GAS scensuccé som annorlunda film
Stinsen brinner ...filmen alltså
Genre: KomediFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Majeng media, 2017
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.78:1
Att filmer kan baseras på olika typer av förlagor är inget konstigt. Böcker, pjäser och till och med tidningsartiklar är vanligt förekommande, för att inte tala om andra filmer. Även "Stinsen brinner ...filmen alltså" är en sorts remake, men inte av en annan film utan en scenföreställning. "Stinsen brinner" var i original en av gruppen Galenskaparna After Shaves mest uppskattade och framgångsrika scenföreställningar som rullade på i fyra år innan den spelades för sista gången.
Precis som allt annat de gjort filmade de föreställningarna med ambitionen att göra en dokumentation för visning på tv. Så även med "Stinsen brinner", men den dokumentation som slutligen gjordes upplevdes vara alldeles för överspelad för att representera uppsättningen på ett bra sätt, och den arkiverades för att först många år senare släppas. I stället valde de att dokumentera "Stinsen brinner" som en spelfilm. Något nummer ströks men i det stora hela är det exakt samma historia med exakt samma sketcher och musikaliska inslag som filmades.
Formatet blir udda men fungerande. Ingen skulle komma på tanken att göra en originalhistoria som film på det här viset. Den liknar inte en vanlig film, men det är heller inte en platt scenföreställning som filmats utan publik, utan filmens huvudplats, en liten tågstation i fiktiva Svedum, kompletteras av exteriöra bilder och fantasier som fyller i luckorna på ett snyggt sätt. Jag har sett den här filmen många gånger och fascineras av hur snyggt den flyter på i den här annorlunda formen.
Historien handlar om en stins (Anders Eriksson) som vägrar acceptera att hans station lagts ned. Därför säger han ingenting till sin fru (Kerstin Granlund), sin enda anställde (Knut Agnred) eller de potentiella passagerare (Peter Rangmar, Per Fritzell och Jan Rippe) som väntar på ett tåg som är "fruktansvärt försenat". I stället slår han SJ:s byrådirektör (Claes Eriksson) medvetslös, stoppar honom i en säck och låtsas som ingenting. Det gäller för stinsen att hålla illusionen uppe trots att det stup i kvarten kommer in folk som vill förvandla stationen till något annat - en kyrka, en pizzeria, en bank eller ett hembygdsmuseum. Allt medan fru, anställd och potentiella passagerare undrar vad sjutton som händer.
Å ena sidan är "Stinsen brinner" en klassisk fars med spring i trappor och slå i dörrarna, men i GAS-tappning med ordvrängande replikskiften och ihopknytande sånger, och å andra sidan är det en klassisk Claes Eriksson-historia om den lilla mannen mot överheten, ett ämne han återkommer till och hela tiden lyckas göra fina varianter av. "Stinsen brinner" är en av de bäst skrivna varianterna som verkligen sitter ihop från start till mål.
Nu har filmen digitalt restaurerats och även om det inte handlar om någon storfilmsputsning à la "Jaws" så ser den väl så bra ut som den kan. Det är lite kornig och med "filmnegativsstreck" emellanåt, men den är skarp och fin. Har man inte sett "Stinsen brinner ...filmen alltså" tidigare och är sugen så är tiden verkligen inne. Många år har gått sedan 1991 när den kom, men det mesta håller fortfarande väl.
Precis som allt annat de gjort filmade de föreställningarna med ambitionen att göra en dokumentation för visning på tv. Så även med "Stinsen brinner", men den dokumentation som slutligen gjordes upplevdes vara alldeles för överspelad för att representera uppsättningen på ett bra sätt, och den arkiverades för att först många år senare släppas. I stället valde de att dokumentera "Stinsen brinner" som en spelfilm. Något nummer ströks men i det stora hela är det exakt samma historia med exakt samma sketcher och musikaliska inslag som filmades.
