Mer imitationer, sarkasmer och mat
The Trip to Italy
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2015
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Jag lägger många timmar varje vecka på att lyssna på podcasts, ofta där två eller flera kompisar snackar skit med varandra. Oavsett om det handlar om någon av Kevin Smiths många podcasts eller Filip och Fredriks långkörare så blir det oundvikligen så att man som lyssnare efter många, många timmar upplever dessa pratmakare som vänner. Jag vet mer om Kevin Smiths uppväxt än om vissa av mina närmaste riktiga vänner, och det är både fascinerande och lite otäckt på något vis.
Om Steve Coogan och Rob Brydon skulle starta en podcast skulle jag absolut lyssna. Nu är deras personas i "The Trip"-filmerna lite lätt tillskruvade versioner av sig själva, men visst - skulle de göra en podcast i karaktär skulle jag också lyssna, för jag har roligt i dessa herrars sällskap.
I den första filmen reste de runt i norra England och åt på lyxrestauranger för att skriva en artikel för The Observer. Den här gången går resan - som titeln förstås avslöjar - till Italien. Under en vecka delar de kulinariska och kulturella upplevelser tillsammans i en alldeles bedårande miljö som får vem som helst att vilja sätta sig på planet till Italien på en gång. Även om det är en komedifilm så är det helt vansinnigt vad väl den fungerar som både reseskildring och oundviklig reklam för platserna som besöks. Jag vill dit!
Resan går delvis i poeterna Byron och Shelleys fotspår, de unga romantikerna som hamnade i Italien. Detta diskuteras under bilresorna, när de inte dissekerar Alanis Morrisettes texter eller bråkar om imitationer. Imitationerna har ju en enormt stor plats, speciellt i Brydons värld. En av höjdpunkterna i den första filmen var deras fajt om den bästa Michael Caine-imitationen och den får en fortsättning här, där allting ebbar ut i en improviserad bit kring Christan Bales och Tom Hardys röster. Jag sitter i soffan och skrattar högt!
Under sarkasmerna och komedin finns dock lite allvar. Båda karaktärerna har problem med sina familjer på olika vis, och det pratas en del om åldrande och jakten på jobb. Jag får påminna mig själv om att det trots allt är påhittat, men dramat biter tag.
Jag gillar filmen och jag gillar kemin Brydon och Coogan har. Jag skulle kanske inte vilja ta del av den regelbundet varje vecka, men sådana här nedslag då och då är väl värda tiden man investerar.
Om Steve Coogan och Rob Brydon skulle starta en podcast skulle jag absolut lyssna. Nu är deras personas i "The Trip"-filmerna lite lätt tillskruvade versioner av sig själva, men visst - skulle de göra en podcast i karaktär skulle jag också lyssna, för jag har roligt i dessa herrars sällskap.
I den första filmen reste de runt i norra England och åt på lyxrestauranger för att skriva en artikel för The Observer. Den här gången går resan - som titeln förstås avslöjar - till Italien. Under en vecka delar de kulinariska och kulturella upplevelser tillsammans i en alldeles bedårande miljö som får vem som helst att vilja sätta sig på planet till Italien på en gång. Även om det är en komedifilm så är det helt vansinnigt vad väl den fungerar som både reseskildring och oundviklig reklam för platserna som besöks. Jag vill dit!
Resan går delvis i poeterna Byron och Shelleys fotspår, de unga romantikerna som hamnade i Italien. Detta diskuteras under bilresorna, när de inte dissekerar Alanis Morrisettes texter eller bråkar om imitationer. Imitationerna har ju en enormt stor plats, speciellt i Brydons värld. En av höjdpunkterna i den första filmen var deras fajt om den bästa Michael Caine-imitationen och den får en fortsättning här, där allting ebbar ut i en improviserad bit kring Christan Bales och Tom Hardys röster. Jag sitter i soffan och skrattar högt!
Under sarkasmerna och komedin finns dock lite allvar. Båda karaktärerna har problem med sina familjer på olika vis, och det pratas en del om åldrande och jakten på jobb. Jag får påminna mig själv om att det trots allt är påhittat, men dramat biter tag.
Jag gillar filmen och jag gillar kemin Brydon och Coogan har. Jag skulle kanske inte vilja ta del av den regelbundet varje vecka, men sådana här nedslag då och då är väl värda tiden man investerar.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Precis som med sin föregångare gjordes "The Trip to Italy" ursprungligen som sex halvtimmesprogram för BBC som sedan klipptes ned till i detta fall ungefär 108 minuter. Jag tycker att den här filmen känns mer som en nedklippt tv-serie än vad föregångaren gjorde.
2. Det läggs inte speciellt mycket fokus på maträtterna, vilket möjligtvis kan vara en konsekvens av klippningen, men det man får se verkar mycket smaskigt...
3. Intressant trivia som avslöjas i filmen: Fram till Daniel Craig hade James Bond endast spelats av en (1) engelsman tidigare. Imitationer av samtliga Bond, minus Craig, figurerar förstås i filmen.
2. Det läggs inte speciellt mycket fokus på maträtterna, vilket möjligtvis kan vara en konsekvens av klippningen, men det man får se verkar mycket smaskigt...
3. Intressant trivia som avslöjas i filmen: Fram till Daniel Craig hade James Bond endast spelats av en (1) engelsman tidigare. Imitationer av samtliga Bond, minus Craig, figurerar förstås i filmen.
ANDERS JAKOBSON (2015-04-21)