Omöjlig att slita blicken ifrån
The Neon Demon
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Scanbox, 2016
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Den sextonåriga Jesse anländer till Los Angeles med drömmar om att bli modell. Den oskuldsfulla lantisen får snabbt lära sig att navigera i den brutala modevärlden bland avundsjuka konkurrenter, sliskiga motellägare (Keanu Reeves) och krävande arbetsgivare. Alla är dock övertygade om att Jesse har "det" och de är beredda att göra nästan vad som helst för att få en del av henne. Inte bara bildligt talat.
Filmen är otroligt visuell och regissören Nicolas Winding Refn har verkligen lyckats foga samman en myriad detaljer till en imponerande och vacker helhet. Hela filmen badar i ett slags glättigt neonljus vilket får symbolisera hela glamourkänslan som finns kring modellvärlden. Det elektroniska soundtracket lägger lager av intensiv olust och förstärker det skeva som finns under den glättiga ytan. Det finns en slags sensualitet i varje scen men också en känsla av fara, som om modevärlden lockar men samtidigt döljer sina mörkare avsikter. Som tittare är det svårt att titta bort även om vissa dialoger blir lite väl styltiga och teatraliska emellanåt.
"The Neon Demon" är svår att rekommendera, men den blir aldrig ointressant. Ett problem är att den är lite ojämn, där svagare scener och partier nätt och jämt döljs bakom neonljuset och strobbarna. Främst gäller det kritiken mot modevärlden som även den blir lite ojämn emellanåt. Det är ganska grundläggande klyschor som vi känner igen sedan gammalt. I en scen säger en modell glatt att hennes plastikkirurg brukar kalla henne för sin "bionic woman" varpå Jesse lite oskuldsfullt frågar om det är en komplimang. Det handlar förstås om perspektiv och för oss som står utanför och tittar in är det naturligtvis ingen komplimang. Men det är lite för enkelt.
Andra scener är bättre. "Jag är ett spöke", säger modellen som är på väg utför och ser också ut som en hålögd vålnad. Skelettlik och med en ömsom tom, ömsom desperat blick. När Jesse skär sig på en glasbit kastar hon sig över henne och försöker suga i sig hennes blod. Som om Jesses blod är ungdomens källa och hon kan få del av Jesses ungdomlighet och utstrålning genom att dricka det.
Så filmens story, budskap och innehåll skiftar i kvalitet men likväl sitter jag där fascinerad och fängslad under filmens gång. Det är en av de mest fascinerande visuella filmerna jag sett på senare år och ibland räcker det. Men ska jag vara helt ärlig är det troligen fler av er som läser den här recensionen som kommer att avsky den, än tvärtom.
Filmen är otroligt visuell och regissören Nicolas Winding Refn har verkligen lyckats foga samman en myriad detaljer till en imponerande och vacker helhet. Hela filmen badar i ett slags glättigt neonljus vilket får symbolisera hela glamourkänslan som finns kring modellvärlden. Det elektroniska soundtracket lägger lager av intensiv olust och förstärker det skeva som finns under den glättiga ytan. Det finns en slags sensualitet i varje scen men också en känsla av fara, som om modevärlden lockar men samtidigt döljer sina mörkare avsikter. Som tittare är det svårt att titta bort även om vissa dialoger blir lite väl styltiga och teatraliska emellanåt.
"The Neon Demon" är svår att rekommendera, men den blir aldrig ointressant. Ett problem är att den är lite ojämn, där svagare scener och partier nätt och jämt döljs bakom neonljuset och strobbarna. Främst gäller det kritiken mot modevärlden som även den blir lite ojämn emellanåt. Det är ganska grundläggande klyschor som vi känner igen sedan gammalt. I en scen säger en modell glatt att hennes plastikkirurg brukar kalla henne för sin "bionic woman" varpå Jesse lite oskuldsfullt frågar om det är en komplimang. Det handlar förstås om perspektiv och för oss som står utanför och tittar in är det naturligtvis ingen komplimang. Men det är lite för enkelt.
Andra scener är bättre. "Jag är ett spöke", säger modellen som är på väg utför och ser också ut som en hålögd vålnad. Skelettlik och med en ömsom tom, ömsom desperat blick. När Jesse skär sig på en glasbit kastar hon sig över henne och försöker suga i sig hennes blod. Som om Jesses blod är ungdomens källa och hon kan få del av Jesses ungdomlighet och utstrålning genom att dricka det.
Så filmens story, budskap och innehåll skiftar i kvalitet men likväl sitter jag där fascinerad och fängslad under filmens gång. Det är en av de mest fascinerande visuella filmerna jag sett på senare år och ibland räcker det. Men ska jag vara helt ärlig är det troligen fler av er som läser den här recensionen som kommer att avsky den, än tvärtom.
EXTRAMATERIALET
En kort bakom kulisserna-film kunde vi varit utan medan en film om Cliff Martinez filmmusik är desto intressantare. Tyvärr slutar den just när det börjar bli intressant. Jag saknar det kommentarspår med bland annat Elle Fanning som finns på andra utgåvor.
TRE SAKER
1. Elle Fanning är trollbindande i sin roll som Jesse. Det går att anmärka på hur karaktären är skriven men hon spelar den till fulländning. Hon var bara 16 år när filmen spelades in.
2. Filmen fick tre nomineringar i Cannes 2016 och vann en – Cliff Martinez fick priset för bästa kompositör. Övriga nomineringar var till guldpalmen respektive queerpalmen.
3. Intressant att filmens mest slående karaktärsdrag är användandet av färger när Nicolas Winding Refn enligt egen utsago är färgblind.
2. Filmen fick tre nomineringar i Cannes 2016 och vann en – Cliff Martinez fick priset för bästa kompositör. Övriga nomineringar var till guldpalmen respektive queerpalmen.
3. Intressant att filmens mest slående karaktärsdrag är användandet av färger när Nicolas Winding Refn enligt egen utsago är färgblind.
THOMAS HELSING (2016-11-15)