Formatet blir udda men fungerande. Ingen skulle komma på tanken att göra en originalhistoria som film på det här viset. Den liknar inte en vanlig film, men det är heller inte en platt scenföreställning som filmats utan publik, utan filmens huvudplats, en liten tågstation i fiktiva Svedum, kompletteras av exteriöra bilder och fantasier som fyller i luckorna på ett snyggt sätt. Jag har sett den här filmen många gånger och fascineras av hur snyggt den flyter på i den här annorlunda formen.
Historien handlar om en stins (Anders Eriksson) som vägrar acceptera att hans station lagts ned. Därför säger han ingenting till sin fru (Kerstin Granlund), sin enda anställde (Knut Agnred) eller de potentiella passagerare (Peter Rangmar, Per Fritzell och Jan Rippe) som väntar på ett tåg som är "fruktansvärt försenat". I stället slår han SJ:s byrådirektör (Claes Eriksson) medvetslös, stoppar honom i en säck och låtsas som ingenting. Det gäller för stinsen att hålla illusionen uppe trots att det stup i kvarten kommer in folk som vill förvandla stationen till något annat - en kyrka, en pizzeria, en bank eller ett hembygdsmuseum. Allt medan fru, anställd och potentiella passagerare undrar vad sjutton som händer.
Å ena sidan är "Stinsen brinner" en klassisk fars med spring i trappor och slå i dörrarna, men i GAS-tappning med ordvrängande replikskiften och ihopknytande sånger, och å andra sidan är det en klassisk Claes Eriksson-historia om den lilla mannen mot överheten, ett ämne han återkommer till och hela tiden lyckas göra fina varianter av. "Stinsen brinner" är en av de bäst skrivna varianterna som verkligen sitter ihop från start till mål.
Nu har filmen digitalt restaurerats och även om det inte handlar om någon storfilmsputsning à la "Jaws" så ser den väl så bra ut som den kan. Det är lite kornig och med "filmnegativsstreck" emellanåt, men den är skarp och fin. Har man inte sett "Stinsen brinner ...filmen alltså" tidigare och är sugen så är tiden verkligen inne. Många år har gått sedan 1991 när den kom, men det mesta håller fortfarande väl.
EXTRAMATERIALET
En nästan timslång intervjufilm med alla i dag levande medlemmar i ensemblen, i regi av Ronny Svensson ligger med som extramaterial. Det är samma film som kompletterade boxen "Fem första filmerna" för tio år sedan.
Filmen ger lättare kommentarer till just de fem första filmerna, men ger även en liten historisk tillbakablick på ensemblen i stort och vad som definierar deras humor och humanism.
Det hade varit trevligt med ett färskt inslag som kanske handlade mer om filmen i fråga. Det hade väl inte varit så svårt att rigga upp en kamera och bara fånga några tankar?
Filmen ger lättare kommentarer till just de fem första filmerna, men ger även en liten historisk tillbakablick på ensemblen i stort och vad som definierar deras humor och humanism.
Det hade varit trevligt med ett färskt inslag som kanske handlade mer om filmen i fråga. Det hade väl inte varit så svårt att rigga upp en kamera och bara fånga några tankar?
TRE SAKER
1. I nästan 20 år fick scendokumentationen av "Stinsen brinner" ligga i en säck (!) och vänta och släpptes sedan i boxen "Fem fina föreställningar".
2. Per Fritzell är verkligen kungen av dålig hållning. Redan hans första roll som obekväm gigolo är noterbar men det är när Torgny Assarsson gör entré som det blir riktigt dålig hållning.
3. Många repliker och skämt från historien ingår i mitt "humorskafferi" men en solklar favoritreplik genom alla tider är: "Akta dig jävligt noga för countrymusik."
2. Per Fritzell är verkligen kungen av dålig hållning. Redan hans första roll som obekväm gigolo är noterbar men det är när Torgny Assarsson gör entré som det blir riktigt dålig hållning.
3. Många repliker och skämt från historien ingår i mitt "humorskafferi" men en solklar favoritreplik genom alla tider är: "Akta dig jävligt noga för countrymusik."
ANDERS JAKOBSON (2017-04-24)