En möjlig kultfilm tjugo år senare
En amerikansk varulv i Paris
Genre: SkräckFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Rapid Stream Media, 2017
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
"En amerikansk varulv i London" är en klassiker från 1981 som jag inte tror att jag sett och för ett ögonblick trodde jag att denna utgåva var just John Landis-filmen. Men det var det ju inte, utan 20-årsjubileumsutgåvan av uppföljaren "En amerikansk varulv i Paris" som kom 16 år efter sin föregångare, 1997. Det finns en koppling mellan filmerna, men den är så pass liten och oviktig att den inte har någon egentlig betydelse enligt mig. Eller så här: Jag känner inte att jag saknar rätt förutsättning att se filmen utan att ha sett den första.
Tre amerikaner med Andy (Tom Everett Scott) i spetsen är på äventyrsresa i Europa. Det handlar om att utföra våghalsiga uppdrag, enligt Andy, hans kompisar är mer inne på att jaga brudar. När gänget tar sig upp i Eiffeltornet långt efter stängningsdags planerar Andy att hoppa bungyjump från toppen. Men de är inte ensamma där uppe - en ung kvinna (Julie Delpy) kastar sig ut i ett självmordsförsök men Andy lyckas fånga henne i fallet. Kvinnan klarar sig och försvinner medan Andy hamnar på sjukhus. Strax därpå lyckas gänget hitta Serafine som hon heter och Andy får en date.
Men detta är ingången till en varulvsvärld där Andy blir smittad och därmed titelns amerikanska varulv i Paris, och ett betydligt mer våghalsigt äventyr där Andy får kämpa för att rädda sig själv och Serafine från betydligt värre varulvar.
Jag kan tänka mig att filmen har en kultstämpel i vissa kretsar men för mig blir det en ganska ointressant upplevelse att se den. Det är förstås ingen renodlad skräckfilm utan en skräckkomedi som tar ganska lång tid - med många mellanlandningar i "dråpliga" scener - innan skräcken kryper in. Till skillnad från föregångaren som hade praktiska specialeffekter signerade Rick Baker har uppföljaren dataanimeringar av ganska tidigt snitt. Men de är faktiskt inte så tokiga. Låt gå för att de är lite stela och inte riktigt smälter in i bakgrunderna så som moderna effekter gör, men usla är de verkligen inte. Monsterdesignen är så tokig den heller.
Tom Everett Scott är en liten favorit efter långfilmsdebuten i "That thing you do!" som gjordes året innan, men det räcker inte riktigt för att lyfta min personliga upplevelse. Kul att ha sett filmen, men tyvärr inte så mycket mer.
Tre amerikaner med Andy (Tom Everett Scott) i spetsen är på äventyrsresa i Europa. Det handlar om att utföra våghalsiga uppdrag, enligt Andy, hans kompisar är mer inne på att jaga brudar. När gänget tar sig upp i Eiffeltornet långt efter stängningsdags planerar Andy att hoppa bungyjump från toppen. Men de är inte ensamma där uppe - en ung kvinna (Julie Delpy) kastar sig ut i ett självmordsförsök men Andy lyckas fånga henne i fallet. Kvinnan klarar sig och försvinner medan Andy hamnar på sjukhus. Strax därpå lyckas gänget hitta Serafine som hon heter och Andy får en date.
Men detta är ingången till en varulvsvärld där Andy blir smittad och därmed titelns amerikanska varulv i Paris, och ett betydligt mer våghalsigt äventyr där Andy får kämpa för att rädda sig själv och Serafine från betydligt värre varulvar.
Jag kan tänka mig att filmen har en kultstämpel i vissa kretsar men för mig blir det en ganska ointressant upplevelse att se den. Det är förstås ingen renodlad skräckfilm utan en skräckkomedi som tar ganska lång tid - med många mellanlandningar i "dråpliga" scener - innan skräcken kryper in. Till skillnad från föregångaren som hade praktiska specialeffekter signerade Rick Baker har uppföljaren dataanimeringar av ganska tidigt snitt. Men de är faktiskt inte så tokiga. Låt gå för att de är lite stela och inte riktigt smälter in i bakgrunderna så som moderna effekter gör, men usla är de verkligen inte. Monsterdesignen är så tokig den heller.
Tom Everett Scott är en liten favorit efter långfilmsdebuten i "That thing you do!" som gjordes året innan, men det räcker inte riktigt för att lyfta min personliga upplevelse. Kul att ha sett filmen, men tyvärr inte så mycket mer.
EXTRAMATERIALET
I DVDKritik.se:s programförklaring som står på startsidan kan man läsa Vi lägger lika stor vikt vid skivans extramaterial som filmen. Är skivan verkligen värd pengarna konsumenten lägger ned? Motsvarar innehållet förväntningarna? Är benämningar som "special edition" befogade? I och med den här utgåvan bär överskriften "20th Anniversary Special Edition" blir den sista frågan extra angelägen.
På omslaget hittar man ingen information om extramaterial, men sådant finns. Det ligger med ett antal intervjuer med regissören, skådespelare och effektmakare, allting från när det begav sig och det är ju förstås kul att det finns något även om det inte är jätteroligt presenterat. Huruvida det uppfyller "kraven" för att vara en special edition låter jag faktiskt vara osagt. "En amerikansk varulv i Paris" är en förhållandevis smal titel så då får man vara glad för det lilla, som i det här fallet kompletteras av lite trailers.
På omslaget hittar man ingen information om extramaterial, men sådant finns. Det ligger med ett antal intervjuer med regissören, skådespelare och effektmakare, allting från när det begav sig och det är ju förstås kul att det finns något även om det inte är jätteroligt presenterat. Huruvida det uppfyller "kraven" för att vara en special edition låter jag faktiskt vara osagt. "En amerikansk varulv i Paris" är en förhållandevis smal titel så då får man vara glad för det lilla, som i det här fallet kompletteras av lite trailers.
TRE SAKER
1. Det är oväntat fin och skarp bild på utgåvan. Det gör i och för sig att vissa av greenscreenscenerna blir väl övertydliga.
2. Julie Delpy har i efterhand sagt att den enda anledningen till att hon gjorde filmen var att få pengar till hyran.
3. Det finns ett alternativt slut till filmen, men det ligger inte med på utgåvan.
2. Julie Delpy har i efterhand sagt att den enda anledningen till att hon gjorde filmen var att få pengar till hyran.
3. Det finns ett alternativt slut till filmen, men det ligger inte med på utgåvan.
ANDERS JAKOBSON (2017-02-21)