En bra grund att bygga vidare på
Welcome to Sweden - Säsong 1
Genre: Komedi, TV-serieFormat: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Noble Entertainment, 2014
Ljud: Dolby Digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Greg Poehler flyttade till Sverige på grund av kärleken för några år sedan och nu har han gjort en tv-serie där han spelar en karaktär som är med om ungefär samma sak. Meningen är att belysa kulturkrockar och några av de tankar som poppar upp när man flyttar hela sitt liv på det sätt som han gjorde. Med bland annat Felix Herngrens produktionsbolag FLX i ryggen, och i och med det hela "Solsidan"-paketet, har det blivit en ganska underhållande tv-serie som egentligen varken känns typiskt amerikansk eller typiskt svensk, även om det är lite mer tonvikt på det sistnämnda.
På sätt och vis kan jag känna att bristen på en mer tydlig identitet gör att serien än så länge bara blir godkänd. Den är stundtals rolig, men långt ifrån en fullträff. I serier och film vill man gärna identifiera sig med huvudpersonen och i det här fallet är det betydligt fler personer som ser serien som inte flyttat från USA till Sverige än tvärtom. Då sitter man snarare och nickar igenkännande åt det typiskt svenska i serien som traditioner (till exempel midsommarfirande) och den svenska mentaliteten (undvika att träffa grannar i trapphuset). Men den typen av skildringar har ju gjorts tidigare.
Skillnaden här är möjligen att Poehler med sina kontakter lyckats engagera en hel del gästskådespelare av varierande dignitet. Man får hoppas att serien får fortsatt förtroende och mer resurser till nästa gång, för den här grunden är bra.
Poehlers karaktär heter i serien Bruce. Han har varit revisor åt diverse skådespelare och artister i USA men har hittat kärleken i Emma (Josephine Bornebusch) och flyttar med henne hem till Sverige. Bruce ger upp sitt gamla liv, inklusive ett yrke han hatar, för att försöka bli svensk efter konstens alla regler. Första utmaningen blir att bli godkänd av Emmas familj, vilket går lite sisådär. Föräldrarna Viveka (Lena Olin) och Birger (Claes Månsson) är väldigt tveksamma, men Emmas lillebror Gustaf (Christopher Wagelin) och farbror Bengt (Per Svensson) är betydligt gladare i Bruce. Båda gillar USA väldigt mycket och kan knappt prata om något annat.
Serien fortsätter sedan med Bruces försök att bli svensk, att lära sig språket, svenska vardagsrutiner och hitta ett nytt jobb. Det blir även en hel del om hur Bruce och Emma ska få ihop sina liv, kombinera inredningsstiler och ansvar. Samtidigt blir Bruce mer eller mindre terroriserad av sin gamla klient Amy Poehler (spelad av just Gregs syster Amy Poehler) och komikern Aubrey Plaza (japp, Aubrey Plaza) som gör allt för att övertala Bruce om att han gjort ett misstag och vill ha tillbaka honom i USA helst igår. Och när livet i Sverige börjar bli allt för svårt och det finns pengar att hämta i USA börjar Bruce fundera på om han verkligen tagit rätt beslut.
Serien berättas i tio avsnitt enligt rådande svensk standard och är som tidigare konstaterat fullt godkänd. Skådespelarna är bra, gästspelen trevliga, och överlag känns det som en bra grund att bygga vidare på. Och framför allt gillar jag grundidén inklusive det svensk-amerikanska samarbetet. Det är riktigt trevligt.
På sätt och vis kan jag känna att bristen på en mer tydlig identitet gör att serien än så länge bara blir godkänd. Den är stundtals rolig, men långt ifrån en fullträff. I serier och film vill man gärna identifiera sig med huvudpersonen och i det här fallet är det betydligt fler personer som ser serien som inte flyttat från USA till Sverige än tvärtom. Då sitter man snarare och nickar igenkännande åt det typiskt svenska i serien som traditioner (till exempel midsommarfirande) och den svenska mentaliteten (undvika att träffa grannar i trapphuset). Men den typen av skildringar har ju gjorts tidigare.
