Ny Åberg med egen röst
Hokus Pokus, Alfons Åberg
Genre: Barn o familjFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2014
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Letterbox 2.40:1
Det var ett tag sedan men blev upphetsad över en ny Alfons Åberg-film. Och jag kan väl inte direkt säga att jag är det nu heller men jag ger den en ärlig chans och försöker se den med samma ögon som när jag såg Alfons-filmerna som barn. Nu går det ju inte direkt att jämföra, det har gått många år och man ser inte på saker och ting på samma sätt som man gjorde då. Och de saker jag inte gillar i filmen beror faktiskt alla på att jag såg en annan version för många år sedan. De som inte gjorde det, det vill säga alla som filmen riktar sig till kommer säkert att gilla Alfons lika mycket som jag gjorde som barn.
Det första som slår mig är att man bytt ut rösterna på karaktärerna. Tidigare var det Björn Gustafson som gjorde de flesta rösterna, nu är det Gustaf Hammarsten som gör Pappa Åbergs röst och Markus Engdahl som gör Alfons. Visserligen är det väl bra att de får egna röster men just med pappa Åberg känns det lika konstigt som om man skulle låta Leif GW Persson dubba Kungens årliga tal till nationen, men som sagt - det är inget som dagens publik kommer känna till eller bry sig om.
Även stilen på filmen är annorlunda. Man har behållit detta med att vissa saker är mer detaljerade medan vissa bara är streck, men samtidigt känns helheten modernare. Känslan av att man tittar på bilder i en bok som någon sitter och rör lite fram och tillbaka är inte lika stark längre och det är ju faktiskt en bra sak.
Man känner dessutom igen själva storyn många gånger. Det är "Jag ska bara" och så vidare för hela slanten. En kul nostalgitripp för oss äldre och förmodligen rätt okej för de yngre.
Det första som slår mig är att man bytt ut rösterna på karaktärerna. Tidigare var det Björn Gustafson som gjorde de flesta rösterna, nu är det Gustaf Hammarsten som gör Pappa Åbergs röst och Markus Engdahl som gör Alfons. Visserligen är det väl bra att de får egna röster men just med pappa Åberg känns det lika konstigt som om man skulle låta Leif GW Persson dubba Kungens årliga tal till nationen, men som sagt - det är inget som dagens publik kommer känna till eller bry sig om.
Även stilen på filmen är annorlunda. Man har behållit detta med att vissa saker är mer detaljerade medan vissa bara är streck, men samtidigt känns helheten modernare. Känslan av att man tittar på bilder i en bok som någon sitter och rör lite fram och tillbaka är inte lika stark längre och det är ju faktiskt en bra sak.
Man känner dessutom igen själva storyn många gånger. Det är "Jag ska bara" och så vidare för hela slanten. En kul nostalgitripp för oss äldre och förmodligen rätt okej för de yngre.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är lite intressant att det fortfarande känns väldigt ovanligt med en ensamstående pappa och hans son.
2. Vi får inte veta vad pappan heter.
3. Vi får inte veta var mamma Åberg tagit vägen.
2. Vi får inte veta vad pappan heter.
3. Vi får inte veta var mamma Åberg tagit vägen.
HANS-ÅKE LILJA (2014-03-02)