Stjärnspäckat men inte så mycket mer
Backtrack
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2012
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
När en film stoltserar med självaste Bob Dylan i en liten biroll förstår man att det är stjärnspäckat. Och visst, det är "Backtrack". Dennis Hopper, Jodie Foster, Joe Pesci, Dean Stockwell, Charlie Sheen (ung och oförstörd!), John Turturro (ung och sprallig!), Fred Ward, Tony Sirico (Paulie Walnut från "The Sopranos" innan han blev gråhårig och gammal!) och självaste skräckfarfar Vincent Price ryms i denna tidstypiska thriller från 1990. Synd bara att filmen i dag är snudd på usel.
Dennis Hopper regisserade själv och jag vet inte om bristen ligger där eller om det är något annat, men någon skuld måste han ändå ha i slutresultatet. Foster spelar konstnären Anne som blir vittne till ett maffiamord när bossen Carelli (Pesci) har ihjäl någon. När Anne får veta vem det faktiskt är hon sett vägrar hon ta polisskydd och flyr från både polisen och maffian. När Carelli inte kommer åt Anne anlitar han yrkesmördaren Milo (Hopper) för att få en snabb lösning på problemet. Men Anne flyr vidare och blir omöjlig att hitta.
Milo kartlägger hennes liv och blir förälskad i henne på kuppen, så när han väl hittar Anne kan han inte mörda henne, och när hon drabbas av det så kallade Stockholmssyndromet och besvarar kärleken flyr de tillsammans från polisen och maffian.
Filmen är inte speciellt väl berättad och svämmar över av både irriterande scener och ologisk utveckling. Ett stort problem är att filmen går från punkt A till punkt C utan att visa vägen B, vilket gör att man gång på gång undrar vad 17 som hände. Ett exempel: När Anne är försvunnen hjälper hon till att ta fram en annonskampanj och använder en fras hon använt tidigare och det gör att både Milo och polisen vet EXAKT var hon är. Hur gick det till?
Filmen är fylld av liknande tidshopp som känns som resultatet av ett alldeles för långt manus eller inspelat material för den tänkta spellängden. "Backtrack" har dessvärre passerat sitt bäst-före-datum med råge och känns i dag bara som en tafflig relik från förr.
Dennis Hopper regisserade själv och jag vet inte om bristen ligger där eller om det är något annat, men någon skuld måste han ändå ha i slutresultatet. Foster spelar konstnären Anne som blir vittne till ett maffiamord när bossen Carelli (Pesci) har ihjäl någon. När Anne får veta vem det faktiskt är hon sett vägrar hon ta polisskydd och flyr från både polisen och maffian. När Carelli inte kommer åt Anne anlitar han yrkesmördaren Milo (Hopper) för att få en snabb lösning på problemet. Men Anne flyr vidare och blir omöjlig att hitta.
Milo kartlägger hennes liv och blir förälskad i henne på kuppen, så när han väl hittar Anne kan han inte mörda henne, och när hon drabbas av det så kallade Stockholmssyndromet och besvarar kärleken flyr de tillsammans från polisen och maffian.
Filmen är inte speciellt väl berättad och svämmar över av både irriterande scener och ologisk utveckling. Ett stort problem är att filmen går från punkt A till punkt C utan att visa vägen B, vilket gör att man gång på gång undrar vad 17 som hände. Ett exempel: När Anne är försvunnen hjälper hon till att ta fram en annonskampanj och använder en fras hon använt tidigare och det gör att både Milo och polisen vet EXAKT var hon är. Hur gick det till?
Filmen är fylld av liknande tidshopp som känns som resultatet av ett alldeles för långt manus eller inspelat material för den tänkta spellängden. "Backtrack" har dessvärre passerat sitt bäst-före-datum med råge och känns i dag bara som en tafflig relik från förr.
EXTRAMATERIALET
Några trailers och bilder att titta på.
TRE SAKER
1. Originaltiteln är "Catchfire", en rätt obegriplig titel, och det verkar som filmen tidigare gått under namnet "Backtrack - I skottlinjen".
2. Hoppers karaktär kopplar av genom att spela saxofon, vilket är ett helt onödigt karaktärsdrag.
3. Vincent Price gör inte mycket för lönen. Han sitter mest ned och ser bister ut som någon sorts superboss.
2. Hoppers karaktär kopplar av genom att spela saxofon, vilket är ett helt onödigt karaktärsdrag.
3. Vincent Price gör inte mycket för lönen. Han sitter mest ned och ser bister ut som någon sorts superboss.
ANDERS JAKOBSON (2013-01-12)