Tredje gången gillt, Lorre!
Mom - Säsong 1
Genre: Komedi, TV-serieFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: Warner Bros., 2014
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
"Mom" är producenten Chuck Lorres tredje försök enligt honom själv. Två gånger tidigare har han försökt att skapa en serie om en ensamstående mor som försöker få en ny start i livet. "Inte bara morsa" fick han lämna efter endast en säsong på grund av kreativa stridigheter medan han fick stå ut med ständiga bråk med huvudpersonen i "Cybill".
På pappret imponerade inte "Mom" på mig nämnvärt men två saker stack ut från mängden – skådespelarna Anna Faris och Allison Janney. Allison Janneys rykte som vass och rolig är numera grundmurat och det är inte sällan som hennes tajming och vassa tunga får mig att tänka på en viss Susanne Reuter. Anna Faris är en nyare bekantskap och gemensamt för de filmer jag sett henne i är att hon i regel varit rolig när filmerna inte varit det. Här bär de båda upp en serie som både tänjer på gränser och vågar se humor i ganska nattsvarta situationer. Även när skådespelarna runt omkring dem vacklar är Faris eller Janney där för att rädda scenen med en fläckfritt levererad replik.
Chuck Lorre flyttar fram gränserna ytterligare jämfört med sina senaste succéer. "2 ½ män" är en renodlad humorserie som endast har fått små korn av allvar efter att Ashton Kutcher klev ombord. I "The Big Bang Theory" införde han desto större dos av allvar även om det mest är av det banala slaget. I "Mom" kastar han in de tunga ämnena med alkoholproblem, drogmissbruk, cancer och de trasiga relationer som hör till. Men det är ändå inte de allvarliga ämnena i sig som imponerar mest på mig. Det är hur man har mixat detta så sömlöst med humorn utan att på klassiskt "Vänner"-vis dela upp scener i allvarliga eller humoristiska. I "Mom" låter man vansinniga oneliners samsas med tårar och vredesutbrott. Det känns uppfriskande och faktiskt är jag lite förvånad över att man lyckas ro det i land utan att ta udden av allvaret.
Ett exempel är när Christy (Faris) inleder ett förhållande med en överförfriskad brandman som charmar henne. Som tittare ser jag precis samma charm och att situationerna som uppstår när killen är berusad är lite småkul. Men någonstans när han kraschar med brandbilen utanför hennes hus börjar skratten blandas med en olustkänsla. Killen fortsätter dock vara ett roligt inslag samtidigt som Christy dras allt närmare ett liv hon egentligen vill lämna. Det är modigt och oerhört svårt att ro den här balansen i land men under sin första säsong lyckas "Mom" mer än väl. Jag är definitivt sugen på att se mer.
På pappret imponerade inte "Mom" på mig nämnvärt men två saker stack ut från mängden – skådespelarna Anna Faris och Allison Janney. Allison Janneys rykte som vass och rolig är numera grundmurat och det är inte sällan som hennes tajming och vassa tunga får mig att tänka på en viss Susanne Reuter. Anna Faris är en nyare bekantskap och gemensamt för de filmer jag sett henne i är att hon i regel varit rolig när filmerna inte varit det. Här bär de båda upp en serie som både tänjer på gränser och vågar se humor i ganska nattsvarta situationer. Även när skådespelarna runt omkring dem vacklar är Faris eller Janney där för att rädda scenen med en fläckfritt levererad replik.
Chuck Lorre flyttar fram gränserna ytterligare jämfört med sina senaste succéer. "2 ½ män" är en renodlad humorserie som endast har fått små korn av allvar efter att Ashton Kutcher klev ombord. I "The Big Bang Theory" införde han desto större dos av allvar även om det mest är av det banala slaget. I "Mom" kastar han in de tunga ämnena med alkoholproblem, drogmissbruk, cancer och de trasiga relationer som hör till. Men det är ändå inte de allvarliga ämnena i sig som imponerar mest på mig. Det är hur man har mixat detta så sömlöst med humorn utan att på klassiskt "Vänner"-vis dela upp scener i allvarliga eller humoristiska. I "Mom" låter man vansinniga oneliners samsas med tårar och vredesutbrott. Det känns uppfriskande och faktiskt är jag lite förvånad över att man lyckas ro det i land utan att ta udden av allvaret.
Ett exempel är när Christy (Faris) inleder ett förhållande med en överförfriskad brandman som charmar henne. Som tittare ser jag precis samma charm och att situationerna som uppstår när killen är berusad är lite småkul. Men någonstans när han kraschar med brandbilen utanför hennes hus börjar skratten blandas med en olustkänsla. Killen fortsätter dock vara ett roligt inslag samtidigt som Christy dras allt närmare ett liv hon egentligen vill lämna. Det är modigt och oerhört svårt att ro den här balansen i land men under sin första säsong lyckas "Mom" mer än väl. Jag är definitivt sugen på att se mer.
EXTRAMATERIALET
Åtta minuter med tabbar låter inte så sexigt kanske, men jag skrattar ändå åt en hel del av dem. Allison Janney och Anna Faris är så bra att de till och med klarar att vara roliga med misslyckade repliker.
TRE SAKER
1. I slutet av eftertexterna till varje avsnitt dyker det upp någonting under några sekunder som är skrivet av Chuck Lorre. Det kan vara allt ifrån ett skämt till en humoristisk reflektion över något som hänt nyligen. Egentligen skulle man kunna lista det under rubriken extramaterial.
2. Jon Cryer från "2 ½ män" dyker upp i en pytteliten biroll i första avsnittet. Inte speciellt rolig och det hade varit desto intressantare om de hade låtit honom spela sin karaktär från tidigare nämnda serie. Cryer har även regisserat ett av avsnitten under den första säsongen.
3. Eftersom Justin Long är en nutida favoritskådis är det tråkigt att konstatera att han bara fick tre avsnitt som gäst. Kemin med Anna Faris är suverän och jag hoppas han återvänder.
2. Jon Cryer från "2 ½ män" dyker upp i en pytteliten biroll i första avsnittet. Inte speciellt rolig och det hade varit desto intressantare om de hade låtit honom spela sin karaktär från tidigare nämnda serie. Cryer har även regisserat ett av avsnitten under den första säsongen.
3. Eftersom Justin Long är en nutida favoritskådis är det tråkigt att konstatera att han bara fick tre avsnitt som gäst. Kemin med Anna Faris är suverän och jag hoppas han återvänder.
THOMAS HELSING (2014-11-20)