Bra och usel samtidigt - fortfarande
The 100 - Säsong 2
Genre: Science fiction, TV-serieFormat: DVD, region 2, 4 skivor
Bolag: Warner Bros., 2015
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Previously on "The 100": Några av Arkens ungdomar vaknar upp inne i Väderberget. Där bor hundratals människor ett lugnt och bekvämt liv, med ett problem - de kan inte gå utomhus. Arkens och skogens folk har en tolerans mot strålningen i luften, men bergets folk spricker upp i blåsor och dör på någon minut om bergets skyddsdörrar skulle råka öppnas. Ungdomarna är välkomna och behandlas väl, men Clarke anar att de har dolda och elaka motiv och försöker hitta en väg ut. Hon avslöjar att fångar Trädfolk och använder deras blod till att hålla sig själv friska. Kanske kan Himmelsfolkets blod fungera bättre? Varför inte… deras benmärg?
Ute vid den störtade Arken stöter Trädfolket skallarna med Himmelsfolket. Trädfolket vill avhysa flyktingarna från deras läger, men när Clarke dyker upp med information om Väderberget så försöker man motsträvigt göra gemensam sak och inta berget. Under resans gång får du som tittare ställa dig den klassiska moraliska frågan: Vad händer när du inser att du är på väg att göra värre saker än den fiende du vill stoppa?
De bästa tv-serierna har ganska tydligt definierade säsonger. Även serier av mer episodisk karaktär, till exempel veckans-mord-deckare eller sitcoms, kan ha en övergripande historia som en röd tråd genom säsongen. En del serier går ännu längre, till exempel "American Horror Story" som har helt fristående säsonger. "The 100" satsar på att avhandla några större problem under en säsong, och sedan introducera nästa säsongs situation i slutet. Jag gillar det och jag tycker att det fungerar.
Faktum är att jag gillar idéerna, skådisarna är bra, produktionen är bra och folk uppför sig faktiskt mindre dumt än i första säsongen. Problemet är att serien hanterar så många saker i klassiskt B-filmsmanér. Man säger "vi testar att transplantera benmärg", och i nästa sekund så är det klart - det fungerade! Inga detaljer, inga förklaringar och framför allt ingen tid passerar. Man lägger nån på ett bord och borrar lite bara. Folk hackar sig in i datasystem till synes genom att bara sätta sig och skriva på tangentbordet, man kan bygga precis vad som helst av rymdskrot, och det finns alltid nån i närheten som har precis den expertis som krävs för varje situation trots att de allihop levt extremt begränsade liv de senaste hundra åren.
Till seriens fördel är också att det ibland blir rätt brutalt och att vissa karaktärer tvingas till riktigt mörka handlingar. Känslan av "young adult" man får varje gång nån av fotomodellskådisarna siktar in en plågad blick strax vid sidan av kameran försvagas när de någon av deras vänner dör blodigt och våldsamt. Man ursäktar varje irriterande inklämda tonårshångel eller töntiga överpatos-dialog, för snart exploderar någonting där det står folk. Säsongen passerar ganska snabbt, och upplägget inför säsong tre gör i alla fall mig intresserad.
Ute vid den störtade Arken stöter Trädfolket skallarna med Himmelsfolket. Trädfolket vill avhysa flyktingarna från deras läger, men när Clarke dyker upp med information om Väderberget så försöker man motsträvigt göra gemensam sak och inta berget. Under resans gång får du som tittare ställa dig den klassiska moraliska frågan: Vad händer när du inser att du är på väg att göra värre saker än den fiende du vill stoppa?
De bästa tv-serierna har ganska tydligt definierade säsonger. Även serier av mer episodisk karaktär, till exempel veckans-mord-deckare eller sitcoms, kan ha en övergripande historia som en röd tråd genom säsongen. En del serier går ännu längre, till exempel "American Horror Story" som har helt fristående säsonger. "The 100" satsar på att avhandla några större problem under en säsong, och sedan introducera nästa säsongs situation i slutet. Jag gillar det och jag tycker att det fungerar.
Faktum är att jag gillar idéerna, skådisarna är bra, produktionen är bra och folk uppför sig faktiskt mindre dumt än i första säsongen. Problemet är att serien hanterar så många saker i klassiskt B-filmsmanér. Man säger "vi testar att transplantera benmärg", och i nästa sekund så är det klart - det fungerade! Inga detaljer, inga förklaringar och framför allt ingen tid passerar. Man lägger nån på ett bord och borrar lite bara. Folk hackar sig in i datasystem till synes genom att bara sätta sig och skriva på tangentbordet, man kan bygga precis vad som helst av rymdskrot, och det finns alltid nån i närheten som har precis den expertis som krävs för varje situation trots att de allihop levt extremt begränsade liv de senaste hundra åren.
Till seriens fördel är också att det ibland blir rätt brutalt och att vissa karaktärer tvingas till riktigt mörka handlingar. Känslan av "young adult" man får varje gång nån av fotomodellskådisarna siktar in en plågad blick strax vid sidan av kameran försvagas när de någon av deras vänner dör blodigt och våldsamt. Man ursäktar varje irriterande inklämda tonårshångel eller töntiga överpatos-dialog, för snart exploderar någonting där det står folk. Säsongen passerar ganska snabbt, och upplägget inför säsong tre gör i alla fall mig intresserad.
EXTRAMATERIALET
Det finns runt en kvart scener som, beroende på var du läser, är "unaired" eller "deleted". Sanningen är att det mestadels är förlängda scener med minimalt extra material, och det är alltihop helt försumbart. "Unlocking the mountain" berättar till en början om inspirationen till Mount Weather och hur man byggt upp scenografin, men byter sen plötsligt vinkel och talar om säsongsavslutet och hur karaktärerna reagerar på det. Underligt.
"Pre-Viz Stunts" visar hur stuntpersoner och skådisar utagerar koreografin actionscener, parallellt med hur slutresultatet i serien blev. Lite bloopers är milt underhållande, och en totalt överflödig Comic Con-panel som är inspelad efter säsong ett innehåller en halvtimme snack om förra säsongen, och vad man kan förvänta sig inför den säsong man precis har sett.
"Pre-Viz Stunts" visar hur stuntpersoner och skådisar utagerar koreografin actionscener, parallellt med hur slutresultatet i serien blev. Lite bloopers är milt underhållande, och en totalt överflödig Comic Con-panel som är inspelad efter säsong ett innehåller en halvtimme snack om förra säsongen, och vad man kan förvänta sig inför den säsong man precis har sett.
TRE SAKER
1. Mount Weather finns i verkligheten, men eftersom den riktiga anläggningen är hemligstämplad så har man fått designa interiören efter andra liknande bunkers som tagits ur bruk.
2. Seriens namn ska uttalas "the hundred", och inte "the one hundred". Viktigt.
3. Till skillnad från säsong ett så verkar man bara ge ut denna säsong på DVD.
2. Seriens namn ska uttalas "the hundred", och inte "the one hundred". Viktigt.
3. Till skillnad från säsong ett så verkar man bara ge ut denna säsong på DVD.
HENRIK ANDERSSON (2015-11-13)