Anna Paquin tar plats och gör det bra
Margaret
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: FOX, 2013
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Widescreen 1.85:1
Jag tycker att det är både intressant och roligt när skådespelare får ta plats och verkligen visa vad de kan, speciellt när det handlar om skådespelare som vanligtvis inte gör huvudroller. Som Anna Paquin. Visst, somliga kanske ser henne som en av huvudpersonerna i "True Blood", medan andra - som jag till exempel - tänker på den lilla rollen i "Almost Famous". Eller "X-Men"-filmerna. Vissa kanske till och med tänker på debuten i "Pianot" för 20 år sedan. För många är hon ett känt ansikte, men inte för sina huvudroller.
En trumfkort Paquin har är hennes ungdomliga utseende. Hon var 29 år när "Margaret" spelades in, men man köper henne utan problem som den 17-åring hon spelar. Att kunna flyta lite över åldrarna är en egenskap hon kommer att ha nytta av i många år till.
Här spelar hon Lisa som under filmens gång går igenom en riktig personlig resa. Inte nödvändigtvis en positiv sådan, för resan triggas av en traumatisk händelse. När hon är ute och shoppar får hon syn på en busschaufför (Mark Ruffalo) som har en cowboyhatt hon bara måste ha. Lisa springer bredvid den åkande bussen och lyckas få chaufförens uppmärksamhet, vilket slutar med att han kör mot rött ljus och över en kvinna (Allison Janney) som sedermera dör i Lisas armar.
Både Lisa och chauffören säger att det var en olycka, att ljuset var grönt och att det var kvinnans fel, och så var det inget mer med det. Men sanningen gnager på Lisa som börjar bete sig allt märkligare och märkligare. Ångesten blir till en besatthet där sanningen måste komma fram.
Även om detta är själva grundhistorien så handlar filmen nästan lika mycket om Lisas relation till sin mamma (J. Smith-Cameron) och en frånvarande pappa (Kenneth Lonergan), samt livliga filosofiska och politiska diskussioner i skolan. Faktum är att manusförfattaren och regissören Kenneth Lonergan lyckats få till någon sorts vardagsrealism, med scener som känns väldigt äkta och tar ett steg längre för att bli genuina. Som till exempel ett telefonsamtal mellan Lisa och hennes pappa som störs av en helt irrelevant och i sammanhanget irriterande diskussion mellan pappan och hans nya fru. Det finns fler detaljer av det där slaget som jag reagerar på och upplever som äkta.
Anna Paquin får som jag skrev i inledningen ta plats och bjuder på ett brett register när hon skildrar komplexiteten i Lisas karaktär. Dock är jag inte helt nöjd med hur filmen utvecklar sig och med en speltid på två och en halvtimme tycker jag att mycket kunde ha trimmats ned. Men i sammanfattning är det ett bra drama med flera scener som verkligen griper tag i tittaren.
En trumfkort Paquin har är hennes ungdomliga utseende. Hon var 29 år när "Margaret" spelades in, men man köper henne utan problem som den 17-åring hon spelar. Att kunna flyta lite över åldrarna är en egenskap hon kommer att ha nytta av i många år till.
Här spelar hon Lisa som under filmens gång går igenom en riktig personlig resa. Inte nödvändigtvis en positiv sådan, för resan triggas av en traumatisk händelse. När hon är ute och shoppar får hon syn på en busschaufför (Mark Ruffalo) som har en cowboyhatt hon bara måste ha. Lisa springer bredvid den åkande bussen och lyckas få chaufförens uppmärksamhet, vilket slutar med att han kör mot rött ljus och över en kvinna (Allison Janney) som sedermera dör i Lisas armar.
Både Lisa och chauffören säger att det var en olycka, att ljuset var grönt och att det var kvinnans fel, och så var det inget mer med det. Men sanningen gnager på Lisa som börjar bete sig allt märkligare och märkligare. Ångesten blir till en besatthet där sanningen måste komma fram.
Även om detta är själva grundhistorien så handlar filmen nästan lika mycket om Lisas relation till sin mamma (J. Smith-Cameron) och en frånvarande pappa (Kenneth Lonergan), samt livliga filosofiska och politiska diskussioner i skolan. Faktum är att manusförfattaren och regissören Kenneth Lonergan lyckats få till någon sorts vardagsrealism, med scener som känns väldigt äkta och tar ett steg längre för att bli genuina. Som till exempel ett telefonsamtal mellan Lisa och hennes pappa som störs av en helt irrelevant och i sammanhanget irriterande diskussion mellan pappan och hans nya fru. Det finns fler detaljer av det där slaget som jag reagerar på och upplever som äkta.
Anna Paquin får som jag skrev i inledningen ta plats och bjuder på ett brett register när hon skildrar komplexiteten i Lisas karaktär. Dock är jag inte helt nöjd med hur filmen utvecklar sig och med en speltid på två och en halvtimme tycker jag att mycket kunde ha trimmats ned. Men i sammanfattning är det ett bra drama med flera scener som verkligen griper tag i tittaren.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Trots att jag tycker att filmen är för lång, är den ändå kortare än Kenneth Lonergans originalklippning som var närmare tre timmar. Filmbolaget hävdade att filmen inte fick vara längre än 150 minuter, och med hjälp av Martin Scorsese och Thelma Schoonmaker trimmades filmen ned till önskad längd. Den långa versionen finns utgiven som en "extended edition" i USA.
2. Det är rätt många kända namn i mindre roller, som Matt Damon, Matthew Broderick och Jean Reno.
3. Titelns Margaret är inte en karaktär i filmen, men väl en karaktär i en dikt som läses i filmen. Något långsökt och det finns flera sammanfattningar av filmen där Anna Paquins karaktär ganska förklarligt och felaktigt kallas för just Margaret.
2. Det är rätt många kända namn i mindre roller, som Matt Damon, Matthew Broderick och Jean Reno.
3. Titelns Margaret är inte en karaktär i filmen, men väl en karaktär i en dikt som läses i filmen. Något långsökt och det finns flera sammanfattningar av filmen där Anna Paquins karaktär ganska förklarligt och felaktigt kallas för just Margaret.
ANDERS JAKOBSON (2013-06-27)