Stil som saknar story
The Good German
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Warner Bros., 2007
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: 4:3 Fullscreen
"The Good German" är en nostalgitripp som tar oss tillbaka till 40-talets film noir, där fotot är svartvitt, skuggorna djupa, och inga riktiga hjältar tycks existera. Även om filmen har många brister är den ett intressant och oväntat projekt av regissören Steven Soderbergh, som trots sin bakgrund inom smalare filmer nu väl måste räknas som en av Hollywoods förnämsta kassakor.
Den utspelas i Berlin strax efter de allierades triumf över Hitlers anhang, och handlingen kretsar kring en amerikansk krigskorrespondent vid namn Jake Geismer (George Clooney), och hans försök att lösa en mordgåta. Den mördade är hans tillförordnade chaufför Tully (Tobey "Spindelmannen" Maguire), som haft ihop det med Geismers före detta älskarinna Lena, spelad av Cate Blanchett. Utredningen visar sig bli komplex och involverar politiskt rävspel på hög nivå.
Jag har sällan sett en skådis så malplacerad som Tobey Maguire i denna film. Hans karaktär är ett avskyvärt råskinn, och mer än så behöver jag väl egentligen inte skriva? Under den relativt korta tid han figurerar i filmen sätter han på prostituerade, snackar skit och misshandlar folk till höger och vänster, och jag blir övertygad om att det hela måste röra sig om något avancerat internskämt. Jag förstår mycket väl att Maguire vill utvecklas som skådespelare och prova på olika sorters roller, men att spela den elake hårdingen som alla är rädda för är milt sagt inte vad han var menad till. Det är tur att filmen inte lär ha dragit en stor tonårspublik, för tonårstjejer som förälskat sig i superhjälte-Tobey kommer att gråta sig till sömns efter att ha sett "The Good German".
Clooney, en skådespelare jag alltid funnit en smula träaktig, har bättre förutsättningar i huvudrollen och gör en adekvat insats, men han behöver inte uträtta så mycket annat än att gå omkring och ställa en massa frågor. Det klickar heller aldrig riktigt mellan honom och Blanchetts femme fatale.
Filmens största problem är emellertid att karaktärernas motivation att handla si eller så inte finner tillräckligt stöd i storyn. Jag saknar en sense of urgency, en känsla av att något står på spel. Under filmens final kom jag på mig själv med att undra varför det var så himla viktigt för dem att lyckas med en specifik uppgift. För en av karaktärerna stod livet på spel, men de andra verkade mest vara där för att det stod i manus.
Men "The Good German" saknar inte helt kvaliteter. Stilistiskt är den en stor framgång, då den perfekt emulerar tidsandan och ett svunnet bildspråk. Kameran rör sig mer och snabbare än den gjorde då, men ofta är det lätt att glömma att det inte är en klassisk gammal film noir man ser. Detta räcker dock inte. Hade kvaliteterna backats upp av en stabil och spännande story hade jag älskat den här filmen, istället känns den nu som ett intressant men trist stilexperiment.
Den utspelas i Berlin strax efter de allierades triumf över Hitlers anhang, och handlingen kretsar kring en amerikansk krigskorrespondent vid namn Jake Geismer (George Clooney), och hans försök att lösa en mordgåta. Den mördade är hans tillförordnade chaufför Tully (Tobey "Spindelmannen" Maguire), som haft ihop det med Geismers före detta älskarinna Lena, spelad av Cate Blanchett. Utredningen visar sig bli komplex och involverar politiskt rävspel på hög nivå.
Jag har sällan sett en skådis så malplacerad som Tobey Maguire i denna film. Hans karaktär är ett avskyvärt råskinn, och mer än så behöver jag väl egentligen inte skriva? Under den relativt korta tid han figurerar i filmen sätter han på prostituerade, snackar skit och misshandlar folk till höger och vänster, och jag blir övertygad om att det hela måste röra sig om något avancerat internskämt. Jag förstår mycket väl att Maguire vill utvecklas som skådespelare och prova på olika sorters roller, men att spela den elake hårdingen som alla är rädda för är milt sagt inte vad han var menad till. Det är tur att filmen inte lär ha dragit en stor tonårspublik, för tonårstjejer som förälskat sig i superhjälte-Tobey kommer att gråta sig till sömns efter att ha sett "The Good German".
Clooney, en skådespelare jag alltid funnit en smula träaktig, har bättre förutsättningar i huvudrollen och gör en adekvat insats, men han behöver inte uträtta så mycket annat än att gå omkring och ställa en massa frågor. Det klickar heller aldrig riktigt mellan honom och Blanchetts femme fatale.
Filmens största problem är emellertid att karaktärernas motivation att handla si eller så inte finner tillräckligt stöd i storyn. Jag saknar en sense of urgency, en känsla av att något står på spel. Under filmens final kom jag på mig själv med att undra varför det var så himla viktigt för dem att lyckas med en specifik uppgift. För en av karaktärerna stod livet på spel, men de andra verkade mest vara där för att det stod i manus.
Men "The Good German" saknar inte helt kvaliteter. Stilistiskt är den en stor framgång, då den perfekt emulerar tidsandan och ett svunnet bildspråk. Kameran rör sig mer och snabbare än den gjorde då, men ofta är det lätt att glömma att det inte är en klassisk gammal film noir man ser. Detta räcker dock inte. Hade kvaliteterna backats upp av en stabil och spännande story hade jag älskat den här filmen, istället känns den nu som ett intressant men trist stilexperiment.
EXTRAMATERIALET
Utgåvan har inget extramaterial.
TRE SAKER
1. Leland Orser, skådisen som i drygt tio år harvat runt i diverse skumma småroller, bl a i "Seven", "Alien: Resurrection" och "Saving private Ryan", har i denna film lyckats få en hyfsat viktig biroll. Om det fortsätter i den här takten snackar vi huvudroller i storfilmer om 15-20 år! Jag har alltid gillat honom, så jag håller tummarna!
2. Filmens slutscen är till utseendet så lik slutscenen i "Casablanca" att jag fick gnugga mig i ögonen.
3. Något förvånande har man inte tagit genvägen genom en massa modern teknik för att få filmen att se "gammal" ut, utan den är i stort sett gjord med samma medel som den skulle varit på 40-talet.
2. Filmens slutscen är till utseendet så lik slutscenen i "Casablanca" att jag fick gnugga mig i ögonen.
3. Något förvånande har man inte tagit genvägen genom en massa modern teknik för att få filmen att se "gammal" ut, utan den är i stort sett gjord med samma medel som den skulle varit på 40-talet.
JOEL FORNBRANT (2007-09-26)