En elementär succé
Elementary - Säsong 1
Genre: Kriminaldrama, TV-serieFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Paramount, 2014
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Widescreen 1.78:1
Det är naturligtvis ingen dum idé att förflytta Sherlock Holmes till nutid. Engelsmännen gjorde det redan 2010 med serien "Sherlock". Filmserien med Robert Downey Jr som den store detektiven utspelade sig visserligen på 1800-talet men moderniserade ändå karaktären en hel del. Och även om min personliga favorit fortfarande är 80-talsserierna med Jeremy Brett i huvudrollen så finner jag ändå "Elementary" vara ett mycket värdigt tillskott.
I denna nytolkning har de kända karaktärerna från det ursprungliga Holmes-universumet fått sig en rejäl make-over. Watson (Lucy Liu) är en kvinna som jobbar som stödperson åt drogmissbrukare. Holmes är hennes senaste uppdrag. Värdinnan Mrs Hudson (Candis Cayne) blir här en transvestit som får jobb som städerska åt Holmes och till och med ärkefienden Moriarty dyker upp i en helt ny och intressant skepnad i säsongsavslutningen. Utöver detta kryddas avsnitten med både intressanta och färgstarka gästkaraktärer. John Hannah kommer på besök som Holmes gamla langare vilket givetvis ställer den numera nyktre Holmes inför tuffa prövningar. Den mest färgstarka av dem alla är den gamle fotbollstuffingen Vinnie Jones som gör entré halvvägs in i säsongen. Han spelar en yrkesmördare som har för vana att se sitt kära Arsenal på TV samtidigt som han torterar sina offer till döds. Till skillnad från många andra skurkar under säsongen har han en alldeles speciell koppling till Moriarty.
Så har vi då Sherlock Holmes själv. Jonny Lee Miller har uppgett att han inte läst en enda bok om den store detektiven men gör ändå en alldeles utmärkt insats och klarar att personifiera både drogmissbrukaren och geniet Holmes med lika stor inlevelse och pondus. Allra bäst är han i samspelet med Lucy Liu men nästan lika underhållande är han när han driver mordmisstänkta till vansinne. Just den biten för tankarna till karaktären Patrick Jane i "The Mentalist". Överlag finns det några likheter mellan dessa karaktärer så den som gillar den ena serien har en god chans att tycka om den andra.
Jag uppskattar att avsnitten är så pass varierade som de är. Ibland får Holmes ett jobb av polisen, ibland anlitas han privat. Vid ett tillfälle snubblar han dessutom över ett brott alldeles på egen hand. Det gör att serien undviker att fastna i samma tjatiga fåra som exempelvis "CSI". Men om man tycker att andra kriminalserier tagit ut svängarna så är det ingenting mot vad man gör här. Från produktionssidan pratar man om att man kämpat för att skapa kriminalfall så komplicerade att de är värdiga Holmes psyke. Och visst har man lyckats med det, men baksidan är att det många gånger är fall som känns oändligt långt ifrån verkligheten. Man kan också höja ett varningens finger för att Holmes är ett sådant oöverträffat geni. Utöver hans sinne för detaljer och sin slutledningsförmåga så är han mer eller mindre ett levande uppslagsverk. Han känner en doft och vet direkt vilken deodorant det är. Han läser ett citat och kan direkt tala om vilken bok det är hämtat från. Där ovan nämnde Patrick Jane i likhet med Holmes förlitar sig på kognitiva förmågor skiljer han sig i det att han inte alltid har den här exakta kunskapen för att härleda sina slutsatser. På det viset kan Holmes ses som något utav en superhjälte och det kanske inte passar alla.
Under den första säsongen förändras en del karaktärer successivt för att nå en form jag tror kommer att bestå ett tag. Watson går till exempel från att vara en stödperson för missbrukaren Holmes till att bli en fullfjädrad lärling till detektiven Holmes. Detta lämnar förstås fältet nästan helt öppet för manusförfattarna att utforska den nyktre missbrukarens fallgropar. Kvar finns fortfarande sponsorn Alfredo och det ska bli intressant att se om den karaktären bereds större plats vad det lider. En karaktär som inte utvecklas alls är polisen Gregson (Aidan Quinn) som är den som leder utredningarna. Hans roll förändras aldrig och för det mesta framstår han som ett enkelt sätt att koppla ihop Holmes med polisen. Då får hans yngre kollega Bell (Jon Michael Hill) lite större betydelse. Först är han den som från polisens sida kritiserar användandet av konsulten Holmes. Bell får till och med ett avsnitt som kretsar runt honom själv. Någon i hans närhet försöker sätta dit honom för mord och efter det är han den intressantaste poliskaraktären att följa, trots att han får mindre utrymme i jämförelse med sin kollega.
