Förutsägbar sörja av sentimentala klyschor
Love, Rosie
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2015
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Widescreen 2.35:1
Rosie och Alex växer upp i England och är bästisar redan som små, men när de blir äldre börjar de känna mer än vänskap för varandra. Alex vill söka till det prestigefulla universitetet Harvard och vill att Rosie ska följa med honom dit. Hon blir antagen till Boston University och allt är klappat och klart, när Rosie upptäcker att hon blivit gravid efter ett katastrofalt (och ganska underhållande) one-night stand på skolans avslutningsbal. Hon vågar inte tala om det för Alex, som reser i förväg till Boston. Rosie bestämmer sig för att behålla barnet och stanna hemma i England. Hennes drömmar om att läsa hotellmanagement och till slut öppna sitt eget hotell grusas och hon tar jobb som städerska.
"Love, Rosie" är en romantisk komedi av klassiskt förvecklingssnitt. Det börjar väldigt lovande, det är både roligt och mer livfullt än en vanlig Hollywoodproduktion. Tyvärr går det utför ganska snart. Både Alex och Rosie är dunderkära i varandra i åratal, men på grund av att ingen vågar öppna munnen om det, ägnar de massor av tid med att längta efter varandra samtidigt som de är tillsammans med andra människor de egentligen inte älskar. Detta är en för mig otroligt tröttsam klyscha.
Förveckling efter förveckling - den ena dummare än den andra - håller Rosie och Alex ifrån varandra. Till slut tappar jag alldeles tålamodet och känner för att stänga av i protest. Det finns nämligen inga egentliga hinder för deras kärlek, det är bara en massa påhittade rökridåer man konstruerat för att få till så mycket dramatik som möjligt. Deras respektive partners framstår som totalt osympatiska, ett grepp man tar till för att Rosie och Alex ska hamna i bättre dager.
Till slut känns "Love, Rosie" mest som en förutsägbar sörja av sentimentala klyschor. Tack och lov är båd Lily Collins och Sam Claflin genuint charmerande i huvudrollerna. Det är bara tack vare dem jag inte avskyr Alex och Rosie i slutändan. De är båda ganska okända än så länge, men de har säkert en ljus framtid för sig. Tyvärr lämnar manuset de har att arbeta med mycket övrigt att önska. De förtjänar bättre.
"Love, Rosie" är en romantisk komedi av klassiskt förvecklingssnitt. Det börjar väldigt lovande, det är både roligt och mer livfullt än en vanlig Hollywoodproduktion. Tyvärr går det utför ganska snart. Både Alex och Rosie är dunderkära i varandra i åratal, men på grund av att ingen vågar öppna munnen om det, ägnar de massor av tid med att längta efter varandra samtidigt som de är tillsammans med andra människor de egentligen inte älskar. Detta är en för mig otroligt tröttsam klyscha.
Förveckling efter förveckling - den ena dummare än den andra - håller Rosie och Alex ifrån varandra. Till slut tappar jag alldeles tålamodet och känner för att stänga av i protest. Det finns nämligen inga egentliga hinder för deras kärlek, det är bara en massa påhittade rökridåer man konstruerat för att få till så mycket dramatik som möjligt. Deras respektive partners framstår som totalt osympatiska, ett grepp man tar till för att Rosie och Alex ska hamna i bättre dager.
Till slut känns "Love, Rosie" mest som en förutsägbar sörja av sentimentala klyschor. Tack och lov är båd Lily Collins och Sam Claflin genuint charmerande i huvudrollerna. Det är bara tack vare dem jag inte avskyr Alex och Rosie i slutändan. De är båda ganska okända än så länge, men de har säkert en ljus framtid för sig. Tyvärr lämnar manuset de har att arbeta med mycket övrigt att önska. De förtjänar bättre.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. "Love, Rosie" är baserad på boken "Där regnbågen slutar" av den irländska författarinnan Cecelia Ahern. Aherns far Bertie är en framstående irländsk politiker som bland annat varit premiärminister i landet.
2. Boken spänner över 45 år, filmen över blyga 12.
3. Kunde under sittnigen inte komma över hur lik "Love, Rosie" är "En dag". Är man förtjust i "En dag" så bör man ge "Love, Rosie" en chans. Eller tvärt om.
2. Boken spänner över 45 år, filmen över blyga 12.
3. Kunde under sittnigen inte komma över hur lik "Love, Rosie" är "En dag". Är man förtjust i "En dag" så bör man ge "Love, Rosie" en chans. Eller tvärt om.
ÅSA GREGEMO-HJULSTRÖM (2015-03-20)