Samhällsskildring som inte håller i mål
Miraklet i Viskan
Genre: DramakomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: TriArt, 2015
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
"Miraklet i Viskan" går i Lars Molins fotspår. Det anser i alla fall de som har de referensramarna. Jag kan inte avgöra det, men det är tragiken och komiken och det "mustigt" folkliga som får vissa andra recensenter att rita likhetstecken mellan Molins verk och denna film signerad John O. Olsson.
Man skulle kunna kalla den för ett familjedrama där pengar, olycka och den förbannade stoltheten klumpas ihop under dryga 100 minuter. Bjarne (Rolf Lassgård) driver en flyttfirma i ett samhälle där folk slutat och flytta och tillsammans med frun Malin (Lia Boysen) har han kommit fram till en alternativ syssla som garanterat ger pengar. De vill låna pengar för att köpa en plogbil för snön lär ju falla oavsett om man vill det eller inte. Problemet är dock att de inte får lånet utan en borgenär och en sådan finns i deras närhet. På andra sidan älven bor nämligen Malins rike far (Ingvar Hirdwall), men Bjarne vill verkligen inte förnedra sig och ta hjälp av svärfar, speciellt inte som denne tycker att de ska låna pengar av honom snarare än banken.
Mitt i allt detta sker en oväntad olycka som förändrar livet abrupt och snart trillar dagarna och veckorna och månaderna iväg och lånepappren är fortfarande inte underskrivna och inkassobreven strömmar in i brevlådan. Bjarne håller god min men håller samtidigt på att explodera. En liten affär (med en karaktär spelad av Elisabeth Carlsson) mildrar ångesten en smula, men det är bara en illusion och det krävs ett mirakel för att ställa allt till rätta.
Viskan är en liten småort väster om Sundsvall och gestaltat på film är det ett samhälle där alla känner alla, på gott och ont. När Bjarne går på bron över älven Ljungan för att träffa sin svärfar viskas det om att det är "något på gång". Platsen känns trovärdig, och som en samhällsskildring där fina gamla hus förfaller och allting liksom självdör träffar filmen rätt.
Som ett litet sidospår måste jag ta upp det här med norrländskan. Eller snarare bristen på norrländska. Rolf Lassgård (född i Östersund) ligger där och småputtrar trovärdigt på dialekten, medan Elisabeth Carlsson (född i Kviinge, Skåne (!)) i vissa scener brer på som om hon aldrig varit längre söder ut än Umeå, och i andra pratar betydligt mer rikssvenskt. Det är nästan det enda norrländska man får i filmen där de flesta skådespelarna inte ens försöker justera sitt tal efter den geografiska platsen.
Men: jag blir inte riktigt övertygad av filmen. Den är snyggt gjord, välspelad, men intresset för storyn bibehålls inte ända in i mål. En timme in börjar det bli allt mindre och mindre intressant och jag känner inte att historien knyts ihop på ett tillfredsställande sätt. Det jag tar med mig mest från filmen är en komisk poäng med en karaktär som tvingas ringa efter ambulans ett par gånger och har en röst som spricker. Det blir roligare än en guppande bokbuss.
Man skulle kunna kalla den för ett familjedrama där pengar, olycka och den förbannade stoltheten klumpas ihop under dryga 100 minuter. Bjarne (Rolf Lassgård) driver en flyttfirma i ett samhälle där folk slutat och flytta och tillsammans med frun Malin (Lia Boysen) har han kommit fram till en alternativ syssla som garanterat ger pengar. De vill låna pengar för att köpa en plogbil för snön lär ju falla oavsett om man vill det eller inte. Problemet är dock att de inte får lånet utan en borgenär och en sådan finns i deras närhet. På andra sidan älven bor nämligen Malins rike far (Ingvar Hirdwall), men Bjarne vill verkligen inte förnedra sig och ta hjälp av svärfar, speciellt inte som denne tycker att de ska låna pengar av honom snarare än banken.
Mitt i allt detta sker en oväntad olycka som förändrar livet abrupt och snart trillar dagarna och veckorna och månaderna iväg och lånepappren är fortfarande inte underskrivna och inkassobreven strömmar in i brevlådan. Bjarne håller god min men håller samtidigt på att explodera. En liten affär (med en karaktär spelad av Elisabeth Carlsson) mildrar ångesten en smula, men det är bara en illusion och det krävs ett mirakel för att ställa allt till rätta.
Viskan är en liten småort väster om Sundsvall och gestaltat på film är det ett samhälle där alla känner alla, på gott och ont. När Bjarne går på bron över älven Ljungan för att träffa sin svärfar viskas det om att det är "något på gång". Platsen känns trovärdig, och som en samhällsskildring där fina gamla hus förfaller och allting liksom självdör träffar filmen rätt.
Som ett litet sidospår måste jag ta upp det här med norrländskan. Eller snarare bristen på norrländska. Rolf Lassgård (född i Östersund) ligger där och småputtrar trovärdigt på dialekten, medan Elisabeth Carlsson (född i Kviinge, Skåne (!)) i vissa scener brer på som om hon aldrig varit längre söder ut än Umeå, och i andra pratar betydligt mer rikssvenskt. Det är nästan det enda norrländska man får i filmen där de flesta skådespelarna inte ens försöker justera sitt tal efter den geografiska platsen.
Men: jag blir inte riktigt övertygad av filmen. Den är snyggt gjord, välspelad, men intresset för storyn bibehålls inte ända in i mål. En timme in börjar det bli allt mindre och mindre intressant och jag känner inte att historien knyts ihop på ett tillfredsställande sätt. Det jag tar med mig mest från filmen är en komisk poäng med en karaktär som tvingas ringa efter ambulans ett par gånger och har en röst som spricker. Det blir roligare än en guppande bokbuss.
EXTRAMATERIALET
Ingenting. Enbart valet om textning på svenska, engelska eller inte alls finns att göra.
TRE SAKER
1. John O. Olsson krediteras för regi, manus och foto. Den trippeln känns inte överdrivet supervanlig.
2. Det är som fotograf Olsson är mest känd, där han bland annat filmat 70-talsklassiker som "Fimpen" och "Giliap" och i modern tid har han gjort några av filmerna i "Wallander"- och "Annika Bengtzon"-serierna.
3. Som manusförfattare och regissör borde egna tv-serien "Möbelhandlarens dotter" vara mest känd.
2. Det är som fotograf Olsson är mest känd, där han bland annat filmat 70-talsklassiker som "Fimpen" och "Giliap" och i modern tid har han gjort några av filmerna i "Wallander"- och "Annika Bengtzon"-serierna.
3. Som manusförfattare och regissör borde egna tv-serien "Möbelhandlarens dotter" vara mest känd.
ANDERS JAKOBSON (2015-08-31)