Lekfullt med bra musik och härliga miljöer
Sånger från Manhattan
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2014
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Jag har skrivit det många gånger förr, och jag skriver det igen: Jag är oerhört svag för filmer som handlar om musik, eller där musik har en viktig del i berättelsen. Så är fallet med "Sånger från Manhattan" där manusförfattaren och regissören John Carney skapar en sorts amerikansk kusin till sin fantastiska "Once" från 2006. Det är inte samma historia på något vis, men den skildrar både hur en relation, och framför allt, hur musik växer fram när två främlingar möts.
Carney leker skickligt med berättarformatet när han börjar med sekvensen som leder fram till att Gretta (Keira Knightley) och Dan (Mark Ruffalo) träffas på en liten klubb i New York. Sen gör han ett omtag och visar i två nya sekvenser hur de båda huvud-figurerna hamnade där.
Dan har varit en framgångsrik A&R och musikproducent men denna dag har han fått sparken av sin gamla vän och kollega Saul (Mos Def), till råga på allt mitt framför ögonen på den dotter (Hailee Steinfeld) han har en dålig relation till efter skilsmässan med ex-frun (Catherine Keener). Han hamnar på klubben efter en lång dag och en fylla som kan sluta med ett självmord, men som i stället slutar med att han hör oanade kvaliteter i en låt framförd på gitarr av en sångerska som inte vill ta för sig eller kanske inte ens stå på scenen - en för övrigt genialt illustrerad sekvens.
Grettas väg är längre. Hon kom till New York för att skriva låtar till sin pojkvän Dave (Adam Levine) vars karriär får en sådan raketstart att Gretta inte får följa med. Varken som vän eller flickvän, och hon hamnar på den där klubben egentligen av slumpen med väskorna packade och en flygbiljett nästan beställd och betald.
Dan lyckas övertala Gretta om att de ska samarbeta, men de lyckas inte få Saul att bekosta en demoinspelning. I stället får Dan en galen idé om att samla ihop utrustning och musiker och spela in en skiva på olika platser i New York. Nere i Tunnelbanan, uppe i Empire State Building - ja, på mer eller mindre galna platser. Projektet och relationen Gretta och Dan skapar tillsammans är precis vad de båda behöver.
Filmen är både rolig och lekfull och helt klart feel-good så det svänger om det. Filmen är däremot inte alls lika bra och gripande som fullträffen "Once", och det är till och med så att jag upplever att historien tappar fokus under några scener. Men kokar man ihop allting blir det ändå en ganska härlig film, med bra musik, sköna New York-miljöer och karaktärer att bli förtjust i.
Carney leker skickligt med berättarformatet när han börjar med sekvensen som leder fram till att Gretta (Keira Knightley) och Dan (Mark Ruffalo) träffas på en liten klubb i New York. Sen gör han ett omtag och visar i två nya sekvenser hur de båda huvud-figurerna hamnade där.
Dan har varit en framgångsrik A&R och musikproducent men denna dag har han fått sparken av sin gamla vän och kollega Saul (Mos Def), till råga på allt mitt framför ögonen på den dotter (Hailee Steinfeld) han har en dålig relation till efter skilsmässan med ex-frun (Catherine Keener). Han hamnar på klubben efter en lång dag och en fylla som kan sluta med ett självmord, men som i stället slutar med att han hör oanade kvaliteter i en låt framförd på gitarr av en sångerska som inte vill ta för sig eller kanske inte ens stå på scenen - en för övrigt genialt illustrerad sekvens.
Grettas väg är längre. Hon kom till New York för att skriva låtar till sin pojkvän Dave (Adam Levine) vars karriär får en sådan raketstart att Gretta inte får följa med. Varken som vän eller flickvän, och hon hamnar på den där klubben egentligen av slumpen med väskorna packade och en flygbiljett nästan beställd och betald.
Dan lyckas övertala Gretta om att de ska samarbeta, men de lyckas inte få Saul att bekosta en demoinspelning. I stället får Dan en galen idé om att samla ihop utrustning och musiker och spela in en skiva på olika platser i New York. Nere i Tunnelbanan, uppe i Empire State Building - ja, på mer eller mindre galna platser. Projektet och relationen Gretta och Dan skapar tillsammans är precis vad de båda behöver.
Filmen är både rolig och lekfull och helt klart feel-good så det svänger om det. Filmen är däremot inte alls lika bra och gripande som fullträffen "Once", och det är till och med så att jag upplever att historien tappar fokus under några scener. Men kokar man ihop allting blir det ändå en ganska härlig film, med bra musik, sköna New York-miljöer och karaktärer att bli förtjust i.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är faktiskt Keira Knightley som sjunger låtarna hon framför i filmen.
2. Adam Levine är förstås Maroon 5-sångaren. Mos Def har också ett musikaliskt förflutet som rapartist, även om han numera mest är skådespelare. Musikkopplingarna tar inte slut där - John Carney spelade under 90-talet i det populära irländska bandet The Frames tillsammans med "Once"-stjärnan Glen Hansard.
3. Tyvärr vet jag för mycket om att både spela musik och att spela in musik för att kunna konstatera att de inspelningar vi ser skildras i filmen inte skulle låta speciellt bra i verkligheten...
2. Adam Levine är förstås Maroon 5-sångaren. Mos Def har också ett musikaliskt förflutet som rapartist, även om han numera mest är skådespelare. Musikkopplingarna tar inte slut där - John Carney spelade under 90-talet i det populära irländska bandet The Frames tillsammans med "Once"-stjärnan Glen Hansard.
3. Tyvärr vet jag för mycket om att både spela musik och att spela in musik för att kunna konstatera att de inspelningar vi ser skildras i filmen inte skulle låta speciellt bra i verkligheten...
ANDERS JAKOBSON (2014-11-19)