En balansakt som nästan löper linan ut
Song for Marion
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Scanbox, 2013
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Widescreen 1.78:1
Hur hanterar man vetskapen om att någon närståendes död är nära? Hur förbereder man sig och hur hanterar man den sista tiden till ett slut man vet skall komma? För den enstörige och buttra Arthur (Terence Stamp) blir lösningen att sluta sig ännu mer mot omvärlden när han får beskedet att hans fru Marion (Vanessa Redgrave) drabbats av obotlig cancer.
Marion är den öppna och levnadsglada av de två och hon är fast besluten att ge allt hon har i den pensionärskör hon är medlem i. Arthur stöttar henne helhjärtat men har svårt att acceptera både kördeltagandet och det faktum att hans livskamrat är på väg att försvinna ifrån honom. Parallellt med detta brottas han med sin trasiga relation till sonen James (Christopher Ecclestone) och situationen blir allt mer påfrestande för honom. När Marion sedan avlider börjar han slitas mellan impulserna att sluta sig helt inom sitt skal och övertalningarna från körledaren Elizabeth (Gemma Arterton) att komma och ta över hans frus gamla plats i kören.
Det är filmens upplägg i korthet men för att spexa till det lite har regissören och manusförfattaren Paul Andrew Williams valt att låta kören sjunga låtar som normalt förknippas med en betydligt yngre publik. Seniorkören framför såväl Motörheads "Ace of Spades" och Salt-N-Pepas "Let's talk about sex" iförda nitar, pudelfrillor och hip hop-kepsar. Här balanserar också filmen farligt nära löjets skimmer men klarar sig ändå hjälpligt tack vare att körversionerna faktiskt är ganska bra.
Halvvägs igenom filmen har det tråcklats sig ut några tårar från mina ögon. Kanske har jag en känslig dag, kanske träffar den här historien precis rätt sträng inom mig. Jag vet inte vilket, men allt den gör gör den på rätt sida gränsen om sentimentalitet och melodrama och det är bara när man närmar sig slutet som Paul Andrew Williams tappar det delikata grepp han haft och smörar iväg i ett lite för tillrättalagt och förutsägbart slut. Helhetsintrycket är ändå ganska positivt och till fans av Terence Stamp rekommenderas den speciellt då han bär upp hela filmen på sina plågade axlar.
Marion är den öppna och levnadsglada av de två och hon är fast besluten att ge allt hon har i den pensionärskör hon är medlem i. Arthur stöttar henne helhjärtat men har svårt att acceptera både kördeltagandet och det faktum att hans livskamrat är på väg att försvinna ifrån honom. Parallellt med detta brottas han med sin trasiga relation till sonen James (Christopher Ecclestone) och situationen blir allt mer påfrestande för honom. När Marion sedan avlider börjar han slitas mellan impulserna att sluta sig helt inom sitt skal och övertalningarna från körledaren Elizabeth (Gemma Arterton) att komma och ta över hans frus gamla plats i kören.
Det är filmens upplägg i korthet men för att spexa till det lite har regissören och manusförfattaren Paul Andrew Williams valt att låta kören sjunga låtar som normalt förknippas med en betydligt yngre publik. Seniorkören framför såväl Motörheads "Ace of Spades" och Salt-N-Pepas "Let's talk about sex" iförda nitar, pudelfrillor och hip hop-kepsar. Här balanserar också filmen farligt nära löjets skimmer men klarar sig ändå hjälpligt tack vare att körversionerna faktiskt är ganska bra.
Halvvägs igenom filmen har det tråcklats sig ut några tårar från mina ögon. Kanske har jag en känslig dag, kanske träffar den här historien precis rätt sträng inom mig. Jag vet inte vilket, men allt den gör gör den på rätt sida gränsen om sentimentalitet och melodrama och det är bara när man närmar sig slutet som Paul Andrew Williams tappar det delikata grepp han haft och smörar iväg i ett lite för tillrättalagt och förutsägbart slut. Helhetsintrycket är ändå ganska positivt och till fans av Terence Stamp rekommenderas den speciellt då han bär upp hela filmen på sina plågade axlar.
EXTRAMATERIALET
Här har man petat in en del vilket är kul och det mesta håller en hyfsat intressant nivå. Paketet inleds med intervjuer med skådespelare och annat folk runt filmen. Intressanta småbitar med information varvas med sedvanligt ryggdunk.
I ett kommentarspår berättar regissör och producent om filmen och själva inspelningen. Det finns väldigt tråkiga kommentarspår där man säger någon liten sak och sedan är tyst i flera minuter. Så är inte fallet här då regissören Williams pratar nästan oavbrutet om skådespelarna, inspelningsproblem, manustankar och mycket annat. Vill man veta mer om filmen får man så det både räcker och blir över. Dock önskar jag att man hade textat detta då det stundtals är lite svårt att hänga med.
Ett gäng bortklippta scener ger mer karaktärsutveckling, dock kan jag inte se att scenerna hade tillfört speciellt mycket. Dessutom finns några scener jag misstänker klippts bort för att skådespeleriet inte höll måttet. Dåliga tagningar helt enkelt.
Man får också en knippe tabbar men de är inte speciellt roliga och hade gott kunnat lämnas utanför.
I ett kommentarspår berättar regissör och producent om filmen och själva inspelningen. Det finns väldigt tråkiga kommentarspår där man säger någon liten sak och sedan är tyst i flera minuter. Så är inte fallet här då regissören Williams pratar nästan oavbrutet om skådespelarna, inspelningsproblem, manustankar och mycket annat. Vill man veta mer om filmen får man så det både räcker och blir över. Dock önskar jag att man hade textat detta då det stundtals är lite svårt att hänga med.
Ett gäng bortklippta scener ger mer karaktärsutveckling, dock kan jag inte se att scenerna hade tillfört speciellt mycket. Dessutom finns några scener jag misstänker klippts bort för att skådespeleriet inte höll måttet. Dåliga tagningar helt enkelt.
Man får också en knippe tabbar men de är inte speciellt roliga och hade gott kunnat lämnas utanför.
TRE SAKER
1. En titt på IMDB visar att Paul Andrew Williams har gjort ett par thrillers och en blodig skräckis tidigare. Därför känns steget till den här filmen både förvånande och stort. Går man efter betygen på IMDB är det här hans bästa film sedan "London to Brighton" från 2006.
2. Kören i filmen påminner mycket om den som skildras i dokumentären "Young @ Heart" från 2007. I den får man följa en amerikansk pensionärskör som sjunger låtar av bland annat Jimi Hendrix, Coldplay och Sonic Youth. Ingenstans hittar jag dock någon bekräftelse från Williams att han hämtat inspiration från den.
3. För en gångs skull får vi faktiskt mer extramaterial i den svenska utgåvan än vad jänkarna får. De sistnämnda fick nöja sig med tabbarna och de bortklippta scenerna. Det sämsta alltså.
2. Kören i filmen påminner mycket om den som skildras i dokumentären "Young @ Heart" från 2007. I den får man följa en amerikansk pensionärskör som sjunger låtar av bland annat Jimi Hendrix, Coldplay och Sonic Youth. Ingenstans hittar jag dock någon bekräftelse från Williams att han hämtat inspiration från den.
3. För en gångs skull får vi faktiskt mer extramaterial i den svenska utgåvan än vad jänkarna får. De sistnämnda fick nöja sig med tabbarna och de bortklippta scenerna. Det sämsta alltså.
THOMAS HELSING (2013-10-22)