Inte i klass med sina möjliga förebilder
Wayward Pines
Genre: Science fiction, TV-serieFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: FOX, 2015
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Hisspitchen för Wayward Pines skulle kunna vara: M. Night Shyamalan korsar "Lost" och "Twin Peaks" i tio avsnitt. Väldigt lite av det är dock helt sant. Absolut sant är det sista ledet med tio avsnitt. Serien är precis så lång, varken mer eller mindre. Det är en lång miniserie och inte första säsongen av något som ska vevas på tills idéerna tar slut. Shyamalan är främst producent till serien även om han står för regin av det första avsnittet. Seriens egentliga pappa är Blake Crouch som skrivit trilogin serien är baserad på. Han var å sin sida lite inspirerad av "Twin Peaks" men likheterna är mest ytliga och ganska få.
Secret Service-agenten Ethan Burke (Matt Dillon) är på väg till den lilla småstaden Wayward Pines för att lokalisera två kollegor som försvunnit. Han hinner inte fram innan han råkar ut för en bilolycka och vaknar upp på stadens lilla sjukhus där syster Pam (Melissa Leo) är hövligt sträng mot honom. Han checkar ut sig själv och ramlar runt i en stad som är märklig och egendomlig. En bartender (Juliette Lewis) beter sig hyfsat normalt men verkar tro att året är 2000 och inte 2014. Hon styr honom till en adress där han finner den ena kollegan - död. Snart är han tillbaka på sjukhuset där psykiatrikern Dr Jenkins (Toby Jones) som oroar sig över hans mentala hälsa.
Sedan hittar Burke den andra kollegan (Carla Gugino) som är gift och lycklig och avsevärt äldre. Trots att det var sex veckor sedan hon försvann menar hon att hon bott i Wayward Pines i tolv år. När Burke helt sonika försöker åka ut ur stan kommer han oundvikligen tillbaka hur han än åker. Han verkar fast i en stad där alla lever efter otroligt konstiga regler och lagar och där oliktänkande avrättas publikt. Samtidigt oroar sig Burkes fru (Shannyn Sossamon) och son (Charlie Tahan) eftersom de inte hör något från honom och snart är de också i Wayward Pines - efter ytterligare en bilolycka. Vad är det som pågår egentligen i småstadsidyllen?
Inledningsvis tycker jag att serien spretar. Handlingen är mer förvirrande än mystisk, men halvvägs in kommer ett avsnitt som faktiskt rakt upp och ned förklarar vad det egentligen är frågan om genom att parallellt berätta det på två olika vis. Då händer det något. Det spretiga jämnas till och hela känslan av serien förändras. Det är en otroligt tydlig brytpunkt som jag inte riktigt kan säga att jag upplevt tidigare.
Där utkristalliserar sig även ett tydligt mål med serien som leder fram till en ganska intensiv final. Jag är väldigt noggrann med att inte avslöja något om vad som kommer fram i det där avsnittet eller vad det leder till eftersom jag tycker att det är något som man bör uppleva som ovetande tittare.
Däremot kan jag väl säga så här mycket: "Wayward Pines" är ingen ny "Twin Peaks" eller "Lost". Det är i jämförelse en ganska svag serie som jag är väldigt glad över att den inte sprider ut sig i fler avsnitt än tio. Inte för att det är dåligt, för det tycker jag inte att det är, utan för att den kunde blivit vansinnigt dålig om den kramats ut i alldeles för många avsnitt. Skådespelarmässigt är den ganska jämn, med stabila insatser från framför allt Melissa Leo som lyckas göra en karaktär som man tycker genuint illa om och sedan ganska bra om beroende på när i serien man är.
Serien får godkänt men inte så mycket mer.
