Tonårsfantasy som tar sig
The Mortal Instruments: Stad av skuggor
Genre: ÄventyrFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2013
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Genren "fantasyromaner för unga vuxna som blandar och ger med alla möjliga inslag" växer allt större. "Twilight"-sagan är ett exempel, "Percy Jackson" ett annat och nu inleds filmatiseringarna av Cassandra Clares "The Mortal Instruments". En gemensam nämnare mellan de två sistnämnda är att en vanlig människa plötsligt får reda på att den inte är så vanlig och får utveckla sina outforskade krafter i en dramatisk strid tämligen omgående.
Här är det Clary (Lily Collins) som plötsligt ser människor ingen annan verkar se. Maniskt ritar hon en symbol (den som syns i mitten av omslaget) utan att veta vad den betyder eller ens vara medveten om att hon ritar den. Hennes mamma (Lena Headey) börjar bete sig märkligt också, som om hon har en hemlighet.
Hemligheten är att både hon och Clary är skuggjägare och plötsligt händer allting på en och samma gång. Clary träffar Jace (Jamie Campbell Bower), en av de där människorna bara hon kan se, och samtidigt försvinner mamman. Jace tar med sig Clary till skuggjägarnas tillhåll där hon får lära sig mer om vad de är och vad hon faktiskt också är, innerst inne. Det visar sig att mamman gömt en mycket speciell bägare som andra skuggjägare vill komma åt. I en episk strid som innefattar allt från varulvar till demoner får Clary lära sig att hantera sina krafter och slåss för glatta livet.
Medan jag ser filmen upplever jag ibland att jag är alldeles för gammal och inte hör till målgruppen. Jag tycker också att allt på en gång-blandningen inte känns konkret utan mest spretigt slarvig, men under de två timmarna blir jag allt mer och mer engagerad och rycks med i historien. Hade jag varit tonåring hade jag förmodligen gjort bakåtvolter av lycka för det är en "häftig" film för yngre.
Ett vanligt inslag i sådana här historier är att en helt vanlig människa - utan några som helst krafter - bara hänger med. I det här fallet är det Simon (Robert Sheehan) som är Clarys bästa vän. Han är givetvis hemligt blixtkär i henne medan hon bara är "vän". När Clary sedan blir kär i Jace och han i henne blir det någon form av kärlekstriangel som dessvärre mest känns tonårsfånig. Här känner jag definitivt inte att jag hör till målgruppen.
Men hur som helst: filmen tar sig. Den är välgjord och har en hel del snygga miljöer och ett fullt godkänt skådespel med en rad välbekanta ansikten i större vuxenroller. Det här är starten på en franchise och vi får se hur många filmer det blir innan skådespelarna blir för gamla, men jag kan tänka mig att se några fler.
Här är det Clary (Lily Collins) som plötsligt ser människor ingen annan verkar se. Maniskt ritar hon en symbol (den som syns i mitten av omslaget) utan att veta vad den betyder eller ens vara medveten om att hon ritar den. Hennes mamma (Lena Headey) börjar bete sig märkligt också, som om hon har en hemlighet.
Hemligheten är att både hon och Clary är skuggjägare och plötsligt händer allting på en och samma gång. Clary träffar Jace (Jamie Campbell Bower), en av de där människorna bara hon kan se, och samtidigt försvinner mamman. Jace tar med sig Clary till skuggjägarnas tillhåll där hon får lära sig mer om vad de är och vad hon faktiskt också är, innerst inne. Det visar sig att mamman gömt en mycket speciell bägare som andra skuggjägare vill komma åt. I en episk strid som innefattar allt från varulvar till demoner får Clary lära sig att hantera sina krafter och slåss för glatta livet.
Medan jag ser filmen upplever jag ibland att jag är alldeles för gammal och inte hör till målgruppen. Jag tycker också att allt på en gång-blandningen inte känns konkret utan mest spretigt slarvig, men under de två timmarna blir jag allt mer och mer engagerad och rycks med i historien. Hade jag varit tonåring hade jag förmodligen gjort bakåtvolter av lycka för det är en "häftig" film för yngre.
Ett vanligt inslag i sådana här historier är att en helt vanlig människa - utan några som helst krafter - bara hänger med. I det här fallet är det Simon (Robert Sheehan) som är Clarys bästa vän. Han är givetvis hemligt blixtkär i henne medan hon bara är "vän". När Clary sedan blir kär i Jace och han i henne blir det någon form av kärlekstriangel som dessvärre mest känns tonårsfånig. Här känner jag definitivt inte att jag hör till målgruppen.
Men hur som helst: filmen tar sig. Den är välgjord och har en hel del snygga miljöer och ett fullt godkänt skådespel med en rad välbekanta ansikten i större vuxenroller. Det här är starten på en franchise och vi får se hur många filmer det blir innan skådespelarna blir för gamla, men jag kan tänka mig att se några fler.
EXTRAMATERIALET
På en dryg halvtimme avverkar man allt extramaterial som består av några borttagna scener och fem featuretter. De borttagna scenerna finns inte så mycket att orda om - de är av typen "varken bu eller bä" och kunde lika gärna varit med i filmen.
Featuretterna ger en överblick utan att gräva speciellt djupt i produktionen. Här finns allt från utmaningen i att göra film av en populär bokserie till dataanimerade specialeffekter, och däremellan det vanliga rövslickeriet mellan skådespelare och filmskapare. Ungefär som det brukar vara. Inget märkvärdigt men en stunds mervärde ger det.
Featuretterna ger en överblick utan att gräva speciellt djupt i produktionen. Här finns allt från utmaningen i att göra film av en populär bokserie till dataanimerade specialeffekter, och däremellan det vanliga rövslickeriet mellan skådespelare och filmskapare. Ungefär som det brukar vara. Inget märkvärdigt men en stunds mervärde ger det.
TRE SAKER
1. Filmen bygger på den första boken i en svit som ska rymma sex böcker. Dessutom finns det en rad publicerade och planerade relaterade böcker i andra sviter. Det kan bli vansinnigt många filmer i fall pengarna finns där.
2. Jag blir irriterad över den till hälften översatta titeln, men inte heller bland böckerna verkar samlingsnamnet "The Mortal Instruments" ha en svensk titel.
3. Nästa film blir "The Mortal Instruments: Stad av aska" som spelas in under 2014.
2. Jag blir irriterad över den till hälften översatta titeln, men inte heller bland böckerna verkar samlingsnamnet "The Mortal Instruments" ha en svensk titel.
3. Nästa film blir "The Mortal Instruments: Stad av aska" som spelas in under 2014.
ANDERS JAKOBSON (2013-12-18)