Överlag är debutsäsongen klart godkänd. Holmes är ömsom smågalen, ömsom briljant och jag har inga svårigheter att se Conan Doyles karaktär i honom trots den moderna omskrivningen. Säsongen avslutas med en story arc som på allvar introducerar Moriarty och dessa avsnitt lämnar ett sug efter mer. Dessutom har man visat prov på god variation och det känns som att serien har möjlighet att växa åt alla håll. Får man sänka sig till lite ordvitsande känns det tämligen elementärt att införskaffa denna första säsong.
I denna nytolkning har de kända karaktärerna från det ursprungliga Holmes-universumet fått sig en rejäl make-over. Watson (Lucy Liu) är en kvinna som jobbar som stödperson åt drogmissbrukare. Holmes är hennes senaste uppdrag. Värdinnan Mrs Hudson (Candis Cayne) blir här en transvestit som får jobb som städerska åt Holmes och till och med ärkefienden Moriarty dyker upp i en helt ny och intressant skepnad i säsongsavslutningen. Utöver detta kryddas avsnitten med både intressanta och färgstarka gästkaraktärer. John Hannah kommer på besök som Holmes gamla langare vilket givetvis ställer den numera nyktre Holmes inför tuffa prövningar. Den mest färgstarka av dem alla är den gamle fotbollstuffingen Vinnie Jones som gör entré halvvägs in i säsongen. Han spelar en yrkesmördare som har för vana att se sitt kära Arsenal på TV samtidigt som han torterar sina offer till döds. Till skillnad från många andra skurkar under säsongen har han en alldeles speciell koppling till Moriarty.
Så har vi då Sherlock Holmes själv. Jonny Lee Miller har uppgett att han inte läst en enda bok om den store detektiven men gör ändå en alldeles utmärkt insats och klarar att personifiera både drogmissbrukaren och geniet Holmes med lika stor inlevelse och pondus. Allra bäst är han i samspelet med Lucy Liu men nästan lika underhållande är han när han driver mordmisstänkta till vansinne. Just den biten för tankarna till karaktären Patrick Jane i "The Mentalist". Överlag finns det några likheter mellan dessa karaktärer så den som gillar den ena serien har en god chans att tycka om den andra.
Jag uppskattar att avsnitten är så pass varierade som de är. Ibland får Holmes ett jobb av polisen, ibland anlitas han privat. Vid ett tillfälle snubblar han dessutom över ett brott alldeles på egen hand. Det gör att serien undviker att fastna i samma tjatiga fåra som exempelvis "CSI". Men om man tycker att andra kriminalserier tagit ut svängarna så är det ingenting mot vad man gör här. Från produktionssidan pratar man om att man kämpat för att skapa kriminalfall så komplicerade att de är värdiga Holmes psyke. Och visst har man lyckats med det, men baksidan är att det många gånger är fall som känns oändligt långt ifrån verkligheten. Man kan också höja ett varningens finger för att Holmes är ett sådant oöverträffat geni. Utöver hans sinne för detaljer och sin slutledningsförmåga så är han mer eller mindre ett levande uppslagsverk. Han känner en doft och vet direkt vilken deodorant det är. Han läser ett citat och kan direkt tala om vilken bok det är hämtat från. Där ovan nämnde Patrick Jane i likhet med Holmes förlitar sig på kognitiva förmågor skiljer han sig i det att han inte alltid har den här exakta kunskapen för att härleda sina slutsatser. På det viset kan Holmes ses som något utav en superhjälte och det kanske inte passar alla.
