Ett kärleksbrev utan tydlig historia
Hail, Caesar!
Genre: KomediFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Universal, 2016
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
Vi kan klara av det på en gång: Jag älskar bröderna Coen. Några av deras filmer är fullständigt lysande och en rankar jag som en av mina topp-10 genom alla tider. Men de kan även vara ojämna och göra filmer som i ett större perspektiv inte kan anses vara dåliga, men som helt enkelt inte duger i ett personligt sammanhang. "Hail, Caesar!" är dessvärre ett prima exempel på det sistnämnda. Filmen verkar vara en riktig vattendelare bland tittarna som antingen älskar den eller hatar den djupt.
Det är ett kärleksbrev till 50-talets Hollywood Joel och Ethan knåpat ihop denna gång. En tid då det fanns filmstudior som frodades, filmstjärnor som gnistrade och det gjordes film på löpande band. Olika filmer, storslagna filmer. För att den dagliga ruljansen ska fungera krävs det en samordnande central person på varje filmbolag och för Capitol Studios är det Eddie Mannix (Josh Brolin). Det är han som håller koll på alla filmstjärnor när de gnäller eller fladdrar iväg utanför radarn. Det är han som ser till att studions ägare får som de vill och det är han som tar smällarna när regissörerna börjar tjafsa. Det är han som tittar på tagningar och stuvar om i planeringarna så att budgetarna hålls. Det är han som kontrollerar vad skvallerkolumnisterna och journalisterna skriver och inte skriver. Och så vidare. Det är ett krävande jobb som leder till att Mannix biktar sig i princip dagligen. Men han har även ett lukrativt erbjudande utanför filmvärlden som han överväger att ta, något som skulle ge både pengar och ett välbehövt lugn.
Men så försvinner filmstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) spårlöst och inspelningen av den episka storfilmen "Hail, Caesar!" försenas. Whitlock ska visa sig ha blivit kidnappad och Mannix behöver skaka loss en stor slant för att få honom fri. Samtidigt krånglar det med vattenfilmsskådespelerskan DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) som är gravid och singel och det är ett problem som måste lösas. Sen kommer order från högre ort att slänga in westernstjärnan Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i ett seriöst drama trots att han knappt kan leverera en replik. Och så vidare - många bollar för Mannix att hantera.
Och där har vi Coens "Hail, Caesar!" i princip. Små episoder som knyts samman av Mannix men sedan är det ganska slut på en tydlig historia. Det enda sättet att uppskatta filmen är att verkligen se den från Mannix perspektiv och inse att det här är hans vardag och inte fundera så mycket mer på hur de olika episoderna hänger ihop. Först då ramlar polletten ned för mig och jag uppskattar filmen på något plan. Det är dessvärre inte någon skrattfest i min bok men en extremt välgjord film där 50-talets filmkonst återskapats på ett imponerande vis. De episka scenerna i filmens "Hail, Caesar!" är nästan så de håller modern klass. Doyles cowboykonster är riktigt tjusiga och Ester Williams-pastischen med sjöjungfru och synkroniserade simmare är läckert värre för att inte tala om ett välkoreograferat sång- och steppnummer där Channing Tatum får nyttja sina danskunskaper fullt ut. Riktigt bra gjort alltihop, och som sagt ett riktigt kärleksbrev från Coenbröderna.
Men filmen faller mig inte på läppen och det här är inte någon av deras filmer som jag kommer att plocka fram med jämna mellanrum och se på nytt.
