Knepigt värre i flummig hippie noir
Inherent Vice
Genre: DramakomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Warner Bros., 2015
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Edgar Wright har i något sammanhang döpt om "Inherent Vice" till "Inherent Twice" som en skämtsam kommentar om filmens komplexitet. Underförstått rekommenderar Wright minst två tittar för att filmen ska ramla på plats. Ja, det kanske är så, men hur många har tid och energi till att se en nästan två och en halvtimmes lång film två gånger efter varandra eller åtminstone tätt inpå varandra?
Det är Paul Thomas Anderson som kommer med sin sjunde film. Även om han gjort filmer som skaver och inte alltid tar den smidigaste vägen för att komma i mål, är det bara den närmast föregående - "The Master" - som jag har haft lite svårt för. "Inherent Vice" är också lite väl knepig och komplicerad, men jag gillar mycket av den även om jag inte riktigt är på det klara vad för historia jag faktiskt konsumerat när den rullat klart.
Historien är vad man skulle kunna kalla för hippie noir då det är en sorts deckare med sin beskärda del av svart humor som utspelar sig 1970 med en pårökt privatdetektiv i huvudrollen. Larry "Doc" Sportello (Joaquin Phoenix) blir i inledningen av filmen uppsökt av sin före detta flickvän Shasta (Katherine Waterston) som ber om hjälp då hon känner till en plan där hennes älskare, byggherren Michael Z. Wolfmann (Eric Roberts) ska bli kidnappad av sin egen fru. Och exakt det händer och Doc hamnar i en snurrig smet av paranoida poliser, horhus, knarksmugglare, nazister, mentalsjukhus och folk som vill honom både illa och väl.
Det är en omfattande och snurrig historia men tack och lov är det utmärkta skådespelare över lag. Joaquin Phoenix driver hela filmen framåt med en perfekt gestaltning som i mitt tycke är helt felfri. Josh Brolin spelar en polis som är Docs värste fiende men samtidigt tycker de om varandra och har en minst sagt udda relation. I andra betydande roller hittar man Reese Witherspoon, Owen Wilson och Benicio Del Toro, och som grädde på moset dyker Martin Short upp i en minnesvärd miniroll.
Filmen gränsar lite till det vansinne som man sett i Hunter S. Thompson-filmerna "Where the Buffalo Roam" och "Fear and Loathing in Las Vegas", men utan att flippa ur. Känslan finns där, precis som den klassiska film noir-stilen. Det blir intressant och bra på sitt sätt, men aningens för komplicerat och utdraget. Jag har inget emot lite tuggmotstånd, men vill samtidigt inte behöva se om en film direkt för att förstå vad jag sett. Men det jag tar med mig från "Inherent Vice" är riktigt bra skådespelarinsatser och en snyggt gjord film.
Det är Paul Thomas Anderson som kommer med sin sjunde film. Även om han gjort filmer som skaver och inte alltid tar den smidigaste vägen för att komma i mål, är det bara den närmast föregående - "The Master" - som jag har haft lite svårt för. "Inherent Vice" är också lite väl knepig och komplicerad, men jag gillar mycket av den även om jag inte riktigt är på det klara vad för historia jag faktiskt konsumerat när den rullat klart.
Historien är vad man skulle kunna kalla för hippie noir då det är en sorts deckare med sin beskärda del av svart humor som utspelar sig 1970 med en pårökt privatdetektiv i huvudrollen. Larry "Doc" Sportello (Joaquin Phoenix) blir i inledningen av filmen uppsökt av sin före detta flickvän Shasta (Katherine Waterston) som ber om hjälp då hon känner till en plan där hennes älskare, byggherren Michael Z. Wolfmann (Eric Roberts) ska bli kidnappad av sin egen fru. Och exakt det händer och Doc hamnar i en snurrig smet av paranoida poliser, horhus, knarksmugglare, nazister, mentalsjukhus och folk som vill honom både illa och väl.
Det är en omfattande och snurrig historia men tack och lov är det utmärkta skådespelare över lag. Joaquin Phoenix driver hela filmen framåt med en perfekt gestaltning som i mitt tycke är helt felfri. Josh Brolin spelar en polis som är Docs värste fiende men samtidigt tycker de om varandra och har en minst sagt udda relation. I andra betydande roller hittar man Reese Witherspoon, Owen Wilson och Benicio Del Toro, och som grädde på moset dyker Martin Short upp i en minnesvärd miniroll.
Filmen gränsar lite till det vansinne som man sett i Hunter S. Thompson-filmerna "Where the Buffalo Roam" och "Fear and Loathing in Las Vegas", men utan att flippa ur. Känslan finns där, precis som den klassiska film noir-stilen. Det blir intressant och bra på sitt sätt, men aningens för komplicerat och utdraget. Jag har inget emot lite tuggmotstånd, men vill samtidigt inte behöva se om en film direkt för att förstå vad jag sett. Men det jag tar med mig från "Inherent Vice" är riktigt bra skådespelarinsatser och en snyggt gjord film.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av fyra trailers i olika längder, där den längsta är ungefär fem minuter. Trailerna är temabaserade och innehåller väldigt mycket material som inte är med i filmen. Den här typen av kompletterande trailers gjorde Paul Thomas Anderson redan till "The Master".
TRE SAKER
1. Filmen bygger på en roman av Thomas Pynchon som kom 2009. 2011 släpptes den på svenska som "Inneboende brist".
2. Pynchon, född 1937, är en tämligen hemlighetsfull författare som inte tar plats i rampljuset. Det finns till exempel inga kända fotografier på honom och det senast officiella fotot är från 1956 och visar Pynchon som 19-åring i flottan.
3. Det påstås dock att han gör en cameo någonstans i filmen. I tecknad version har han varit med i "The Simpsons" men då med en papperspåse över huvudet.
2. Pynchon, född 1937, är en tämligen hemlighetsfull författare som inte tar plats i rampljuset. Det finns till exempel inga kända fotografier på honom och det senast officiella fotot är från 1956 och visar Pynchon som 19-åring i flottan.
3. Det påstås dock att han gör en cameo någonstans i filmen. I tecknad version har han varit med i "The Simpsons" men då med en papperspåse över huvudet.
ANDERS JAKOBSON (2015-07-16)