Ett äktenskap på väg att implodera
Le Week-end
Genre: DramakomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2014
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Vad händer med ett äktenskap efter 30 år? Vad gör man när allt går på tomgång och den andra parten inte ser det som ett problem? Antingen kan man välja att gå isär, att skilja sig eller så kan man göra som Meg (Lindsay Duncan) och Nick (Jim Broadbent) och försöka kopiera sin ursprungliga smekmånad med en resa till Paris.
Paris sägs vara en av världens mest romantiska städer så jag kan förstå att man förlagt filmen hit. Men trots att det blir en del springande runt i staden känns den underutnyttjad. Manuset är bra och Broadbent och Duncan har en härlig kemi, men kanske skulle historien ha blivit ännu lite vassare om allt detta kunde haft ett ännu tydligare Paris som backdrop. Men dramats kulisser till trots, det här är en film om människor och relationer och där finns inte så mycket att klaga på. Jag gillar till och med att Jeff Goldblum dyker upp och gör en sådan där flummigt oklar Goldblum-roll som bara han kan göra.
Bakom Jim Broadbents skäggstubbiga gubbfasad finns en lekfull men också trött gammal man. En man som inte riktigt verkar förstå varför hans fru distanserar sig från honom och vad han kan göra åt det. Lindsay Duncans fridfulla och vackra yttre döljer å andra sidan en vass och frustrerad kvinna som vill ha ut något mer av livet. Det är också Lindsays karaktär som driver på det här dramat. Det är hon som är fast besluten av att inte hållas tillbaka av sin man och det är hon som utmanar deras äktenskap och ställer allt på sin spets.
Hela filmen genomsyras av en mjuk ton som ibland lägger ett extra lager sorgsenhet över skådespelarnas axlar. Bäst syns den på Jim Broadbent när han sitter och kritiskt skärskådar sitt liv tillsammans med en pårökt tonåring (som för övrigt inte alls förstår vad han pratar om). Det finns också utrymme för en hel del svart humor och, tro det eller ej, ett lite udda dansnummer. "Le Week-end" är en fin och välbalanserad film som tål att ses åtminstone en gång.
Paris sägs vara en av världens mest romantiska städer så jag kan förstå att man förlagt filmen hit. Men trots att det blir en del springande runt i staden känns den underutnyttjad. Manuset är bra och Broadbent och Duncan har en härlig kemi, men kanske skulle historien ha blivit ännu lite vassare om allt detta kunde haft ett ännu tydligare Paris som backdrop. Men dramats kulisser till trots, det här är en film om människor och relationer och där finns inte så mycket att klaga på. Jag gillar till och med att Jeff Goldblum dyker upp och gör en sådan där flummigt oklar Goldblum-roll som bara han kan göra.
Bakom Jim Broadbents skäggstubbiga gubbfasad finns en lekfull men också trött gammal man. En man som inte riktigt verkar förstå varför hans fru distanserar sig från honom och vad han kan göra åt det. Lindsay Duncans fridfulla och vackra yttre döljer å andra sidan en vass och frustrerad kvinna som vill ha ut något mer av livet. Det är också Lindsays karaktär som driver på det här dramat. Det är hon som är fast besluten av att inte hållas tillbaka av sin man och det är hon som utmanar deras äktenskap och ställer allt på sin spets.
Hela filmen genomsyras av en mjuk ton som ibland lägger ett extra lager sorgsenhet över skådespelarnas axlar. Bäst syns den på Jim Broadbent när han sitter och kritiskt skärskådar sitt liv tillsammans med en pårökt tonåring (som för övrigt inte alls förstår vad han pratar om). Det finns också utrymme för en hel del svart humor och, tro det eller ej, ett lite udda dansnummer. "Le Week-end" är en fin och välbalanserad film som tål att ses åtminstone en gång.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Regissören Roger Michells utropstecken i karriären hittills är "Notting Hill".
2. Utan att ha någon statistik på det får jag ändå intrycket av att den brittiska filmindustrin är mycket bättre än Hollywood på att skaka fram starka filmer och roller till sina åldrande skådespelare.
3. Det här är tredje filmen Michell regisserar och Hanif Kureishi skriver manus till. Alltid med ett gott resultat.
2. Utan att ha någon statistik på det får jag ändå intrycket av att den brittiska filmindustrin är mycket bättre än Hollywood på att skaka fram starka filmer och roller till sina åldrande skådespelare.
3. Det här är tredje filmen Michell regisserar och Hanif Kureishi skriver manus till. Alltid med ett gott resultat.
THOMAS HELSING (2014-06-05)