Lågbudgetaction enligt gammal standard
Maximum Conviction
Genre: ActionFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Scanbox, 2013
Ljud: DTS-HD 5.1 MA
Bild: 1080p High Definition 1.78:1
Det var ett tag sen jag såg en Steven Seagal-film. Det beror på att de senaste jag såg visade upp en seg och trött Seagal som gjorde väldigt lite, väldigt långsamt i väldigt tråkiga filmer. Men alla förtjänar en chans, och med intressanta Steve Austin "The Expendables" som motspelare så kan det väl inte vara så illa?
Ex-marinsoldaterna (förstås) Seagal och Austin jobbar som säkerhetsexperter och handhar nedläggningen av ett gammalt, hemligt militärfängelse. Det är sista dagen och man ska bara invänta avhämtningen av de kvarvarande sex fångarna innan man kan slå igen och gå hem. Naturligtvis dyker det upp fult folk som vill åt två fängslade kvinnor. De har minutiöst planerat sitt tillslag, men inte räknat med omslagspojkarna...
Vad förväntar man sig när man sätter sig framför en sånhär film? Seagal ska bryta armen av folk (check), slå dem i ansiktet med handloven (check), droppa några halvdassiga oneliners (check) och ta kål på alla skurkar (check). Austin besitter en betydligt större skådespelartalang än Seagal, men är actionmässigt inte mycket bättre än att han levererar stora smockor vilket bleknar mot Seagals häftigare (men sämre filmade) Aikido.
Den skådis som fångade mitt intresse bäst är dock Bren Foster. En britt, mest känd för sin roll i såpan "Våra bästa år", som visar varför han är världsmästare i taekwondo i några allt för korta klipp. Absolut en kille jag vill se mer av, och varför inte i en film ihop med Scott Adkins?
Regissören Keoni Waxman, som har gjort två filmer om Anna-Nicole Smith, har mestadels bara arbetat med just Seagal. Hans kommande "Force of Execution" (suck) tar dock in Bren Foster igen, tillsammans med Seagal och bland annat Danny Trejo. Kanske nåt att hålla ögonen öppna efter.
Nåväl, "Maximum Conviction" är bara en vanlig lågbudgetrulle som grabbarna kan kolla på med en skål popcorn. En typisk utfyllnadsfilm som är byggt enligt gammal standard, och historien kräver så lite tankearbete att man lätt börjar tänka på annat. Speciellt när det tar hela 27 minuter innan det första slagsmålet inträffar.
Ex-marinsoldaterna (förstås) Seagal och Austin jobbar som säkerhetsexperter och handhar nedläggningen av ett gammalt, hemligt militärfängelse. Det är sista dagen och man ska bara invänta avhämtningen av de kvarvarande sex fångarna innan man kan slå igen och gå hem. Naturligtvis dyker det upp fult folk som vill åt två fängslade kvinnor. De har minutiöst planerat sitt tillslag, men inte räknat med omslagspojkarna...
Vad förväntar man sig när man sätter sig framför en sånhär film? Seagal ska bryta armen av folk (check), slå dem i ansiktet med handloven (check), droppa några halvdassiga oneliners (check) och ta kål på alla skurkar (check). Austin besitter en betydligt större skådespelartalang än Seagal, men är actionmässigt inte mycket bättre än att han levererar stora smockor vilket bleknar mot Seagals häftigare (men sämre filmade) Aikido.
Den skådis som fångade mitt intresse bäst är dock Bren Foster. En britt, mest känd för sin roll i såpan "Våra bästa år", som visar varför han är världsmästare i taekwondo i några allt för korta klipp. Absolut en kille jag vill se mer av, och varför inte i en film ihop med Scott Adkins?
Regissören Keoni Waxman, som har gjort två filmer om Anna-Nicole Smith, har mestadels bara arbetat med just Seagal. Hans kommande "Force of Execution" (suck) tar dock in Bren Foster igen, tillsammans med Seagal och bland annat Danny Trejo. Kanske nåt att hålla ögonen öppna efter.
Nåväl, "Maximum Conviction" är bara en vanlig lågbudgetrulle som grabbarna kan kolla på med en skål popcorn. En typisk utfyllnadsfilm som är byggt enligt gammal standard, och historien kräver så lite tankearbete att man lätt börjar tänka på annat. Speciellt när det tar hela 27 minuter innan det första slagsmålet inträffar.
EXTRAMATERIALET
En tiominuters "Behind the scenes" är förstås mer en reklamfilm, där skådisar och producenter berättar hur otroligt bra filmen är, och vilken tur de har som får jobba med varandra. Tre featurettes på totalt mindre än sex minuter fortsätter på den inslagna trenden, men speciellt intervjun med Bren Foster slutar abrupt och hade för min del gärna varit mycket längre.
TRE SAKER
1. När en lönnfet Seagal smyger runt i mörkret med bakvänd keps och solglasögon så garvar jag högt över hur fjantig han ser ut.
2. När Seagal bryter armen av en man och förolämpar honom för att han tycker det gör ont så garvar jag högt igen.
3. Helt oväntat klarar denna machofilm Bechdeltestet, det vill säga att den har minst två kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män. Något som endast en av tre svenska filmer från förra året klarade.
2. När Seagal bryter armen av en man och förolämpar honom för att han tycker det gör ont så garvar jag högt igen.
3. Helt oväntat klarar denna machofilm Bechdeltestet, det vill säga att den har minst två kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män. Något som endast en av tre svenska filmer från förra året klarade.
HENRIK ANDERSSON (2013-04-01)