Rockopera in your face
Phantom of the paradise
Genre: MusikFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2007
Ljud: Stereo 2.0, Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
"Phantom of the paradise" är helt whack. Baserad på den klassiska boken "Fantomen på operan", utrustad med ett catchy rock 'n' roll-soundtrack och befolkad av galna karaktärer utgör den en effektiv och rolig satir över musikbranschen.
William Finley spelar Winslow Leach, en lovande ung musiker vars senaste verk stjäls av den skrupelfrie skivbolagsbossen Swan (Paul Williams, som även skrev filmens musik). Leach försöker återfå kontrollen över sin musik, men luras i en fälla av Swan, vilket resulterar i att hans ansikte deformeras av en skivpressarmaskin. Nu vill han ha hämnd, och börjar med mask för ansiktet terrorisera Swans påkostade rockpalats, Paradise.
Filmen floppade vid premiären 1974, och till viss del kan jag förstå varför. Den är hysterisk, stundtals osammanhängande och väldigt in your face, jag antar att publiken helt sonika skrämdes bort. Står man ut med produktionens obstinata attityd hittar man dock en väldigt rolig film, där Finley och Williams med sina bisarra uppenbarelser lyckas med helt unika rollprestationer som varandras nemesis.
Brian De Palma skrev manus och regisserade, detta var innan hans genombrott med "Carrie" och "Scarface" kommersiella succé. Han hade dock redan här funnit mycket av sin stil, vilket användande av split-screen, 360-panoreringar och en sjukligt lång tagning vittnar om. Just det, som vanligt när det gäller De Palma finns det också åtminstone en scen som är snodd direkt från Hitchcock. Något som däremot känns unikt för "Phantom of the paradise" är ett frenetiskt användande av skakig handhållen kamera, vilket funkar perfekt med filmens stil i övrigt.
Jag har normalt svårt för musikalorienterade narrativ, men vad gäller denna film är det inte ett problem, då musiknumren passar in i berättelsens kontext. Musiken är dessutom riktigt bra, den känns legitim och inte typiskt filmskriven, vilket ibland kan vara fallet. Själva storyn är helt urflippad. Den börjar med en långsökt premiss och blir kontinuerligt knäppare varefter historien fortskrider. Detta kan säkert reta gallfeber på vissa åskådare, men jag fann den härligt oortodox.
William Finley spelar Winslow Leach, en lovande ung musiker vars senaste verk stjäls av den skrupelfrie skivbolagsbossen Swan (Paul Williams, som även skrev filmens musik). Leach försöker återfå kontrollen över sin musik, men luras i en fälla av Swan, vilket resulterar i att hans ansikte deformeras av en skivpressarmaskin. Nu vill han ha hämnd, och börjar med mask för ansiktet terrorisera Swans påkostade rockpalats, Paradise.
Filmen floppade vid premiären 1974, och till viss del kan jag förstå varför. Den är hysterisk, stundtals osammanhängande och väldigt in your face, jag antar att publiken helt sonika skrämdes bort. Står man ut med produktionens obstinata attityd hittar man dock en väldigt rolig film, där Finley och Williams med sina bisarra uppenbarelser lyckas med helt unika rollprestationer som varandras nemesis.
Brian De Palma skrev manus och regisserade, detta var innan hans genombrott med "Carrie" och "Scarface" kommersiella succé. Han hade dock redan här funnit mycket av sin stil, vilket användande av split-screen, 360-panoreringar och en sjukligt lång tagning vittnar om. Just det, som vanligt när det gäller De Palma finns det också åtminstone en scen som är snodd direkt från Hitchcock. Något som däremot känns unikt för "Phantom of the paradise" är ett frenetiskt användande av skakig handhållen kamera, vilket funkar perfekt med filmens stil i övrigt.
Jag har normalt svårt för musikalorienterade narrativ, men vad gäller denna film är det inte ett problem, då musiknumren passar in i berättelsens kontext. Musiken är dessutom riktigt bra, den känns legitim och inte typiskt filmskriven, vilket ibland kan vara fallet. Själva storyn är helt urflippad. Den börjar med en långsökt premiss och blir kontinuerligt knäppare varefter historien fortskrider. Detta kan säkert reta gallfeber på vissa åskådare, men jag fann den härligt oortodox.
EXTRAMATERIALET
Sparsamt, men inte helt utan värde. En underhållande biotrailer och en teaser för filmen inkluderas, liksom en extensiv samling läsbar trivia och en biografi om De Palma.
TRE SAKER
1. Swan är en otroligt härlig skurk. Exempelvis vägrar han anställa en sångerska med den tuffa motiveringen "She's perfect. But you know I abhor perfection in anyone but myself". Skön kille.
2. Trots att filmen floppade i USA blev den en stor framgång i Frankrike. En biograf i Paris spelade den i femton år efter premiären.
3. Innehåller inte bara ett plagiat på en känd scen ur Hitchcocks "Psycho" utan även en smakful tribut till Orson Welles "Touch of evil".
2. Trots att filmen floppade i USA blev den en stor framgång i Frankrike. En biograf i Paris spelade den i femton år efter premiären.
3. Innehåller inte bara ett plagiat på en känd scen ur Hitchcocks "Psycho" utan även en smakful tribut till Orson Welles "Touch of evil".
JOEL FORNBRANT (2007-09-18)