Ojämn men inte alls oäven regidebut
The Water Diviner
Genre: DramaFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Universal, 2015
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.40:1
Det finns skådespelare som gör att jag inte hoppar jämfota av lycka när jag ska se en film och Russell Crowe är en sådan. "The Water Diviner" har han dessutom regisserat själv och det har tydligen gett honom blodad tand. Det är dock ingen klockren debut han bjuder på.
Filmen utspelar sig fyra år efter slaget vid Gallipoli när en australiensisk man (Russell Crowe) reser till Turkiet för att ta reda på vad som har hänt med hans stridande söner. Han lämnar hemmet efter att ha begravt sin fru, som blivit sinnessjuk av sorg och dränkt sig, och anländer till Turkiet med ett enda skäl att leva: att hitta sina söner och föra hem dem för att begravas bredvid deras mor. Väl i Turkiet stöter han omgående på problem där de allierade vägrar låta honom besöka Gallipoli. Han får dock oväntad hjälp från en turkisk krigsfånge (spelad av den här filmens bästa skådespelare, Yilmaz Erdogan) som sympatiserar med hans sak och sakta men säkert nystar han sig närmare gåtans lösning. Hans bas i Turkiet blir ett litet hotell som drivs av en änka (Olga Kurylenko) och trots att hon till en början avskyr australier formar de två snart ett bräckligt band till varandra.
Filmen har ett säreget tempo som ömsom lunkar på och ömsom verkar stå stilla. Russell Crowe är ungefär så minimalistisk och torr som han alltid brukar vara men det ger också hans karaktär en känsla av en målmedveten man som inte har så mycket kvar att leva för. På det stora hela känns han trovärdig och ger en slags stabilitet för tittaren att förhålla sig till.
Regimässigt är det en ojämn historia som vacklar mellan att vara det där storslagna eposet och den introvärta resan genom tankar om krig och familjeband. Det kryddas också lite med kulturkrockar och från oss avlägsna traditioner när änkans svåger kliver in och anser att det är hans plikt att ta henne till fru. Det är något man kanske hade kunnat skära bort till förmån för att lyfta fram motsättningarna mellan änkans avsky för utlänningarna som dödade hennes man och australiensaren som fått henne att tro på kärleken igen. Den tråden känns inte heller tillräckligt genomarbetad.
Kvar återstår då mysteriet med sönerna och det räcker bara hyfsat för att hålla liv i den här filmen. Dock är fotot stundtals snyggt medan vissa kulisser har problem att ge ett trovärdigt intryck. Russell Crowes regidebut är inte alls oäven och filmen är sevärd när den håller sig ifrån skildringen av kriget, men som helhet har han en bit kvar innan han når de riktigt höga nivåerna av filmskapande.
Filmen utspelar sig fyra år efter slaget vid Gallipoli när en australiensisk man (Russell Crowe) reser till Turkiet för att ta reda på vad som har hänt med hans stridande söner. Han lämnar hemmet efter att ha begravt sin fru, som blivit sinnessjuk av sorg och dränkt sig, och anländer till Turkiet med ett enda skäl att leva: att hitta sina söner och föra hem dem för att begravas bredvid deras mor. Väl i Turkiet stöter han omgående på problem där de allierade vägrar låta honom besöka Gallipoli. Han får dock oväntad hjälp från en turkisk krigsfånge (spelad av den här filmens bästa skådespelare, Yilmaz Erdogan) som sympatiserar med hans sak och sakta men säkert nystar han sig närmare gåtans lösning. Hans bas i Turkiet blir ett litet hotell som drivs av en änka (Olga Kurylenko) och trots att hon till en början avskyr australier formar de två snart ett bräckligt band till varandra.
Filmen har ett säreget tempo som ömsom lunkar på och ömsom verkar stå stilla. Russell Crowe är ungefär så minimalistisk och torr som han alltid brukar vara men det ger också hans karaktär en känsla av en målmedveten man som inte har så mycket kvar att leva för. På det stora hela känns han trovärdig och ger en slags stabilitet för tittaren att förhålla sig till.
Regimässigt är det en ojämn historia som vacklar mellan att vara det där storslagna eposet och den introvärta resan genom tankar om krig och familjeband. Det kryddas också lite med kulturkrockar och från oss avlägsna traditioner när änkans svåger kliver in och anser att det är hans plikt att ta henne till fru. Det är något man kanske hade kunnat skära bort till förmån för att lyfta fram motsättningarna mellan änkans avsky för utlänningarna som dödade hennes man och australiensaren som fått henne att tro på kärleken igen. Den tråden känns inte heller tillräckligt genomarbetad.
Kvar återstår då mysteriet med sönerna och det räcker bara hyfsat för att hålla liv i den här filmen. Dock är fotot stundtals snyggt medan vissa kulisser har problem att ge ett trovärdigt intryck. Russell Crowes regidebut är inte alls oäven och filmen är sevärd när den håller sig ifrån skildringen av kriget, men som helhet har han en bit kvar innan han når de riktigt höga nivåerna av filmskapande.
EXTRAMATERIALET
En dokumentär om filmen följer med och även om den innehållsmässigt är ganska standardiserad så får den en lite annan framtoning eftersom Russell Crowe agerar berättare. Och han gör det med inlevelse vilket gör dokumentären bra mycket mer spännande än om man hade hållit sig till det normala tugget. Kul.
TRE SAKER
1. I extramaterialet nämner Russell Crowe tre saker han anser vara viktiga när man ska göra en film. Detaljer, samarbete och att förbereda sig på att vara hänsynslös.
2. En mening i en upphittad anteckningsbok från krigstiden blev grundidén för filmen. "En gammal man lyckades ta sig hit hela vägen från Australien för att hitta sin sons grav". Det är alltså den meningen som ligger till grund för påståendet att filmen inspirerats av verkliga händelser.
3. I extramaterialet slår Russell Crowe fast att han bara måste regissera en film igen. Inte mig emot.
2. En mening i en upphittad anteckningsbok från krigstiden blev grundidén för filmen. "En gammal man lyckades ta sig hit hela vägen från Australien för att hitta sin sons grav". Det är alltså den meningen som ligger till grund för påståendet att filmen inspirerats av verkliga händelser.
3. I extramaterialet slår Russell Crowe fast att han bara måste regissera en film igen. Inte mig emot.
THOMAS HELSING (2015-10-16)