En skrattbox för fars-älskare
Den stora skrattboxen 2
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 5 skivor
Bolag: Studio S, 2013
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
I denna andra box med Louis de Funès spänner filmerna över en period av femton år. De visar upp honom såväl från hans bästa sida som via insatser där han mer går på tomgång. Som alltid med den gestikulerande fransmannen handlar det om humorformen fars och de här filmerna prickar in alla stora kännetecken. Spring i dörrar, yviga gester, förvridna grimaser, förväxlade identiteter och förstås en del slapstick. Har du sett Stefan & Krister eller någon komedi av Moliére vet du vad som väntar dig i den här boxen. Filmerna är dessa:
Den stora kalabaliken
Under andra världskriget skjuts ett engelskt bombplan ned över Frankrike. Engelsmännen får hjälp av några motvilliga fransmän, en av dem De Funès i högform, att hålla sig undan tyskarna och ta sig tillbaka till England igen. "Den stora kalabaliken" är en av de största filmsuccéerna genom tiderna i Frankrike. Filmen som släpptes 1966 höll det inhemska besökarrekordet i mer än 30 år innan den fick se sig slagen av självaste "Titanic" och det märks varför den var så populär. Produktionsvärdet är ganska högt och både manus och skådespelare ligger snäppet över resterande filmer i den här boxen.
Den lille badaren
Den hetsige båttillverkaren Fourchaume (De Funès) driver sitt företag med järnhand och ett otyglat humör. Under ett av sina sedvanliga utbrott avskedar han en dag sin bäste designer. När han senare upptäcker att designern är enda chansen att ro en stor beställning i hamn får han ge sig ut på en resa för att försöka övertala designern att återvända till företaget. De Funès gör sin typiska karaktär men resten av filmen går tyvärr på tomgång. Resultatet är en ganska slätstruken film och är den sämsta i den här boxen tillsammans med nästa film.
Den tatuerade legionären
De Funés konsthandlare får syn på en tatuering av en känd konstnär. I ett försök att bli av med alla sina osålda tavlor lockar han köparen med att få köpa tatueringen. Problemet är bara att den sitter på ryggen på en gammal vresig legionär (Jean Gabin) som inte alls vill samarbeta. Han lovar dock bort tatueringen om konsthandlaren renoverar färdigt hans lantställe. Detta visar sig bli ett svårare projekt än någon av dem föreställt sig.
Man väntar sig något alldeles extra när man ser Jean Gabins namn i rollistan och visst fungerar han bra ihop med De Funès. Tyvärr har de drabbats av ett osedvanligt virrigt manus som börjar med en tatuering och slutar med något som möjligtvis kan liknas vid en fransk version av "Drömkåken". Däremellan är det klassisk fars utan att man riktigt fattar hur allt hänger ihop.
Den stora fabriken
Borgmästare Guillaume (De Funès) uppfinner ett sätt att rena luft och lyckas sälja 3000 enheter till några japanska affärsmän. Det blir dock problem när hans lilla fabrik inte kan möta efterfrågan och lösningen blir att förlägga delar av produktionen till sitt hem. Guillaumes fru ser dock inte på det hela med blida ögon och som hämnd ställer hon upp som motkandidat till Guillaume i borgmästarvalet.
Den här filmen bjuder tillsammans med den "Den stora kalabaliken" på flest skratt. Det är också dessa två filmer som sticker ut från övriga rent produktionsmässigt och det gör dem förmodligen uthärdliga även för de som inte alltid uppskattar en fars fullt ut.
Den stora rymdröran
"Kan man inte ens fjärta utan att få en marsian i huvudet?" utbrister de Funès under filmens inledning och det sammanfattar både handlingen och humornivån i en enda mening. De Funès och hans bästa vän spelad av Jean Carmet bor i varsitt hus på en gård på landet. De tillbringar dagarna med att smågnabbas, dricka hemmagjort vin och äta kålsoppa som ger dem gaser. Efter en kväll med osedvanligt mycket fisande landar så ett flygande tefat på gården.
Det som är mest intressant är hur många fisskämt en manusförfattare kan klämma ur sig och det är faktiskt många. Inte för att jag sitter och skrattar åt det men variationen förtjänar ändå något slags beröm. Bara det faktum att det är fisarna som lockar till sig utomjordingen förtjänar något slags omnämnande, tänk på det nästa gång du får gaser i magen. I övrigt är detta en ganska utdragen röra som inte blir speciellt rolig någon gång.
Efter fem filmer med Louis de Funès måste jag tillstå att han har växt hos mig. Han gör liknande figurer i alla filmer i den här boxen. Det vill säga hetlevrade, gestikulerande, smådumma män som ofta faller på eget grepp. Humorn är precis som jag beskrev den i inledningen av den här recensionen och även om den inte faller mig i smaken kan jag åtminstone konstatera att filmerna för det mesta håller en ganska god nivå inom den här genren. Själv har jag fått bekräftat att fars inte är något för mig men för de som gärna skrattar åt Eva Rydberg eller de gamla "Åsa-Nisse"-filmerna är det här onekligen en ganska god skrattbox.
Den stora kalabaliken
Under andra världskriget skjuts ett engelskt bombplan ned över Frankrike. Engelsmännen får hjälp av några motvilliga fransmän, en av dem De Funès i högform, att hålla sig undan tyskarna och ta sig tillbaka till England igen. "Den stora kalabaliken" är en av de största filmsuccéerna genom tiderna i Frankrike. Filmen som släpptes 1966 höll det inhemska besökarrekordet i mer än 30 år innan den fick se sig slagen av självaste "Titanic" och det märks varför den var så populär. Produktionsvärdet är ganska högt och både manus och skådespelare ligger snäppet över resterande filmer i den här boxen.
