Sarkastiska repliker i tidningsmiljö
Stoppa pressarna!
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2007
Ljud: Stereo
Bild: Widescreen 2.35:1
När "Stoppa pressarna!" gick upp på svenska biografer i mitten av 70-talet håvade den hem toppbetyg av den tidens recensenter. Expressen fyrade av fem getingar medan Aftonbladet nöjde sig med fyra plus. Med dagens mått mätt hade filmen troligen inte nått upp till de betygen, för vad som var roligt då är inte fullt lika roligt nu.
Men å andra sidan förlitar sig filmen på lite välriktad humor snarare än billig slapstick, absurditeter och överdrivna gester. Humorn ligger i de sarkastiska replikerna som fräser till då och då.
Historien handlar om stjärnreportern Hildy (Jack Lemmon) som vill säga upp sig, flytta till Philadelphia och gifta sig med sin nya kvinna, och chefredaktören Walter (Walter Matthau) som helt utan skrupler tar till vilka medel som helst för att få Hildy att stanna och leverera sin bästa artikel.
Det är nämligen spännande tider i Chicago. En man är anklagad och dömd till döden via hängning för att ha mördat en polis, och i pressrummet trängs kriminalreportrarna från stadens alla tidningar med hopp om att få till den bästa förstasidan (filmens originaltitel är "The front page"), och Walter är väldigt angelägen om att just deras förstasida slår alla de andras.
Men så rymmer polismördaren och plötsligt finner vi oss i en situation där Hildy och Walter gömmer honom i ett skrivbord i pressrummet. Frågan är vad de ska hitta på nu?
Det märks att filmen är baserad på en pjäs. Det är väldigt få miljöer, långa scener, lite dragning åt förväxlingshumor och ett lite farsartat upplägg.
Ändå är filmen ganska kvick och jag kan förstå varför den uppskattades när den kom. Samspelet mellan de käftslängande Jack Lemmon och Walter Matthau är fint och följde dem under hela karriären ända till slutet med "Grumpy old men"-filmerna. I en biroll som Hildys nya kärlek ser vi en mycket ung Susan Sarandon i en av sina tidigaste filmroller.
För mig personligen är den stora behållningen favoriten Austin Pendleton som polismördaren Earl Williams. En fantastisk skådespelare med en suverän komisk tajming.
Men å andra sidan förlitar sig filmen på lite välriktad humor snarare än billig slapstick, absurditeter och överdrivna gester. Humorn ligger i de sarkastiska replikerna som fräser till då och då.
Historien handlar om stjärnreportern Hildy (Jack Lemmon) som vill säga upp sig, flytta till Philadelphia och gifta sig med sin nya kvinna, och chefredaktören Walter (Walter Matthau) som helt utan skrupler tar till vilka medel som helst för att få Hildy att stanna och leverera sin bästa artikel.
Det är nämligen spännande tider i Chicago. En man är anklagad och dömd till döden via hängning för att ha mördat en polis, och i pressrummet trängs kriminalreportrarna från stadens alla tidningar med hopp om att få till den bästa förstasidan (filmens originaltitel är "The front page"), och Walter är väldigt angelägen om att just deras förstasida slår alla de andras.
Men så rymmer polismördaren och plötsligt finner vi oss i en situation där Hildy och Walter gömmer honom i ett skrivbord i pressrummet. Frågan är vad de ska hitta på nu?
Det märks att filmen är baserad på en pjäs. Det är väldigt få miljöer, långa scener, lite dragning åt förväxlingshumor och ett lite farsartat upplägg.
Ändå är filmen ganska kvick och jag kan förstå varför den uppskattades när den kom. Samspelet mellan de käftslängande Jack Lemmon och Walter Matthau är fint och följde dem under hela karriären ända till slutet med "Grumpy old men"-filmerna. I en biroll som Hildys nya kärlek ser vi en mycket ung Susan Sarandon i en av sina tidigaste filmroller.
För mig personligen är den stora behållningen favoriten Austin Pendleton som polismördaren Earl Williams. En fantastisk skådespelare med en suverän komisk tajming.
EXTRAMATERIALET
Lite smått och gott i form av trailers, bilder, ett gäng biografier filmografier och lite trivia om filmen. Inget speciellt märkvärdigt men helt okej.
TRE SAKER
1. För mig som är i tidningsbranschen är det extra roligt med alla tidningsreferenser och speciellt njutbar är förtexterna där en förstasida sätts ihop med blytyper enligt den gamla skolans teknik.
2. Filmens regissör är den uppskattade Billy Wilder, som hade en bakgrund som journalist. En av Wilders stora fans är regissören Cameron Crowe ("Almost famous", "Elizabethtown") som också hade journalistbakgrund.
3. Den populära pjäsen "The front page" som filmen baseras på skrevs i slutet av 20-talet och filmades flera gånger, både innan och efter denna film.
2. Filmens regissör är den uppskattade Billy Wilder, som hade en bakgrund som journalist. En av Wilders stora fans är regissören Cameron Crowe ("Almost famous", "Elizabethtown") som också hade journalistbakgrund.
3. Den populära pjäsen "The front page" som filmen baseras på skrevs i slutet av 20-talet och filmades flera gånger, både innan och efter denna film.
ANDERS JAKOBSON (2007-08-26)