Fladdrig kvalitet
Viva Hate
Genre: Drama, TV-serieFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2016
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.00:1
Peter Birro har gjort mycket bra för tv, hyllade tv-serier som "Hammarkullen" (1997), "Det nya landet" (2000) och "Upp till kamp" (2007) till exempel, men när han baserar en tre-delad miniserie på sina egna upplevelser kring övergången mellan 80- och 90-tal blir det plötsligt väldigt fladdrigt.
"Viva Hate" har alldeles för många olika spår och viljor som försämras ytterligare av väldigt mycket överspel av både oetablerade och etablerade skådespelare. När serien är som bäst är den blott bra, och i sin helhet får man dessvärre sammanfatta den som ganska misslyckad.
I historiens centrum finns Daniel (Tom Ljungman) som tillsammans med sina kompisar Morgan (Wilhelm Johansson), Fabian (Mandus Berg) och Juan (Johannes De Lima) startar bandet Viva Hate genom att bland annat göra en smash-and-grab mot Musikbörsen för att få tag på instrument. På väg därifrån åker de över Älvsborgsbron där en ung tjej står och är beredd att ta sitt liv. Daniel räddar henne men blir påkörd på kuppen.
På sjukhuset introduceras vi till hans familj - kriminella storebrodern Tommy (Anastasios Soulis) och deras gemensamma mamma Eva (Lena Endre). Här kan man snabbt konstatera att Tommy är en värdelös skurk som alltid är i en knipa där han behöver Daniels hjälp, och att Eva mest bryr sig om Tommy fast hon inte ger sken av det. Daniel dras motvilligt in i Tommys krångel med Björn Afzelius-älskande skurken Sören (Peter Andersson).
Samtidigt planerar Viva Hate att bli störst, värst och bäst och då får inte Tommys krångel stå i vägen. Men det är inte enbart det som distraherar Daniel, han ser Älvsborgsbron-tjejen Fanny (Anna Åström) ett par gånger till och blir blixtförälskad trots att hon inte vill veta av honom. Daniel ger sig dock inte, och när saker och ting verkar falla på sin rätt plats, blir allting värre och allting knyts ihop i en spretig säck.
"Viva Hate" är lite fnissrolig stundtals, och lite emotionellt engagerande emellanåt, men i det stora hela känns det alldeles för fladdrigt. Jag gillar referenserna i filmen eftersom jag förmodligen är jämngammal med karaktärerna och känner igen band, skivor, platser och annat från tiden. Men jag tycker på samma vis att historien om en musikkarriär som tar fart gjordes roligare i "Känn ingen sorg". "Viva Hate" skulle blivit mycket bättre utan den kriminella sidohistorien.
"Viva Hate" har alldeles för många olika spår och viljor som försämras ytterligare av väldigt mycket överspel av både oetablerade och etablerade skådespelare. När serien är som bäst är den blott bra, och i sin helhet får man dessvärre sammanfatta den som ganska misslyckad.
I historiens centrum finns Daniel (Tom Ljungman) som tillsammans med sina kompisar Morgan (Wilhelm Johansson), Fabian (Mandus Berg) och Juan (Johannes De Lima) startar bandet Viva Hate genom att bland annat göra en smash-and-grab mot Musikbörsen för att få tag på instrument. På väg därifrån åker de över Älvsborgsbron där en ung tjej står och är beredd att ta sitt liv. Daniel räddar henne men blir påkörd på kuppen.
På sjukhuset introduceras vi till hans familj - kriminella storebrodern Tommy (Anastasios Soulis) och deras gemensamma mamma Eva (Lena Endre). Här kan man snabbt konstatera att Tommy är en värdelös skurk som alltid är i en knipa där han behöver Daniels hjälp, och att Eva mest bryr sig om Tommy fast hon inte ger sken av det. Daniel dras motvilligt in i Tommys krångel med Björn Afzelius-älskande skurken Sören (Peter Andersson).
Samtidigt planerar Viva Hate att bli störst, värst och bäst och då får inte Tommys krångel stå i vägen. Men det är inte enbart det som distraherar Daniel, han ser Älvsborgsbron-tjejen Fanny (Anna Åström) ett par gånger till och blir blixtförälskad trots att hon inte vill veta av honom. Daniel ger sig dock inte, och när saker och ting verkar falla på sin rätt plats, blir allting värre och allting knyts ihop i en spretig säck.
"Viva Hate" är lite fnissrolig stundtals, och lite emotionellt engagerande emellanåt, men i det stora hela känns det alldeles för fladdrigt. Jag gillar referenserna i filmen eftersom jag förmodligen är jämngammal med karaktärerna och känner igen band, skivor, platser och annat från tiden. Men jag tycker på samma vis att historien om en musikkarriär som tar fart gjordes roligare i "Känn ingen sorg". "Viva Hate" skulle blivit mycket bättre utan den kriminella sidohistorien.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I en tidig scen sitter gänget och spånar på bandnamn och ett förslag som kommer upp och röstas ned är The Christer Petterssons. Det var namnet på bröderna Birros band mellan 1989-91. Viva Hates resa i tv-serien liknar väldigt mycket den som The Christer Petterssons hade i verkligheten, inklusive musiktävlingar och knallpulverpistoler.
2. Låtarna Viva Hate spelar är skrivna av bland annat två före detta The Soundtracks of Our Lives-medlemmar och låter lite som en mix av det och Broder Daniel. En tredje före detta medlem, Ebbot Lundberg, gör en minnesvärd roll som rockjournalist i serien.
3. Mer musik: Jag skrev att skurken Sören älskade Björn Afzelius och därför är Afzelius med i dramat också.
2. Låtarna Viva Hate spelar är skrivna av bland annat två före detta The Soundtracks of Our Lives-medlemmar och låter lite som en mix av det och Broder Daniel. En tredje före detta medlem, Ebbot Lundberg, gör en minnesvärd roll som rockjournalist i serien.
3. Mer musik: Jag skrev att skurken Sören älskade Björn Afzelius och därför är Afzelius med i dramat också.
ANDERS JAKOBSON (2016-07-04)