Det är den sociala resan som är målet
Jakten på Jesse Fuxing: Om att träffa människor
Genre: DokumentärFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2013
Ljud: Dolby Digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
För några år sedan satt jag med i en jury för en lokal kortfilmstävling. En av de andra jurymedlemmarna var filmaren Öystein Thorsen som rullade in till möteslokalen i en vräkig och något rostig amerikanare. Även om jag bara träffade Öystein vid två tillfällen hörde jag han berätta om sitt hus som han köpt av Kronofogden på auktion. Det jag snappade upp var att det var billigt, men risigt.
Den här filmen handlar delvis om det. Huset, en stuga i Odensbacken, tre mil utanför Örebro, ropades ut för 150 000 kr och Öystein köpte det osett för lite mer än halva utropspriset. Huset hade stått obebott i två år, men var för den delen inte tomt. Undervåningen var belamrad med grejer och skräp högt och lågt, medan övervåningen var aningens mer ombonad. Vem hade egentligen bott där och vad hade hänt?
När brevlådan väl var på plats kom det post adresserad till en Jesse Fuxing. Avsändare var både Tingsrätten och Inkasso, och en snabb sökning senare och Fuxing hade fått ett utseende. Det var en person som såg tuff ut och i kombination med posten var det lätt att dra snabba slutsatser. Dock kunde Öystein inte släppa denna person som uppenbarligen bott i huset tidigare, och han beslutar sig för att leta rätt på honom.
Det som filmen egentligen går ut på är att trotsa de sociala regler som sätter begränsande mallar för våra liv, där man på sin höjd nickar en enkel hälsning till sina grannar. Eller så är man väldigt social och kan genom det visa att man är en helt annan person än vad det första intrycket kan ge sken av.
Som dokumentär är det kanske inte en film som kommer att gå till historien. Det är lågbudget, vilket blir som allra tydligast av en ljudkvalitet som skiftar där det stundtals är väldigt svårt att höra vad som sägs. Det är även en kort film, blott 53 minuter lång, kanske för att det egentligen inte finns så mycket att säga. Uppgiften att hitta Jesse Fuxing är inte övermäktig och det går snarare lite väl lätt. Den stora behållningen är i stället att se Öystein trotsa sina egna sociala begränsningar och stegvis komma närmare den mystiska mannen.
Den här filmen handlar delvis om det. Huset, en stuga i Odensbacken, tre mil utanför Örebro, ropades ut för 150 000 kr och Öystein köpte det osett för lite mer än halva utropspriset. Huset hade stått obebott i två år, men var för den delen inte tomt. Undervåningen var belamrad med grejer och skräp högt och lågt, medan övervåningen var aningens mer ombonad. Vem hade egentligen bott där och vad hade hänt?
När brevlådan väl var på plats kom det post adresserad till en Jesse Fuxing. Avsändare var både Tingsrätten och Inkasso, och en snabb sökning senare och Fuxing hade fått ett utseende. Det var en person som såg tuff ut och i kombination med posten var det lätt att dra snabba slutsatser. Dock kunde Öystein inte släppa denna person som uppenbarligen bott i huset tidigare, och han beslutar sig för att leta rätt på honom.
Det som filmen egentligen går ut på är att trotsa de sociala regler som sätter begränsande mallar för våra liv, där man på sin höjd nickar en enkel hälsning till sina grannar. Eller så är man väldigt social och kan genom det visa att man är en helt annan person än vad det första intrycket kan ge sken av.
Som dokumentär är det kanske inte en film som kommer att gå till historien. Det är lågbudget, vilket blir som allra tydligast av en ljudkvalitet som skiftar där det stundtals är väldigt svårt att höra vad som sägs. Det är även en kort film, blott 53 minuter lång, kanske för att det egentligen inte finns så mycket att säga. Uppgiften att hitta Jesse Fuxing är inte övermäktig och det går snarare lite väl lätt. Den stora behållningen är i stället att se Öystein trotsa sina egna sociala begränsningar och stegvis komma närmare den mystiska mannen.
EXTRAMATERIALET
Som extramaterial finns runt tio minuter bortklippt material som varken gör till eller från. Det hade lika gärna kunna ha varit med i filmen.
TRE SAKER
1. Jag gillar att filmen ger rekonstruktioner av vissa avgörande moment som inte blev filmade, mycket på grund av att idén till att göra en film inte fanns när det väl hände. Många dokumentärer man ser ger intrycket av att man filmat precis jämt och "råkat" hitta en story.
2. Att det även finns lite humor i dessa rekonstruktioner är ett plus.
3. Och ja, man får en förklaring till varför huset såg ut som det gjorde när Öystein tog över det.
2. Att det även finns lite humor i dessa rekonstruktioner är ett plus.
3. Och ja, man får en förklaring till varför huset såg ut som det gjorde när Öystein tog över det.
ANDERS JAKOBSON (2013-12-01)