Från Napoleonhatt till Espresso
Hagmans konditori
Genre: UnderhållningFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2013
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Widescreen 16:9
"Hagmans konditori" är ensemblen Galenskaparna After Shaves senaste produktion, om man ser till nytt material. Just nu gör de succé med jubileumsföreställningen "30-årsfesten" som är inne på sitt andra år. "Hagmans konditori" spelades sammanlagt 162 gånger mellan hösten 2010 och våren 2012. Upptagningen som dokumenterats är från våren 2011.
Det är en annorlunda GAS-produktion på många vis. Främst för att blott fyra av de ursprungliga sju är på scenen. Att de inte kan vara sju har ju sin tragiska förklaring, men vi är vana att se sex medlemmar på scenen. Claes Eriksson är denna gång tillfälligt bakom den som regissör och Kerstin Granlund är permanent bakom den som regiassistent. Kvar är då Anders Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe och Knut Agnred som alla - med undantag för Anders - gör var sin roll i denna "revyretro med kaffesmak".
I korthet handlar föreställningen om fyra vänner som inte setts på 50 år som slumpmässigt går in på samma moderna kaffebar som en gång var deras stammisfik Hagmans konditori. Minnen kommer tillbaka och på ett snyggt och sömlöst vis förvandlas kaffebaren till det gamla konditoriet och vi får höra de fyra vännernas tankar om livet och tjejer och allt som var viktigt för dem då. När vi senare kommer tillbaka till nutiden har även konditoriet kommit tillbaka i bästa retroanda.
När föreställningen inleds blir jag lite rädd för att det ska vara lite för mycket "det var bättre förr" och i en scen som påminner om den klassiska "Banlonpolo"-sketchen blir jag nervös för att det ska bli för mycket billiga poänger om att det bara finns konstigt kaffe nu och att det är helt omöjligt att få "svenskt" kaffe. Den grejen körde Denis Leary för 15 år sedan. Lyckligtvis blir det inte riktigt det spåret föreställningen fortsätter på, utan det blir en småmysig, nostalgisk och filosofisk stund med mycket sång där samtliga låtar är 50/60-talslåtar med nya texter. Höjdpunkten måste vara när Knut Agnred får gå loss på den repetitiva klassikern "Surfin' Bird" med en text om nördar som surfar på nätet.
"Hagmans konditori" är möjligen inte en produktion jag kommer att se om lika många gånger som de andra, men det är ytterligare en kvalitetsfylld produktion av en ensemble som fortfarande saknar några naturliga efterföljare i Sverige.
Det är en annorlunda GAS-produktion på många vis. Främst för att blott fyra av de ursprungliga sju är på scenen. Att de inte kan vara sju har ju sin tragiska förklaring, men vi är vana att se sex medlemmar på scenen. Claes Eriksson är denna gång tillfälligt bakom den som regissör och Kerstin Granlund är permanent bakom den som regiassistent. Kvar är då Anders Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe och Knut Agnred som alla - med undantag för Anders - gör var sin roll i denna "revyretro med kaffesmak".
I korthet handlar föreställningen om fyra vänner som inte setts på 50 år som slumpmässigt går in på samma moderna kaffebar som en gång var deras stammisfik Hagmans konditori. Minnen kommer tillbaka och på ett snyggt och sömlöst vis förvandlas kaffebaren till det gamla konditoriet och vi får höra de fyra vännernas tankar om livet och tjejer och allt som var viktigt för dem då. När vi senare kommer tillbaka till nutiden har även konditoriet kommit tillbaka i bästa retroanda.
När föreställningen inleds blir jag lite rädd för att det ska vara lite för mycket "det var bättre förr" och i en scen som påminner om den klassiska "Banlonpolo"-sketchen blir jag nervös för att det ska bli för mycket billiga poänger om att det bara finns konstigt kaffe nu och att det är helt omöjligt att få "svenskt" kaffe. Den grejen körde Denis Leary för 15 år sedan. Lyckligtvis blir det inte riktigt det spåret föreställningen fortsätter på, utan det blir en småmysig, nostalgisk och filosofisk stund med mycket sång där samtliga låtar är 50/60-talslåtar med nya texter. Höjdpunkten måste vara när Knut Agnred får gå loss på den repetitiva klassikern "Surfin' Bird" med en text om nördar som surfar på nätet.
"Hagmans konditori" är möjligen inte en produktion jag kommer att se om lika många gånger som de andra, men det är ytterligare en kvalitetsfylld produktion av en ensemble som fortfarande saknar några naturliga efterföljare i Sverige.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av blott nio minuter av "repetitionscollage" som ska illustrera hur föreställningen växer fram. I praktiken är det vad som framstår som den första genomläsningen av manuset som ligger som en grund och så klipps det in bilder där sånger och danser övas in.
Egentligen inget märkvärdigt, men ändå en ganska givande inblick i hur något blir till. Bara en sådan sak som att jämföra hur replikerna levereras i slutändan jämfört med den trevande och nästan oengagerade genomläsningen. Intressant på sitt sätt.
Egentligen inget märkvärdigt, men ändå en ganska givande inblick i hur något blir till. Bara en sådan sak som att jämföra hur replikerna levereras i slutändan jämfört med den trevande och nästan oengagerade genomläsningen. Intressant på sitt sätt.
TRE SAKER
1. "Tjejer, tjejer, tjejer" är tveklöst det längsta sångnummer ensemblen haft någonsin. Runt 22 minuter långt - rena symfonirocklängden på det!
2. Vanligtvis brukar det vara knäppa karaktärsnamn i GAS produktioner, men här är det komplicerat knäppt. Jag citerar ur programmet: Jan Rippe (äldre herre) spelas av Per Fritzell, Per Fritzell (annan äldre herre) spelas av Knut Agnred, Knut Agnred (också äldre herre) spelas av Anders Eriksson och Anders Eriksson (en ännu äldre herre) spelas av Jan Rippe.
3. Jag gillar hur ett citat från den klassiska GAS-karaktären Spanar'n letat sig in i en diskussion om mobiltelefoner.
2. Vanligtvis brukar det vara knäppa karaktärsnamn i GAS produktioner, men här är det komplicerat knäppt. Jag citerar ur programmet: Jan Rippe (äldre herre) spelas av Per Fritzell, Per Fritzell (annan äldre herre) spelas av Knut Agnred, Knut Agnred (också äldre herre) spelas av Anders Eriksson och Anders Eriksson (en ännu äldre herre) spelas av Jan Rippe.
3. Jag gillar hur ett citat från den klassiska GAS-karaktären Spanar'n letat sig in i en diskussion om mobiltelefoner.
ANDERS JAKOBSON (2013-10-05)