Det är ett kärleksbrev till 50-talets Hollywood Joel och Ethan knåpat ihop denna gång. En tid då det fanns filmstudior som frodades, filmstjärnor som gnistrade och det gjordes film på löpande band. Olika filmer, storslagna filmer. För att den dagliga ruljansen ska fungera krävs det en samordnande central person på varje filmbolag och för Capitol Studios är det Eddie Mannix (Josh Brolin). Det är han som håller koll på alla filmstjärnor när de gnäller eller fladdrar iväg utanför radarn. Det är han som ser till att studions ägare får som de vill och det är han som tar smällarna när regissörerna börjar tjafsa. Det är han som tittar på tagningar och stuvar om i planeringarna så att budgetarna hålls. Det är han som kontrollerar vad skvallerkolumnisterna och journalisterna skriver och inte skriver. Och så vidare. Det är ett krävande jobb som leder till att Mannix biktar sig i princip dagligen. Men han har även ett lukrativt erbjudande utanför filmvärlden som han överväger att ta, något som skulle ge både pengar och ett välbehövt lugn.
Men så försvinner filmstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) spårlöst och inspelningen av den episka storfilmen "Hail, Caesar!" försenas. Whitlock ska visa sig ha blivit kidnappad och Mannix behöver skaka loss en stor slant för att få honom fri. Samtidigt krånglar det med vattenfilmsskådespelerskan DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) som är gravid och singel och det är ett problem som måste lösas. Sen kommer order från högre ort att slänga in westernstjärnan Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i ett seriöst drama trots att han knappt kan leverera en replik. Och så vidare - många bollar för Mannix att hantera.
Och där har vi Coens "Hail, Caesar!" i princip. Små episoder som knyts samman av Mannix men sedan är det ganska slut på en tydlig historia. Det enda sättet att uppskatta filmen är att verkligen se den från Mannix perspektiv och inse att det här är hans vardag och inte fundera så mycket mer på hur de olika episoderna hänger ihop. Först då ramlar polletten ned för mig och jag uppskattar filmen på något plan. Det är dessvärre inte någon skrattfest i min bok men en extremt välgjord film där 50-talets filmkonst återskapats på ett imponerande vis. De episka scenerna i filmens "Hail, Caesar!" är nästan så de håller modern klass. Doyles cowboykonster är riktigt tjusiga och Ester Williams-pastischen med sjöjungfru och synkroniserade simmare är läckert värre för att inte tala om ett välkoreograferat sång- och steppnummer där Channing Tatum får nyttja sina danskunskaper fullt ut. Riktigt bra gjort alltihop, och som sagt ett riktigt kärleksbrev från Coenbröderna.
Men filmen faller mig inte på läppen och det här är inte någon av deras filmer som jag kommer att plocka fram med jämna mellanrum och se på nytt.
EXTRAMATERIALET
Fyra kortare featuretter avhandlar filmen på ett ganska typiskt Coenvis. I vanlig ordning är de själva inte med alls, förutom på klippbilder, och i vanlig ordning blir de överrösta med kärlek från både höger och vänster, och i vanlig ordning är det designers av scenbyggen och kostymer samt koreografer som får lite extra fokus, vilket är helt förståeligt med tanke på vikten av dessa i filmen.
Självklart är även skådespelarna med och säger sitt om filmen, Coenbröderna och varandra. Typ så.
Självklart är även skådespelarna med och säger sitt om filmen, Coenbröderna och varandra. Typ så.
TRE SAKER
1. Filmens roligaste scen, som även återgavs nästan i sin helhet i trailern, är mellan Ralph Fiennes och Alden Ehrenreich där den förre spelar en samlad brittisk regissör som försöker få den senare att leverera en enkel replik utan att lyckas. Underbart kul!
2. Roligaste karaktären görs av Frances McDormand i en kort sekvens där hon spelar en klippare som lägger ned mer än sin själ i sitt arbete...
3. Filmen knyter an lite till det kommunistiska inflytandet vissa manusförfattare hade, som avhandlades i verklighetsbaserade "Trumbo".
2. Roligaste karaktären görs av Frances McDormand i en kort sekvens där hon spelar en klippare som lägger ned mer än sin själ i sitt arbete...
3. Filmen knyter an lite till det kommunistiska inflytandet vissa manusförfattare hade, som avhandlades i verklighetsbaserade "Trumbo".
ANDERS JAKOBSON (2016-08-10)