Skillnaden här är möjligen att Poehler med sina kontakter lyckats engagera en hel del gästskådespelare av varierande dignitet. Man får hoppas att serien får fortsatt förtroende och mer resurser till nästa gång, för den här grunden är bra.
Poehlers karaktär heter i serien Bruce. Han har varit revisor åt diverse skådespelare och artister i USA men har hittat kärleken i Emma (Josephine Bornebusch) och flyttar med henne hem till Sverige. Bruce ger upp sitt gamla liv, inklusive ett yrke han hatar, för att försöka bli svensk efter konstens alla regler. Första utmaningen blir att bli godkänd av Emmas familj, vilket går lite sisådär. Föräldrarna Viveka (Lena Olin) och Birger (Claes Månsson) är väldigt tveksamma, men Emmas lillebror Gustaf (Christopher Wagelin) och farbror Bengt (Per Svensson) är betydligt gladare i Bruce. Båda gillar USA väldigt mycket och kan knappt prata om något annat.
Serien fortsätter sedan med Bruces försök att bli svensk, att lära sig språket, svenska vardagsrutiner och hitta ett nytt jobb. Det blir även en hel del om hur Bruce och Emma ska få ihop sina liv, kombinera inredningsstiler och ansvar. Samtidigt blir Bruce mer eller mindre terroriserad av sin gamla klient Amy Poehler (spelad av just Gregs syster Amy Poehler) och komikern Aubrey Plaza (japp, Aubrey Plaza) som gör allt för att övertala Bruce om att han gjort ett misstag och vill ha tillbaka honom i USA helst igår. Och när livet i Sverige börjar bli allt för svårt och det finns pengar att hämta i USA börjar Bruce fundera på om han verkligen tagit rätt beslut.
Serien berättas i tio avsnitt enligt rådande svensk standard och är som tidigare konstaterat fullt godkänd. Skådespelarna är bra, gästspelen trevliga, och överlag känns det som en bra grund att bygga vidare på. Och framför allt gillar jag grundidén inklusive det svensk-amerikanska samarbetet. Det är riktigt trevligt.
EXTRAMATERIALET
En samling bloopers av varierande kvalitet är det enda som blev extramaterial på utgåvan. För att komplicera det hela är de indelade efter avsnitt i stället för att sitta ihop i ett längre block. Ingen höjdare, tyvärr.
TRE SAKER
1. Serien har amerikansk premiär på NBC 10 juli 2014. Det ska bli intressant att följa dess öde i USA för det kan verkligen vara avgörande inför framtiden. Jag antar även att serien kommer att censureras lite eftersom den innehåller både svenska och engelska svordomar.
2. Sverigevännen Will Ferrell, som även han har en svensk fru och är här en hel del, gästspelar i ett avsnitt. En annan verklig person som dyker upp Gene Simmons från Kiss. Två svenska kändisar som spelar sig själva är Björn Ranelid och Björn Ulvaeus. Alla dessa samt de tidigare nämnda Amy Poehler och Aubrey Plaza spelar alltså skruvade versioner av sig själv, vilket inte är så konstigt men ändå känns lite märkligt. Speciellt konstigt blir det ju i och med att Greg är Amys verkliga bror och då borde det ju finnas en verklig Greg i det här universumet också...
3. I helt andra roller än sig själva dyker Patrick "Dallas-Bobby" Duffy och Illeana Douglas upp. De spelar Bruces föräldrar.
2. Sverigevännen Will Ferrell, som även han har en svensk fru och är här en hel del, gästspelar i ett avsnitt. En annan verklig person som dyker upp Gene Simmons från Kiss. Två svenska kändisar som spelar sig själva är Björn Ranelid och Björn Ulvaeus. Alla dessa samt de tidigare nämnda Amy Poehler och Aubrey Plaza spelar alltså skruvade versioner av sig själv, vilket inte är så konstigt men ändå känns lite märkligt. Speciellt konstigt blir det ju i och med att Greg är Amys verkliga bror och då borde det ju finnas en verklig Greg i det här universumet också...
3. I helt andra roller än sig själva dyker Patrick "Dallas-Bobby" Duffy och Illeana Douglas upp. De spelar Bruces föräldrar.
ANDERS JAKOBSON (2014-06-15)