Mästaren Miyazakis sista långfilm
Det blåser upp en vind
Genre: AnimeradFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: TriArt, 2014
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Eftersom det är fullt möjligt att det fortfarande finns de för vilka namn som Ghibli och Miyazaki inte betyder någonting alls, så drar jag lite snabba fakta: Den japanska animationsstudion Ghibli är i princip Japans Disney, och Hayao Miyazaki är dess Walt. Sedan 1984 har man gjort ett stort antal filmer och blivit en grundläggande del av landets animationsframgångar i världen. Deras "Spirited away" slog ner självaste "Titanic" från listan på mest inkomstbringande filmer i Japan. Här i Sverige kanske du sett titlar som "Min granne Totoro" eller "Ponyo". Mångas känslor rördes upp år 2013 när Miyazaki bestämde sig för att sluta regissera filmer, och "Det blåser upp en vind" skulle bli hans sista.
Detta är en mestadels fiktiv berättelse om Jiro Horikoshi, som var en flygplans-designer före andra världskriget. Han växer upp med en önskan om att bli pilot, men hans dåliga syn gör det omöjligt. I en hyfsat flummig dröm möter han italienska flygplanslegendaren Giovanni Caproni som övertygar Jiro att det är större att tillverka plan än att flyga dem.
På väg till ingenjörsutbildningen i Tokyo 1923 träffar han flickan Nahoko på ett tåg. När de hamnar mitt i en jordbävning bryter hennes tjänsteflicka benet, men Jiro bär henne till deras hus. Dock försvinner han innan de får veta vem han är, och de båda möts först många år senare när Nahoko är döende i tuberkolos och Jiros samvete slits mellan drömmen att bygga flygplan och vetskapen att planen kommer att användas i krigssyfte.
Om du sett Studio Ghiblis tidigare filmer så är det två saker du kommer att förvänta dig: animation av högsta kvalitet och fantasifulla äventyr. Det här är dock en annorlunda film. Historien är mestadels helt grundad i verkligheten, så några fantastiska äventyr med storslagna hjältar finns inte att hitta. Detta är helt och hållet ett drama för - vågar jag säga det - vuxna. Historien är mer intressant än fängslande, och man sticker ut på flera sidospår som inte leder någonvart. Det blir faktiskt lite långtråkigt ibland. Historien är löst baserad på en roman från 1937 som bara handlar om Nahokos tuberkolos, och det är även mest den här delen av filmen som är allra bäst. Den moraliska frågeställningen kring ett vapens framställande gentemot dess användande ges aldrig nån direkt tid och får ingen styrka.
Animation av hög kvalitet får man, och det är tydligt att Miyazaki står för designen. Faktum är att Jiro ser ut som en exakt kopia av pappan i "Min granne Totoro". Man är bara van vid att det är mycket mer fantasifullt från Ghibli, vilket gör att man inte slås lika mycket av häpnad fastän det är mer än kompetent skapat. Ett fel snarare i min hjärna som man inte kan belasta dem för.
På det hela taget är det en värdig film för Miyazaki att avsluta sin karriär med. Det är dock inte utan att man förväntar sig mer, utan att jag tycker mig förvänta för mycket. Historien hade tjänat på att kortas ner, det blir stundtals träsmak i baken och fokus skulle lagts betydligt mer på karaktärerna än Jiros byggen. Till viss del intressant som historiedokument, men filmens styrka ligger definitivt i kärlekshistorien. En besvikelse, som ändå är värd att se.
Detta är en mestadels fiktiv berättelse om Jiro Horikoshi, som var en flygplans-designer före andra världskriget. Han växer upp med en önskan om att bli pilot, men hans dåliga syn gör det omöjligt. I en hyfsat flummig dröm möter han italienska flygplanslegendaren Giovanni Caproni som övertygar Jiro att det är större att tillverka plan än att flyga dem.
På väg till ingenjörsutbildningen i Tokyo 1923 träffar han flickan Nahoko på ett tåg. När de hamnar mitt i en jordbävning bryter hennes tjänsteflicka benet, men Jiro bär henne till deras hus. Dock försvinner han innan de får veta vem han är, och de båda möts först många år senare när Nahoko är döende i tuberkolos och Jiros samvete slits mellan drömmen att bygga flygplan och vetskapen att planen kommer att användas i krigssyfte.
Om du sett Studio Ghiblis tidigare filmer så är det två saker du kommer att förvänta dig: animation av högsta kvalitet och fantasifulla äventyr. Det här är dock en annorlunda film. Historien är mestadels helt grundad i verkligheten, så några fantastiska äventyr med storslagna hjältar finns inte att hitta. Detta är helt och hållet ett drama för - vågar jag säga det - vuxna. Historien är mer intressant än fängslande, och man sticker ut på flera sidospår som inte leder någonvart. Det blir faktiskt lite långtråkigt ibland. Historien är löst baserad på en roman från 1937 som bara handlar om Nahokos tuberkolos, och det är även mest den här delen av filmen som är allra bäst. Den moraliska frågeställningen kring ett vapens framställande gentemot dess användande ges aldrig nån direkt tid och får ingen styrka.
Animation av hög kvalitet får man, och det är tydligt att Miyazaki står för designen. Faktum är att Jiro ser ut som en exakt kopia av pappan i "Min granne Totoro". Man är bara van vid att det är mycket mer fantasifullt från Ghibli, vilket gör att man inte slås lika mycket av häpnad fastän det är mer än kompetent skapat. Ett fel snarare i min hjärna som man inte kan belasta dem för.
På det hela taget är det en värdig film för Miyazaki att avsluta sin karriär med. Det är dock inte utan att man förväntar sig mer, utan att jag tycker mig förvänta för mycket. Historien hade tjänat på att kortas ner, det blir stundtals träsmak i baken och fokus skulle lagts betydligt mer på karaktärerna än Jiros byggen. Till viss del intressant som historiedokument, men filmens styrka ligger definitivt i kärlekshistorien. En besvikelse, som ändå är värd att se.
EXTRAMATERIALET
En lång presskonferens där Hayao Miyazaki berättar om sitt beslut att sluta göra film bland mycket annat. En guldgruva för Miyazaki-fanatiker, vi andra lite mer ytligt intresserade tycker att det blir väldigt mycket stelt pratande. Endast textat på engelska. Även en trailer.
TRE SAKER
1. Många ljudeffekter är gjorda med människoröster. Motorer som låter brum och vindar som låter swooosh, och så vidare.
2. Detta var sjätte gången Miyazaki sagt att han ska sluta göra film. Den här gången verkar han dock ha menat det på riktigt.
3. Det mest kända flygplan som Jiro var med och konstruerade hette Mitsubishi A6M Zero, som togs i bruk 1940 och användes extensivt i andra världskriget, till exempel i striderna vid Pearl Harbor.
2. Detta var sjätte gången Miyazaki sagt att han ska sluta göra film. Den här gången verkar han dock ha menat det på riktigt.
3. Det mest kända flygplan som Jiro var med och konstruerade hette Mitsubishi A6M Zero, som togs i bruk 1940 och användes extensivt i andra världskriget, till exempel i striderna vid Pearl Harbor.
HENRIK ANDERSSON (2014-11-06)