Digitalt dånande kärleksskildringar
We are your friends
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2016
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Filmer där musik figurerar på ett eller annat vis ligger mig vanligtvis varmt om hjärtat, men kanske främst när det handlar om analoga instrument. Elektronisk musik som väldigt digitalt framförs av en dj hör kanske inte till det jag primärt lyssnar på, och därför kan jag inte påstå att "We are your friends" med Zac Efron som aspirerande dj lockade mig i någon större utsträckning på förhand. När filmen dessutom utspelar sig i ett partyklimat med diverse kemiska droger i omlopp så blir jag inte desto mer lockad. Det är inte min värld helt enkelt.
Men det finns lyckligtvis mer i historien än digital musik och party. I fokus har vi fyra vänner i San Fernando Valley, den andra sidan av Hollywood Hills, där de som inte lyckats än bor. Vännerna är 20-någonting och bor billigt och drar in sina pengar på lågskalig droghandel och udda jobb. Efrons karaktär Cole har en dj-talang och en kväll träffar han den betydligt mer etablerade och erfarna dj:n James (Wes Bentley) som Cole ser som en förebild men även som en föredetting. James har lyckats - han har varit över allt, har håvat in de stora pengarna, och har en fin flickvän Sophie (Emily Ratajkowski) som han inte är allt för trevlig mot hela tiden. James fattar tycke för Cole och bjuder in honom till sitt liv och sin studio. Som en mentor lotsar han Cole bort från säkra och invanda spår mot mer originella och fräscha tankar. Samtidigt blir Cole och Sophie allt mer förtjusta i varandra.
Parallellt med detta umgås Cole med sitt närmaste gäng som börjar inse att de inte kan larva runt länge. De får samtliga anställning av en tveksam typ (Jon Bernthal) som lovar fina provisioner men samtidigt utsätter dem för moraliska prövningar. Fler prövningar för Cole blir det när hans båda parallella relationer skakas av tragik.
"We are your friends" berättar en kärlekshistoria i tre led. Till att börja med relationen mellan Cole och Sophie som är så uppenbar att de själva konstaterar det i ett replikskifte. Sedan är det relationen mellan Cole och hans närmaste kompisar (Jonny Weston, Shiloh Fernandez, Alex Shaffer) som håller ihop i vått och torrt oavsett vad som händer - nästan, och slutligen är det relationen mellan Cole och hans musik, med mentorn James på ett hörn. Filmens klimax är musikrelaterat och under själva finalen är vi med om ett praktexempel på kreativitetens kraft. Här kan jag som skapande musiker relatera till karaktären rakt upp och ned trots att det inte alls handlar om samma typ av musik.
I sin helhet är filmen okej. Det är ingen omvälvande historia och jag trivs inte riktigt i den drogbeströdda världen, men jag gillar den kreativa skildringen och Zac Efron gör en stabil insats som alltid.
Men det finns lyckligtvis mer i historien än digital musik och party. I fokus har vi fyra vänner i San Fernando Valley, den andra sidan av Hollywood Hills, där de som inte lyckats än bor. Vännerna är 20-någonting och bor billigt och drar in sina pengar på lågskalig droghandel och udda jobb. Efrons karaktär Cole har en dj-talang och en kväll träffar han den betydligt mer etablerade och erfarna dj:n James (Wes Bentley) som Cole ser som en förebild men även som en föredetting. James har lyckats - han har varit över allt, har håvat in de stora pengarna, och har en fin flickvän Sophie (Emily Ratajkowski) som han inte är allt för trevlig mot hela tiden. James fattar tycke för Cole och bjuder in honom till sitt liv och sin studio. Som en mentor lotsar han Cole bort från säkra och invanda spår mot mer originella och fräscha tankar. Samtidigt blir Cole och Sophie allt mer förtjusta i varandra.
Parallellt med detta umgås Cole med sitt närmaste gäng som börjar inse att de inte kan larva runt länge. De får samtliga anställning av en tveksam typ (Jon Bernthal) som lovar fina provisioner men samtidigt utsätter dem för moraliska prövningar. Fler prövningar för Cole blir det när hans båda parallella relationer skakas av tragik.
"We are your friends" berättar en kärlekshistoria i tre led. Till att börja med relationen mellan Cole och Sophie som är så uppenbar att de själva konstaterar det i ett replikskifte. Sedan är det relationen mellan Cole och hans närmaste kompisar (Jonny Weston, Shiloh Fernandez, Alex Shaffer) som håller ihop i vått och torrt oavsett vad som händer - nästan, och slutligen är det relationen mellan Cole och hans musik, med mentorn James på ett hörn. Filmens klimax är musikrelaterat och under själva finalen är vi med om ett praktexempel på kreativitetens kraft. Här kan jag som skapande musiker relatera till karaktären rakt upp och ned trots att det inte alls handlar om samma typ av musik.
I sin helhet är filmen okej. Det är ingen omvälvande historia och jag trivs inte riktigt i den drogbeströdda världen, men jag gillar den kreativa skildringen och Zac Efron gör en stabil insats som alltid.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Emellanåt bryts bildspråket upp med animationer, främst under ett drogrus då det animeras på vissa karaktärer. Jag tycker inte att det är helt lyckat. Det blir mer av ett stilbrott än en fascinerande effekt.
2. Vanligtvis när skådespelare gestaltar musiker på scen kan jag se lätt om de faktiskt kan spela (eller åtminstone ge en illusion av att de kan). När det gäller en dj-skildring som denna är det lite svårare. Kanske sitter dj-kunniga människor och skruvar på sig när de ser Zac Efron spela, men han fick lektioner av DJ Alesso innan inspelningen.
3. Filmen hade premiär på 2333 amerikanska biografer och spelade i snitt in $758 under premiär helgen. Det är inga bra siffror, och det placerar filmen bland de sämst presterande filmerna som gått upp på mer än 2000 biografer.
2. Vanligtvis när skådespelare gestaltar musiker på scen kan jag se lätt om de faktiskt kan spela (eller åtminstone ge en illusion av att de kan). När det gäller en dj-skildring som denna är det lite svårare. Kanske sitter dj-kunniga människor och skruvar på sig när de ser Zac Efron spela, men han fick lektioner av DJ Alesso innan inspelningen.
3. Filmen hade premiär på 2333 amerikanska biografer och spelade i snitt in $758 under premiär helgen. Det är inga bra siffror, och det placerar filmen bland de sämst presterande filmerna som gått upp på mer än 2000 biografer.
ANDERS JAKOBSON (2016-01-22)