Old school CSI med original-Sherlock
Murder rooms - Mysteries of the real Sherlock Holmes
Genre: Drama, TV-serieFormat: DVD, region 2, 5 skivor
Bolag: Warner Bros., 2007
Ljud: Dolby Digital 5.1, DTS 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
"Murder rooms - Mysteries of the real Sherlock Holmes" är en engelsk tv-serie (BBC, 2000-2001) om fem långfilmslånga avsnitt om Sir Arthur Conan Doyle, författaren till äventyren om Sherlock Holmes och Dr Watson.
Den första filmen - "The Dark Beginnings of Sherlock Holmes" - inleds med att Doyle stormar in på tidningen som publicerar hans äventyr om Holmes. Utanför står en arg pöbel och gormar. Doyle har nämligen i sitt senaste avsnitt bragt Holmes om livet och chefredaktören undrar givetvis varför. "Det var dags", säger Doyle och så färdas vi bakåt i tiden till hans tid som ung läkarstudent.
Han kopplas samman med den exentriske Dr Bell som utvecklat en egen metod för att lösa brottsfall. De hamnar i ett mysterium med vissa religiösa förtecken och Doyle blir snabbt varse om kvaliteterna i Bells metod. Under tiden blir Doyle kär i en ung kvinna som han planerar att leva sitt liv med, men i slutet av filmen mördas även hon och ett stort sår i Doyle själ skärs upp.
Till nästa film - "The Patient's Eyes" - avancerar vi tidsmässigt och Doyle är nu färdigutbildad läkare. Han får jobb hos en kurskamrat men det skär sig fort. Kurskamraten är en girig jävel som skriver ut sin egenhändigt framtagna medicin till alla patienter oavsett symptom medan Doyle har en annan syn på det hela. Han lyckas även "stjäla" en patient från kamraten. Patienten jagas av en mystisk cyklist (!) som ena stunden finns bakom henne och nästa är helt försvunnen. Dr Bell kommer till assistans och de reder ut mysteriet.
Formen för serien har nu satt sig och fortsätter i "The Photographer's Chair" som har spiritism, hypnos och otäcka fotografier som ämne. I detta avsnitt jagas Doyle av hemska minnen från den mördade kärleken.
Vid det här laget har jag börjat tröttna lite på serien och film nummer fyra - "The kingdom of bones" - om en mumie, Doyles lillebror, ett cirkussällskap, en mystisk konstsamlare och politiska terrorister glider förbi utan att ge mig något speciellt. Jag känner mig allt mer sugen på att få ett avslut på ramhistorien.
I den sista filmen - "The White Knight Stratagem" - visar Doyle att han varit en bra student då han imponerar på Dr Bell genom att dra egna briljanta slutsatser och slutligen även lösa mysteriet, men det blir också en obalans i deras relation då den bestämde Bell surnar till när Doyle går emot hans teorier och i stället stödjer en polis som Bell är ovän med.
Ramhistorien får dessvärre inget direkt slut. Serien avslutas med att Doyle beställer sig för börja skriva om sina utredningar med Bell (som inte en enda gång i serien säger Holmes klassiska "Elementärt").
Min egen slutsats är att inledningen "Det var dags" syftar på att Dr Bell dött och i och med det dog Holmes.
Hur är "Murder Rooms" då? Tja, inledningsvis tycker jag om serien. I det första avsnittet spelas Doyle av unge Robin Laing som är en betydligt roligare person än Charles Edwards som spelar den lite äldre Doyle, en träaktig typ som inte vinner några större poäng hos mig. Ian Richardson som spelar Dr Bell dominerar dock totalt. Visserligen är det en ganska tacksam roll med han spelar den med stor pondus. I övrigt innehåller serien mest främmande ansikten med några få undantag, bland annat Rik Mayall ("Hemma värst", "Bottom") som spelar polisen i det sista avsnittet.
Bells metod får mig direkt att tänka på "CSI" vilket är ganska roligt. Men sen är det ju klassiskt detektivarbete det handlar om också.
Tyvärr måste jag säga att det är aningens jobbigt att plöja igenom boxen sju och en halv timmar. Det långfilmslånga formatet känns klart överflödigt, och de fem filmerna liknar varandra till formen. Avsnitten hade varit betydligt bättre om de hade hållts i klassiskt tv-format om 45 minuter eller möjligen 60.
Den första filmen - "The Dark Beginnings of Sherlock Holmes" - inleds med att Doyle stormar in på tidningen som publicerar hans äventyr om Holmes. Utanför står en arg pöbel och gormar. Doyle har nämligen i sitt senaste avsnitt bragt Holmes om livet och chefredaktören undrar givetvis varför. "Det var dags", säger Doyle och så färdas vi bakåt i tiden till hans tid som ung läkarstudent.