Secret Service-agenten Ethan Burke (Matt Dillon) är på väg till den lilla småstaden Wayward Pines för att lokalisera två kollegor som försvunnit. Han hinner inte fram innan han råkar ut för en bilolycka och vaknar upp på stadens lilla sjukhus där syster Pam (Melissa Leo) är hövligt sträng mot honom. Han checkar ut sig själv och ramlar runt i en stad som är märklig och egendomlig. En bartender (Juliette Lewis) beter sig hyfsat normalt men verkar tro att året är 2000 och inte 2014. Hon styr honom till en adress där han finner den ena kollegan - död. Snart är han tillbaka på sjukhuset där psykiatrikern Dr Jenkins (Toby Jones) som oroar sig över hans mentala hälsa.
Sedan hittar Burke den andra kollegan (Carla Gugino) som är gift och lycklig och avsevärt äldre. Trots att det var sex veckor sedan hon försvann menar hon att hon bott i Wayward Pines i tolv år. När Burke helt sonika försöker åka ut ur stan kommer han oundvikligen tillbaka hur han än åker. Han verkar fast i en stad där alla lever efter otroligt konstiga regler och lagar och där oliktänkande avrättas publikt. Samtidigt oroar sig Burkes fru (Shannyn Sossamon) och son (Charlie Tahan) eftersom de inte hör något från honom och snart är de också i Wayward Pines - efter ytterligare en bilolycka. Vad är det som pågår egentligen i småstadsidyllen?
Inledningsvis tycker jag att serien spretar. Handlingen är mer förvirrande än mystisk, men halvvägs in kommer ett avsnitt som faktiskt rakt upp och ned förklarar vad det egentligen är frågan om genom att parallellt berätta det på två olika vis. Då händer det något. Det spretiga jämnas till och hela känslan av serien förändras. Det är en otroligt tydlig brytpunkt som jag inte riktigt kan säga att jag upplevt tidigare.
Där utkristalliserar sig även ett tydligt mål med serien som leder fram till en ganska intensiv final. Jag är väldigt noggrann med att inte avslöja något om vad som kommer fram i det där avsnittet eller vad det leder till eftersom jag tycker att det är något som man bör uppleva som ovetande tittare.
Däremot kan jag väl säga så här mycket: "Wayward Pines" är ingen ny "Twin Peaks" eller "Lost". Det är i jämförelse en ganska svag serie som jag är väldigt glad över att den inte sprider ut sig i fler avsnitt än tio. Inte för att det är dåligt, för det tycker jag inte att det är, utan för att den kunde blivit vansinnigt dålig om den kramats ut i alldeles för många avsnitt. Skådespelarmässigt är den ganska jämn, med stabila insatser från framför allt Melissa Leo som lyckas göra en karaktär som man tycker genuint illa om och sedan ganska bra om beroende på när i serien man är.
Serien får godkänt men inte så mycket mer.
EXTRAMATERIALET
Två ganska korta men kärnfulla featuretter betar av å ena sidan stilen och utseendet på serien och å andra mytologin utifrån böckerna den är baserad på. Både skådespelare och producenter kommer till tals och det läggs viss vikt vid kostymer och scenbyggen precis som det touchas lite på specialeffekterna. Kort och bra.
TRE SAKER
1. Seriens öppningsscen är i princip snodd rakt av från "Lost". Först extrem närbild på ett öga och sedan en skadad man i kostym. Jag måste säga att stölden känns lite pinsam i detta fall. Det finns ytterligare kopplingar till "Lost" i allt från karaktärsnamn till specifika plottdetaljer.
2. "Wayward Pines" originalitet kan verkligen diskuteras. Upplägget är relativt likt den gamla 60-talsserien "The Prisoner" och den bara några år gamla "Persons Unknown".
3. Samtidigt som serien visades i USA kunde man på nätet se kompletteringsserien "Gone". Lite lustigt att avsnitten inte ligger med som bonus, men de går att se på "Wayward Pines" officiella hemsida.
2. "Wayward Pines" originalitet kan verkligen diskuteras. Upplägget är relativt likt den gamla 60-talsserien "The Prisoner" och den bara några år gamla "Persons Unknown".
3. Samtidigt som serien visades i USA kunde man på nätet se kompletteringsserien "Gone". Lite lustigt att avsnitten inte ligger med som bonus, men de går att se på "Wayward Pines" officiella hemsida.
ANDERS JAKOBSON (2015-10-01)