Artistiska friheter gällande sanningen
Miles Ahead
Genre: DramaFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Universal, 2016
Ljud: DTS-HD Master Audio
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
Många biografifilmer kritiseras för att de bänder på sanningen för att få till en bättre filmisk story. Jag har i regel inga problem med det, och i "Miles Aheads" fall behöver man inte ens bry sig om att kritisera det då det är en helt och hållet fiktiv historia som bjuds. Eller, ja, helt fiktiv är den kanske inte, men det är en film som tar sig artistiska friheter gällande sanningen för att på något sätt kunna gestalta trumpetlegenden Miles Davis kreativa process när han komponerade sin musik.
Filmen är skriven och regisserad av Don Cheadle som även gestaltar Davis under några olika perioder. Framför allt kan man säga att filmen utspelar sig i slutet av 70-talet då Davis hållit en låg profil under ett halvt decennium. Skivbolaget tjatar om att få tag på den sessiontejp han haft under en längre tid med ny musik som ingen fått höra. En Rolling Stones-journalist, Dave Braden (Ewan McGregor), söker upp Davis för att skriva den stora comebackhistorien men blir i stället någon sorts chaufför efter att han fått en rak höger i truten. Praktiskt för Davis när han vill fylla på kokainförrådet, något som Braden gärna hjälper till med om det kan leda honom till den stora artikeln. Men det är den där tejpen som hamnar i fokus och som även blir stulen och leder Davis och Braden i en vansinnesjakt.
Parallellt med det här blickar vi tillbaka på Davis karriär och framför allt på en period när han förälskade sig i dansaren Frances Taylor (Emayatzy Corinealdi) som blev hans fru i ett omtumlande och inte helt friskt äktenskap - som ger ekon även under Davis tysta period.
Jag gillar det här berättargreppet. Cheadle har berättat att han inte ville göra en "från vaggan till graven"-berättelse utan valde det ickelinjära narrativet för att kunna berätta mer av Davis liv samtidigt, inte minst tack vare musiken. Fiffigt, och det fungerar. Sen kan man fundera på om det hade varit bättre att berätta en lite mer sann historia än den påhittade gangsterhistoria det blir när Davis och den helt fiktiva Braden jagar ett försvunnet rullband bland vinande pistolkulor.
Men va fanken, låt gå för den gången!
Filmen är skriven och regisserad av Don Cheadle som även gestaltar Davis under några olika perioder. Framför allt kan man säga att filmen utspelar sig i slutet av 70-talet då Davis hållit en låg profil under ett halvt decennium. Skivbolaget tjatar om att få tag på den sessiontejp han haft under en längre tid med ny musik som ingen fått höra. En Rolling Stones-journalist, Dave Braden (Ewan McGregor), söker upp Davis för att skriva den stora comebackhistorien men blir i stället någon sorts chaufför efter att han fått en rak höger i truten. Praktiskt för Davis när han vill fylla på kokainförrådet, något som Braden gärna hjälper till med om det kan leda honom till den stora artikeln. Men det är den där tejpen som hamnar i fokus och som även blir stulen och leder Davis och Braden i en vansinnesjakt.
Parallellt med det här blickar vi tillbaka på Davis karriär och framför allt på en period när han förälskade sig i dansaren Frances Taylor (Emayatzy Corinealdi) som blev hans fru i ett omtumlande och inte helt friskt äktenskap - som ger ekon även under Davis tysta period.
Jag gillar det här berättargreppet. Cheadle har berättat att han inte ville göra en "från vaggan till graven"-berättelse utan valde det ickelinjära narrativet för att kunna berätta mer av Davis liv samtidigt, inte minst tack vare musiken. Fiffigt, och det fungerar. Sen kan man fundera på om det hade varit bättre att berätta en lite mer sann historia än den påhittade gangsterhistoria det blir när Davis och den helt fiktiva Braden jagar ett försvunnet rullband bland vinande pistolkulor.
Men va fanken, låt gå för den gången!
EXTRAMATERIALET
Bakomfilmen är en intervjutung 20-minutare där Don Cheadle, mängder av musiker och släkt till Miles Davis berättar om mannen, myten och musiken. Samt hur filmen kom till. Mycket fokus läggs på att etablera hur genuint filmens musikaliska inslag är. Cheadle lärde sig spela Davis solon även om det är inte hans toner som hörs i filmen. Sådant gillar jag - som musiker är det alldeles för lätt att se när saker och ting inte stämmer.
Som komplement finns en ungefär lika lång film från filmfestivalen Sundance där vi får ta del av Don Cheadles introduktion till en visning och en efterföljande Q&A där även Ewan McGregor, Emayatzy Corinealdi och Keith Stanfield (som spelar en ung trumpetare i filmen) medverkar. Den här typen av inslag brukar var lite lösa i fogarna samtidigt som en del intressant sägs och så är även fallet här.
Det finns även ett kommentarspår med Cheadle och hans medförfattare Steven Baigelman.
Som komplement finns en ungefär lika lång film från filmfestivalen Sundance där vi får ta del av Don Cheadles introduktion till en visning och en efterföljande Q&A där även Ewan McGregor, Emayatzy Corinealdi och Keith Stanfield (som spelar en ung trumpetare i filmen) medverkar. Den här typen av inslag brukar var lite lösa i fogarna samtidigt som en del intressant sägs och så är även fallet här.
Det finns även ett kommentarspår med Cheadle och hans medförfattare Steven Baigelman.
TRE SAKER
1. Filmen avslutas med Miles Davis födelsedatum, ett streck och inget dödsdatum. Ett sätt att poängtera att Davis, och kanske framför allt hans musik, är odödlig. I själva verket dog Davis i september 1991.
2. Ett annat sätt att visa detta är filmens sista scen som placerar Miles Davis i ett modernt sammanhang. Anakronistiskt fel, men i filmens anda helt korrekt.
3. Idén till filmen föddes redan 2000 när Don Cheadle provfilmade för "Ali". Manusförfattaren Chris Wilkenson berättade att han kände Davis familj. Först sex år senare började Cheadle fundera på det på allvar då Davis brorson i samband med Miles Davis kom med i Rock and Roll Hall of Fame sa att den enda person som kunde spela Davis på film var Cheadle och att en film skulle göras med just Cheadle i rollen. Någon sådan fanns inte och Cheadle blev lika överraskad som alla andra, men sen gick det som det gick.
2. Ett annat sätt att visa detta är filmens sista scen som placerar Miles Davis i ett modernt sammanhang. Anakronistiskt fel, men i filmens anda helt korrekt.
3. Idén till filmen föddes redan 2000 när Don Cheadle provfilmade för "Ali". Manusförfattaren Chris Wilkenson berättade att han kände Davis familj. Först sex år senare började Cheadle fundera på det på allvar då Davis brorson i samband med Miles Davis kom med i Rock and Roll Hall of Fame sa att den enda person som kunde spela Davis på film var Cheadle och att en film skulle göras med just Cheadle i rollen. Någon sådan fanns inte och Cheadle blev lika överraskad som alla andra, men sen gick det som det gick.
ANDERS JAKOBSON (2016-12-29)