Den lille badaren
Den hetsige båttillverkaren Fourchaume (De Funès) driver sitt företag med järnhand och ett otyglat humör. Under ett av sina sedvanliga utbrott avskedar han en dag sin bäste designer. När han senare upptäcker att designern är enda chansen att ro en stor beställning i hamn får han ge sig ut på en resa för att försöka övertala designern att återvända till företaget. De Funès gör sin typiska karaktär men resten av filmen går tyvärr på tomgång. Resultatet är en ganska slätstruken film och är den sämsta i den här boxen tillsammans med nästa film.
Den tatuerade legionären
De Funés konsthandlare får syn på en tatuering av en känd konstnär. I ett försök att bli av med alla sina osålda tavlor lockar han köparen med att få köpa tatueringen. Problemet är bara att den sitter på ryggen på en gammal vresig legionär (Jean Gabin) som inte alls vill samarbeta. Han lovar dock bort tatueringen om konsthandlaren renoverar färdigt hans lantställe. Detta visar sig bli ett svårare projekt än någon av dem föreställt sig.
Man väntar sig något alldeles extra när man ser Jean Gabins namn i rollistan och visst fungerar han bra ihop med De Funès. Tyvärr har de drabbats av ett osedvanligt virrigt manus som börjar med en tatuering och slutar med något som möjligtvis kan liknas vid en fransk version av "Drömkåken". Däremellan är det klassisk fars utan att man riktigt fattar hur allt hänger ihop.
Den stora fabriken
Borgmästare Guillaume (De Funès) uppfinner ett sätt att rena luft och lyckas sälja 3000 enheter till några japanska affärsmän. Det blir dock problem när hans lilla fabrik inte kan möta efterfrågan och lösningen blir att förlägga delar av produktionen till sitt hem. Guillaumes fru ser dock inte på det hela med blida ögon och som hämnd ställer hon upp som motkandidat till Guillaume i borgmästarvalet.
Den här filmen bjuder tillsammans med den "Den stora kalabaliken" på flest skratt. Det är också dessa två filmer som sticker ut från övriga rent produktionsmässigt och det gör dem förmodligen uthärdliga även för de som inte alltid uppskattar en fars fullt ut.
Den stora rymdröran
"Kan man inte ens fjärta utan att få en marsian i huvudet?" utbrister de Funès under filmens inledning och det sammanfattar både handlingen och humornivån i en enda mening. De Funès och hans bästa vän spelad av Jean Carmet bor i varsitt hus på en gård på landet. De tillbringar dagarna med att smågnabbas, dricka hemmagjort vin och äta kålsoppa som ger dem gaser. Efter en kväll med osedvanligt mycket fisande landar så ett flygande tefat på gården.
Det som är mest intressant är hur många fisskämt en manusförfattare kan klämma ur sig och det är faktiskt många. Inte för att jag sitter och skrattar åt det men variationen förtjänar ändå något slags beröm. Bara det faktum att det är fisarna som lockar till sig utomjordingen förtjänar något slags omnämnande, tänk på det nästa gång du får gaser i magen. I övrigt är detta en ganska utdragen röra som inte blir speciellt rolig någon gång.
Efter fem filmer med Louis de Funès måste jag tillstå att han har växt hos mig. Han gör liknande figurer i alla filmer i den här boxen. Det vill säga hetlevrade, gestikulerande, smådumma män som ofta faller på eget grepp. Humorn är precis som jag beskrev den i inledningen av den här recensionen och även om den inte faller mig i smaken kan jag åtminstone konstatera att filmerna för det mesta håller en ganska god nivå inom den här genren. Själv har jag fått bekräftat att fars inte är något för mig men för de som gärna skrattar åt Eva Rydberg eller de gamla "Åsa-Nisse"-filmerna är det här onekligen en ganska god skrattbox.
EXTRAMATERIALET
Till alla filmer finns ett bildgalleri, biografi, filmografi samt trailers för andra filmer. Inget speciellt alltså även om den korta biografin summerar Louis De Funés karriär på ett adekvat sätt. Däremot är flera av fotona i bildgalleriet är alldeles för överexponerade.
TRE SAKER
1. Några av filmerna har olika titlar beroende på var man tittar. Till exempel är "Den tatuerade legionären" i filmen endast översatt till "Tatueringen". Original-titeln är "Le tatoué" vilket i översättning borde bli "Den tatuerade".
2. I "Den stora rymdröran" från 1981 syns det att De Funès börjat bli till åren, trots det härjar han och står i som han alltid gjort. Kanske inte helt oväntat att han dog bara två år senare av en hjärtattack och komplikationerna efter en hjärnblödning.
3. Louis de Funès har tack vare sin mimik och sina yviga gester bland annat kallats för "en mänsklig Kalle Anka" och "mannen med 40 ansikten per minut". Båda namnen stämmer ganska bra.
2. I "Den stora rymdröran" från 1981 syns det att De Funès börjat bli till åren, trots det härjar han och står i som han alltid gjort. Kanske inte helt oväntat att han dog bara två år senare av en hjärtattack och komplikationerna efter en hjärnblödning.
3. Louis de Funès har tack vare sin mimik och sina yviga gester bland annat kallats för "en mänsklig Kalle Anka" och "mannen med 40 ansikten per minut". Båda namnen stämmer ganska bra.
THOMAS HELSING (2013-07-13)