Under den första säsongen förändras en del karaktärer successivt för att nå en form jag tror kommer att bestå ett tag. Watson går till exempel från att vara en stödperson för missbrukaren Holmes till att bli en fullfjädrad lärling till detektiven Holmes. Detta lämnar förstås fältet nästan helt öppet för manusförfattarna att utforska den nyktre missbrukarens fallgropar. Kvar finns fortfarande sponsorn Alfredo och det ska bli intressant att se om den karaktären bereds större plats vad det lider. En karaktär som inte utvecklas alls är polisen Gregson (Aidan Quinn) som är den som leder utredningarna. Hans roll förändras aldrig och för det mesta framstår han som ett enkelt sätt att koppla ihop Holmes med polisen. Då får hans yngre kollega Bell (Jon Michael Hill) lite större betydelse. Först är han den som från polisens sida kritiserar användandet av konsulten Holmes. Bell får till och med ett avsnitt som kretsar runt honom själv. Någon i hans närhet försöker sätta dit honom för mord och efter det är han den intressantaste poliskaraktären att följa, trots att han får mindre utrymme i jämförelse med sin kollega.
Överlag är debutsäsongen klart godkänd. Holmes är ömsom smågalen, ömsom briljant och jag har inga svårigheter att se Conan Doyles karaktär i honom trots den moderna omskrivningen. Säsongen avslutas med en story arc som på allvar introducerar Moriarty och dessa avsnitt lämnar ett sug efter mer. Dessutom har man visat prov på god variation och det känns som att serien har möjlighet att växa åt alla håll. Får man sänka sig till lite ordvitsande känns det tämligen elementärt att införskaffa denna första säsong.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet följer den nya trenden med snuttifiering, det vill säga medellånga eller långa dokumentärer som delas upp i snuttar på några få minuter var. Här finns sju stycken som alla klockar in på mindre än fyra minuter och berättar om rekvisitan, musiken, specialeffekterna och andra produktionsdetaljer. Det som irriterar mig mest är att det syns på för och eftertexter att dessa småfilmer är delar i en större dokumentär men jag får ingen möjlighet att spela upp allihop i en följd på den här utgåvan.
Utöver dessa finns också tre längre filmer som är mellan tio och 18 minuter långa. En av dem är riktigt intressant och handlar om manusarbetet. De övriga två är tämligen ytliga och obetydliga. Jag hoppas på bättring till kommande säsongsboxar.
Utöver dessa finns också tre längre filmer som är mellan tio och 18 minuter långa. En av dem är riktigt intressant och handlar om manusarbetet. De övriga två är tämligen ytliga och obetydliga. Jag hoppas på bättring till kommande säsongsboxar.
TRE SAKER
1. CBS ursprungliga idé var att göra en amerikansk version av den brittiska serien "Sherlock". Någonstans på vägen bestämde man sig för att satsa på en egen tolkning vilket skapade viss friktion med britterna. De brittiska producenterna följde utvecklingen av pilotavsnittet mycket noga men kunde till sist konstatera att den amerikanska versionen skiljde sig en hel del. Detta skulle kunna förklara att nästan alla kända karaktärer är så pass omgjorda som de är.
2. Beslutet att göra om Watson till kvinna ska ha kommit till därför att man ville visa att två huvudkaraktärer av olika kön kan utveckla en vänskap och bo ihop utan att hoppa i säng med varandra. Vi får väl se om det håller genom hela serien.
3. Skaparen Robert Doherty har bland annat producerat den nyskapande serien "Medium" tidigare. Innan han började arbeta på "Elementary" satte han sig ned och läste igenom de psykologiska utvärderingar som riktiga läkare gjort av den fiktiva karaktären Sherlock Holmes. Förhoppningsvis är detta något som kommer att visa sig ännu tydligare i senare säsonger.
2. Beslutet att göra om Watson till kvinna ska ha kommit till därför att man ville visa att två huvudkaraktärer av olika kön kan utveckla en vänskap och bo ihop utan att hoppa i säng med varandra. Vi får väl se om det håller genom hela serien.
3. Skaparen Robert Doherty har bland annat producerat den nyskapande serien "Medium" tidigare. Innan han började arbeta på "Elementary" satte han sig ned och läste igenom de psykologiska utvärderingar som riktiga läkare gjort av den fiktiva karaktären Sherlock Holmes. Förhoppningsvis är detta något som kommer att visa sig ännu tydligare i senare säsonger.
THOMAS HELSING (2014-05-12)