Mer pratig än rolig
The New Adventures of Aladdin
Genre: ÄventyrFormat: Streamat
Bolag: Walk This Way, 2017
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.40:1
Två kompisar utan framtidsutsikter får för sig att de ska råna varuhuset de jobbar på efter stängning. Det dyker dock upp ett gäng barn och det till synes enda sättet att bli av med dem är att berätta en saga. Ja, ni märker redan där vilken papperstunn handling den här filmen vilar på. Sam och hans kompis Khalid börjar berätta en högst udda version av den klassiska sagan om Aladdin och den magiska lampan.
Och det börjar rätt bra med några spektakulära actionscener och imponerande specialeffekter. Att man då och då klipper tillbaka till sagoberättandet i den där krystade ramhandlingen stör en smula men det är överkomligt. Sedan, nästan som genom ett trollslag är det som att hela filmen fått punktering och det hela förvandlas ganska snabbt till en väldigt pratig föreställning. Mycket munhuggande fram och tillbaka mellan karaktärerna som förvisso för tankarna till Monthy Python, men inte alls på samma nivå. De verbala skämten får mig att dra på mungipan men sällan mer än så. Även specialeffekterna blir allt mindre och dyker upp med allt längre mellanrum.
Men det här är ju en barnfilm, kanske någon tänker nu? Jo, och jag ska inte säga tvärsäkert att en del kids inte kommer gilla det här. De kommer kanske till och med skratta här och där, men jag tror faktiskt att de flesta precis som mig kommer att känna sig allt mer uttråkade ju längre filmen rullar på. Att man sedan effektivt döljer spektakulära actionscener genom att i stället låta Sam och Khalid återge dem muntligt, får mig bara att sucka rakt ut.
Det här blir inte den där underhållande familjefilmen jag hoppats på innan, det blir inte ens en särskilt underhållande film. Det blir mestadels rappa replikskiften under drygt 105 minuter och när eftertexterna börjar rulla är jag redan någon annanstans.
Och det börjar rätt bra med några spektakulära actionscener och imponerande specialeffekter. Att man då och då klipper tillbaka till sagoberättandet i den där krystade ramhandlingen stör en smula men det är överkomligt. Sedan, nästan som genom ett trollslag är det som att hela filmen fått punktering och det hela förvandlas ganska snabbt till en väldigt pratig föreställning. Mycket munhuggande fram och tillbaka mellan karaktärerna som förvisso för tankarna till Monthy Python, men inte alls på samma nivå. De verbala skämten får mig att dra på mungipan men sällan mer än så. Även specialeffekterna blir allt mindre och dyker upp med allt längre mellanrum.
Men det här är ju en barnfilm, kanske någon tänker nu? Jo, och jag ska inte säga tvärsäkert att en del kids inte kommer gilla det här. De kommer kanske till och med skratta här och där, men jag tror faktiskt att de flesta precis som mig kommer att känna sig allt mer uttråkade ju längre filmen rullar på. Att man sedan effektivt döljer spektakulära actionscener genom att i stället låta Sam och Khalid återge dem muntligt, får mig bara att sucka rakt ut.
Det här blir inte den där underhållande familjefilmen jag hoppats på innan, det blir inte ens en särskilt underhållande film. Det blir mestadels rappa replikskiften under drygt 105 minuter och när eftertexterna börjar rulla är jag redan någon annanstans.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Vid två tillfällen brister de ut i sång och dansnummer som är nästan direkt hämtade ur Disneys "Aladdin" från 1992.
2. Det görs några referenser till andra filmer här och där. Bland annat "Jakten på den försvunna skatten", "Snövit" och "Sagan om de två tornen".
3. Jag gillar verkligen hur de fått till de flygande mattornas böljande i vinden.
2. Det görs några referenser till andra filmer här och där. Bland annat "Jakten på den försvunna skatten", "Snövit" och "Sagan om de två tornen".
3. Jag gillar verkligen hur de fått till de flygande mattornas böljande i vinden.
THOMAS HELSING (2017-05-25)