Nazi-Zombie-Horror-Splatter-Komedi igen
Död snö 2
Genre: SplatterFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2014
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
När "Död snö" släpptes för några år sedan var jag skeptisk till om man kunde göra en norsk zombiefilm men blev glatt överraskad av att kunna konstatera att det kunde man. Nu kommer uppföljaren och åter igen blir jag positivt överraskad. Visserligen bryter man mot i stort sett alla regler som gäller för zombies. De pratar, de verkar kunna tänka och planera och de kan hantera vapen. Men bortser man från det och säger som en av karaktärerna i filmen att detta handlar inte om zombies utan nazistzombies så kan man komma runt hela regelverket…och det gör man.
Filmen tar vid precis där första filmen slutade och det gillar jag. Man utnyttjar inte framgången med första filmen för att få ut något annat. Man fortsätter historien och vi får se hur Martin, den enda överlevande från första filmen, jagas av nazizombies och hur han faktiskt lyckas fly. Men när han gör det råkar han ut för en olycka med bilen. Han överlever men läkarna tror att armen de hittar i den kvaddade bilen är hans (den är egentligen från nazizombieledaren) och syr fast den på honom. Detta leder till att Martin mördar ett gäng människor när han flyr från sjukhuset och han blir därför efterlyst i hela Norge. Med hjälp av zombiejägare från USA och en rysk zombiearmé som Martin lyckas väcka till liv med den gamle nazistens arm ger de sig nu ut för att utplåna alla nazizombie en gång för alla.
Som i första filmen spar man inte på blod och gore. Folk dödas på det ena och det andra mer uppfinningsrika sättet och blodet sprutar så det står härliga till. De flesta av specialeffekterna får godkänt medan ett par kanske kunde gjorts bättre. På det hela taget är "Död snö 2" dock en rätt bra film om man gillar splatter och inte har något emot att man pratar norska. Och just norskan är faktiskt en liten tröskel att ta sig över. Inte så att språket är svårt men det känns lite galet att höra det i en splatterfilm. Dock inte tillräckligt galet för att jag inte ska sitta här och vänta på film tre…
Filmen tar vid precis där första filmen slutade och det gillar jag. Man utnyttjar inte framgången med första filmen för att få ut något annat. Man fortsätter historien och vi får se hur Martin, den enda överlevande från första filmen, jagas av nazizombies och hur han faktiskt lyckas fly. Men när han gör det råkar han ut för en olycka med bilen. Han överlever men läkarna tror att armen de hittar i den kvaddade bilen är hans (den är egentligen från nazizombieledaren) och syr fast den på honom. Detta leder till att Martin mördar ett gäng människor när han flyr från sjukhuset och han blir därför efterlyst i hela Norge. Med hjälp av zombiejägare från USA och en rysk zombiearmé som Martin lyckas väcka till liv med den gamle nazistens arm ger de sig nu ut för att utplåna alla nazizombie en gång för alla.
Som i första filmen spar man inte på blod och gore. Folk dödas på det ena och det andra mer uppfinningsrika sättet och blodet sprutar så det står härliga till. De flesta av specialeffekterna får godkänt medan ett par kanske kunde gjorts bättre. På det hela taget är "Död snö 2" dock en rätt bra film om man gillar splatter och inte har något emot att man pratar norska. Och just norskan är faktiskt en liten tröskel att ta sig över. Inte så att språket är svårt men det känns lite galet att höra det i en splatterfilm. Dock inte tillräckligt galet för att jag inte ska sitta här och vänta på film tre…
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Martin och de andra envisas med att släpa med sig en kille som blivit zombie lite väl länge tycker jag. Jag tappar räkningen på hur många gånger han återuppväcks av Martin men det känns som minst en gång för mycket.
2. Det finns en engelskdubbad version om man inte vill höra norska. Jag rekommenderar dock originalet.
3. Slutscenen blir nog lite väl mycket för många.
2. Det finns en engelskdubbad version om man inte vill höra norska. Jag rekommenderar dock originalet.
3. Slutscenen blir nog lite väl mycket för många.
HANS-ÅKE LILJA (2014-11-13)