Han kopplas samman med den exentriske Dr Bell som utvecklat en egen metod för att lösa brottsfall. De hamnar i ett mysterium med vissa religiösa förtecken och Doyle blir snabbt varse om kvaliteterna i Bells metod. Under tiden blir Doyle kär i en ung kvinna som han planerar att leva sitt liv med, men i slutet av filmen mördas även hon och ett stort sår i Doyle själ skärs upp.
Till nästa film - "The Patient's Eyes" - avancerar vi tidsmässigt och Doyle är nu färdigutbildad läkare. Han får jobb hos en kurskamrat men det skär sig fort. Kurskamraten är en girig jävel som skriver ut sin egenhändigt framtagna medicin till alla patienter oavsett symptom medan Doyle har en annan syn på det hela. Han lyckas även "stjäla" en patient från kamraten. Patienten jagas av en mystisk cyklist (!) som ena stunden finns bakom henne och nästa är helt försvunnen. Dr Bell kommer till assistans och de reder ut mysteriet.
Formen för serien har nu satt sig och fortsätter i "The Photographer's Chair" som har spiritism, hypnos och otäcka fotografier som ämne. I detta avsnitt jagas Doyle av hemska minnen från den mördade kärleken.
Vid det här laget har jag börjat tröttna lite på serien och film nummer fyra - "The kingdom of bones" - om en mumie, Doyles lillebror, ett cirkussällskap, en mystisk konstsamlare och politiska terrorister glider förbi utan att ge mig något speciellt. Jag känner mig allt mer sugen på att få ett avslut på ramhistorien.
I den sista filmen - "The White Knight Stratagem" - visar Doyle att han varit en bra student då han imponerar på Dr Bell genom att dra egna briljanta slutsatser och slutligen även lösa mysteriet, men det blir också en obalans i deras relation då den bestämde Bell surnar till när Doyle går emot hans teorier och i stället stödjer en polis som Bell är ovän med.
Ramhistorien får dessvärre inget direkt slut. Serien avslutas med att Doyle beställer sig för börja skriva om sina utredningar med Bell (som inte en enda gång i serien säger Holmes klassiska "Elementärt").
Min egen slutsats är att inledningen "Det var dags" syftar på att Dr Bell dött och i och med det dog Holmes.
Hur är "Murder Rooms" då? Tja, inledningsvis tycker jag om serien. I det första avsnittet spelas Doyle av unge Robin Laing som är en betydligt roligare person än Charles Edwards som spelar den lite äldre Doyle, en träaktig typ som inte vinner några större poäng hos mig. Ian Richardson som spelar Dr Bell dominerar dock totalt. Visserligen är det en ganska tacksam roll med han spelar den med stor pondus. I övrigt innehåller serien mest främmande ansikten med några få undantag, bland annat Rik Mayall ("Hemma värst", "Bottom") som spelar polisen i det sista avsnittet.
Bells metod får mig direkt att tänka på "CSI" vilket är ganska roligt. Men sen är det ju klassiskt detektivarbete det handlar om också.
Tyvärr måste jag säga att det är aningens jobbigt att plöja igenom boxen sju och en halv timmar. Det långfilmslånga formatet känns klart överflödigt, och de fem filmerna liknar varandra till formen. Avsnitten hade varit betydligt bättre om de hade hållts i klassiskt tv-format om 45 minuter eller möjligen 60.
EXTRAMATERIALET
Något sådant finns inte.
TRE SAKER
1. Hur är då sanningshalten i serien? Inte så värst är jag rädd. Dr Bell var visserligen en förebild till Sherlock Holmes men innehållet i "Murder rooms" är helt påhittat, och i många fall referenser till scener ur Doyles böcker om Holmes.
2. Trots att Doyle hade ihjäl Holmes blev trycket från läsekretsen så tufft att han återupplivade honom och menade att Holmes hade planerat sin "död" för att vara osynlig för sina fiender.
3. Att göra deckarserier i långfilmsformat är något ofog som engelsmännen hittat på. Tänk bara på "Morden i Midsomer" och alla de där.
2. Trots att Doyle hade ihjäl Holmes blev trycket från läsekretsen så tufft att han återupplivade honom och menade att Holmes hade planerat sin "död" för att vara osynlig för sina fiender.
3. Att göra deckarserier i långfilmsformat är något ofog som engelsmännen hittat på. Tänk bara på "Morden i Midsomer" och alla de där.
ANDERS JAKOBSON (2007-10-14)