolk och tysken håller en låg profil, men vi tittare får se att han bland annat har en kompass han tittar på i smyg.
Det sociala spelet sätter igång där det blir inre stridigheter i gruppen samtidigt som tysken börjar manipulera dem allt mer. Och finns det någon hjälp i sikte?
Denna trefaldigt Oscarsnominerade film faller mig inte riktigt i smaken. Det är en ganska pratig sak som mest guppar på. Båten åker upp och ned och det har en minst sagt sövande effekt. Dessvärre stör jag mig på bakprojektionen av det öppna havet, dåtidens digitala databakgrunder. I dag är det svårt att köpa effekten och jag får aldrig riktigt känslan av att karaktärerna i filmen svävar i fara. Jag tänker mest: där sitter de i en studio framför en filmduk.
Nu ska inte förlegad teknik sätta käppar i hjulet, men även om jag bortser från den så känns det som om "Livbåt" aldrig riktigt kommer in under mitt skinn. I det här fallet lyckades inte Hitchcock även om det ansågs att han gjorde det när det begav sig.
Upplägget blir en sorts variant på det slutna rummet, när ett antal människor samlas i en livbåt efter att ett skepp sänkts av tyskarna. Det är både vanliga passagerare och militärer som hamnar i livbåten en efter en. Några faller bort på en gång, men till slut är det åtta kvar som guppar runt i väntan på hjälp. En av dem klämmer ur sig en skräckanekdot om ett tidigare tillfälle han satt i en livbåt - då dröjde det 43 dagar innan räddningen kom.
Plötsligt får de en nionde passagerare, en tysk som hjälps upp ur vattnet. Och det är inte vilken tysk som helst, utan självaste kaptenen på den ubåt som sänkte dem. Nu börjar stridigheterna poppa upp - vissa vill slänga tillbaka tysken, medan andra vill hjälpa honom. Endast en av de åtta förstår tyska och får agera tolk och tysken håller en låg profil, men vi tittare får se att han bland annat har en kompass han tittar på i smyg.
Det sociala spelet sätter igång där det blir inre stridigheter i gruppen samtidigt som tysken börjar manipulera dem allt mer. Och finns det någon hjälp i sikte?
Denna trefaldigt Oscarsnominerade film faller mig inte riktigt i smaken. Det är en ganska pratig sak som mest guppar på. Båten åker upp och ned och det har en minst sagt sövande effekt. Dessvärre stör jag mig på bakprojektionen av det öppna havet, dåtidens digitala databakgrunder. I dag är det svårt att köpa effekten och jag får aldrig riktigt känslan av att karaktärerna i filmen svävar i fara. Jag tänker mest: där sitter de i en studio framför en filmduk.
Nu ska inte förlegad teknik sätta käppar i hjulet, men även om jag bortser från den så känns det som om "Livbåt" aldrig riktigt kommer in under mitt skinn. I det här fallet lyckades inte Hitchcock även om det ansågs att han gjorde det när det begav sig.
EXTRAMATERIALET
Det är nästan chockerande matigt extramaterial, och omslagets övertitel "Special edition" känns i det här fallet befogat. Det finns ett kommentarspår med Hitchcock-experten Drew Casper som även figurerar i den hyfsat nygjorda making of-film på nästan en halvtimme som finns med. Här återges lite historier från inspelningen via antingen Casper eller Hitchcocks dotter.
I ett betydligt längre inslag, en sorts äldre variant på "Inside the actors studio", intervjuas Hitchcock på ett intressant och givande sätt. "Livbåt" nämns inte alls i filmen, men väl "Psycho" och "Fåglarna". Det pratas även om "Marnie" som Hitchcock jobbade på då, vilket daterar intervjun till 1964 - det vill säga 20 år efter att "Livbåt" gjordes. Den kanske ansågs för gammal redan då. Det är hur som helst en givande intervju där den lite sävlige och smått sarkastiske Hitchcock svarar bra på både detaljfrågor och frågor av sorten "Vad är lycka för dig".
I ett betydligt längre inslag, en sorts äldre variant på "Inside the actors studio", intervjuas Hitchcock på ett intressant och givande sätt. "Livbåt" nämns inte alls i filmen, men väl "Psycho" och "Fåglarna". Det pratas även om "Marnie" som Hitchcock jobbade på då, vilket daterar intervjun till 1964 - det vill säga 20 år efter att "Livbåt" gjordes. Den kanske ansågs för gammal redan då. Det är hur som helst en givande intervju där den lite sävlige och smått sarkastiske Hitchcock svarar bra på både detaljfrågor och frågor av sorten "Vad är lycka för dig".
TRE SAKER
1. Filmen spelades in i en stor tank, vilket gav en realistisk guppning. Så realistisk att vissa blev sjösjuka och på grund av det kalla vattnet drog några av skådespelarna på sig lunginflammation.
2. De tre Oscarsnomineringarna var för bästa svartvita foto (Glen MacWilliams), bästa regi (Alfred Hitchcock) och bästa originalmanus (John Steinbeck).
3. Trots att det är ett begränsat antal skådespelare så lyckas Hitchcock ändå medverka med en cameo, precis som i nästan alla hans filmer. Dock flyter han inte förbi som ett lik vilket var ett förslag...
2. De tre Oscarsnomineringarna var för bästa svartvita foto (Glen MacWilliams), bästa regi (Alfred Hitchcock) och bästa originalmanus (John Steinbeck).
3. Trots att det är ett begränsat antal skådespelare så lyckas Hitchcock ändå medverka med en cameo, precis som i nästan alla hans filmer. Dock flyter han inte förbi som ett lik vilket var ett förslag...
ANDERS JAKOBSON (2013-01-01)