Smurfig engelsk action
Welcome to the Punch
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2013
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Engelska actionfilmer har länge levt i skuggan av Guy Ritchies arv där bland annat "Lock, Stock and Two Smoking Barrels" satte en ny standard för 15 år sedan. Den här hårdkokta actionthrillern är ett försök att ta sig ur den skuggan och sätta en helt ny standard för engelska actionfilmer och den försöker göra det genom att hämta inspiration från ännu äldre filmer. Tanken är inte så dum men allt faller på utförandet.
Inspirationen från Michael Mann och Tony Scott känns för mig väldigt påtaglig. Inte minst Manns klassiska "Heat" från 1995 som regissören Eran Creevy försökt att efterlikna till utseendet. "Welcome to the Punch" badar i ett blått sken vilket gått till överdrift. London nattetid är blått, klubblokaler domineras av dansande blå ljus, biltunnlar är blå och så vidare. Överallt där man kan anse att huvudpersonerna färdas i Londons undre värld har man lagt på detta isande blå filter. Emellanåt sitter jag och undrar om det är den nya "Smurfarna"-filmen jag sitter och tittar på. Och visst, med tanke på James McAvoys lite barnsliga utseende är det lätt att missta honom för en Smurf.
I filmens inledning jagar polisen Max Lewinsky (James McAvoy) ett gäng inbrottstjuvar genom ett ödsligt London. Trots att han är obeväpnad går han emot sina order och vägrar vänta på förstärkning. Det slutar med att en av tjuvarna, Jacob Sternwood (Mark Strong), sätter en kula i benet på Max och försvinner. Spola framåt några år och Jacob tvingas återvända till London när hans son hamnar i trubbel. Max som hela tiden drivits av tankar på hämnd ser sin chans att sätta Jacob bakom galler en gång för alla.
Den hårdkokta handlingen hämtar mycket från Hong-Kong och dess polisfilmer. Det är sammanbitna hämndlystna karaktärer utan tillstymmelse till djup. Korruption och politik, poliser som balanserar på gränsen och skurkar både med och utan samvete. Logik och förståelse för karaktärernas handlingar ersätts här med knepigt koreograferade skottväxlingar i trånga utrymmen. När det blir för trångt för att kunna klippa det häftigt, som i ett litet vardagsrum på knappt 20 kvadratmeter, tar Eran Creevy till slowmotion utan att det blir häftigare för det.
Storheten i filmer som "Heat" ligger i kombinationen av snygga och intensiva actionsekvenser och djupa dramatiska scener som bygger upp de förstnämnda. "Welcome to the Punch" levererar inte på något område och titeln Mästerregissör som Creevy fått på omslagets baksida är ett förvånande stycke falsk marknadsföring. Engelsk filmindustri får nog leta någon annanstans efter Guy Ritchies arvtagare.
Inspirationen från Michael Mann och Tony Scott känns för mig väldigt påtaglig. Inte minst Manns klassiska "Heat" från 1995 som regissören Eran Creevy försökt att efterlikna till utseendet. "Welcome to the Punch" badar i ett blått sken vilket gått till överdrift. London nattetid är blått, klubblokaler domineras av dansande blå ljus, biltunnlar är blå och så vidare. Överallt där man kan anse att huvudpersonerna färdas i Londons undre värld har man lagt på detta isande blå filter. Emellanåt sitter jag och undrar om det är den nya "Smurfarna"-filmen jag sitter och tittar på. Och visst, med tanke på James McAvoys lite barnsliga utseende är det lätt att missta honom för en Smurf.
I filmens inledning jagar polisen Max Lewinsky (James McAvoy) ett gäng inbrottstjuvar genom ett ödsligt London. Trots att han är obeväpnad går han emot sina order och vägrar vänta på förstärkning. Det slutar med att en av tjuvarna, Jacob Sternwood (Mark Strong), sätter en kula i benet på Max och försvinner. Spola framåt några år och Jacob tvingas återvända till London när hans son hamnar i trubbel. Max som hela tiden drivits av tankar på hämnd ser sin chans att sätta Jacob bakom galler en gång för alla.
Den hårdkokta handlingen hämtar mycket från Hong-Kong och dess polisfilmer. Det är sammanbitna hämndlystna karaktärer utan tillstymmelse till djup. Korruption och politik, poliser som balanserar på gränsen och skurkar både med och utan samvete. Logik och förståelse för karaktärernas handlingar ersätts här med knepigt koreograferade skottväxlingar i trånga utrymmen. När det blir för trångt för att kunna klippa det häftigt, som i ett litet vardagsrum på knappt 20 kvadratmeter, tar Eran Creevy till slowmotion utan att det blir häftigare för det.
Storheten i filmer som "Heat" ligger i kombinationen av snygga och intensiva actionsekvenser och djupa dramatiska scener som bygger upp de förstnämnda. "Welcome to the Punch" levererar inte på något område och titeln Mästerregissör som Creevy fått på omslagets baksida är ett förvånande stycke falsk marknadsföring. Engelsk filmindustri får nog leta någon annanstans efter Guy Ritchies arvtagare.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Man trycker på omslagets baksida hårt på att Ridley Scott är producent, vilket han visserligen är, men det finns ytterligare 18 stycken med-producenter så det ska nog inte övervärderas.
2. Eran Creevy, som också skrivit manuset själv, omnämns alltså på omslaget som en mästerregissör. Tidigare har han gjort filmen "Shifty" som fått acceptabla 6,3 i betyg på IMDB. Ni får avgöra själva om det är tillräckligt för att bli titulerad Mästare.
3. Under den inledande biljakten ter sig Londons gator nästan löjligt ödsliga. Det skulle förstås kunna förklaras med att man kör genom affärskvarter nattetid, men med tanke på hur många fönster som lyser i byggnaderna verkar det vara full fart på företagen och således borde man se några stackare utomhus.
2. Eran Creevy, som också skrivit manuset själv, omnämns alltså på omslaget som en mästerregissör. Tidigare har han gjort filmen "Shifty" som fått acceptabla 6,3 i betyg på IMDB. Ni får avgöra själva om det är tillräckligt för att bli titulerad Mästare.
3. Under den inledande biljakten ter sig Londons gator nästan löjligt ödsliga. Det skulle förstås kunna förklaras med att man kör genom affärskvarter nattetid, men med tanke på hur många fönster som lyser i byggnaderna verkar det vara full fart på företagen och således borde man se några stackare utomhus.
THOMAS HELSING (2013-09-16)