Bättre än originalet är inte bra nog
Power Rangers
Genre: ActionFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2017
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition Letterbox 2.40:1
Jag var naturligtvis för gammal när TV3 satsade på att köpa in den hajpade barnserien "Mighty Morphin Power Rangers". Jag fann den gapig, med lövtunnt manus och specialeffekter som fick en att dra ned skämsmössan. Där och då trodde jag att att det skulle bli en flopp. De allra yngsta kunde nog köpa den urusla kvaliteten men den verkade samtidigt för våldsam för dem. På idéstadiet var det mer en serie för ungar någonstans i 10-13-årsåldern och uppenbarligen hade de lägre krav och såg något i serien som inte jag gjorde.
I dag är den och de efterföljande serierna kult för ungarna som växte upp under slutet av 1990-talet och det är inte konstigt att man försöker återstarta franchisen. Och resultatet är inte helt illa. Helt skamlöst har man plockat det man vet fungerar från filmer som "Transformers", nutida superhjältefilmer som exempelvis Sam Raimis "Spider-Man" och – "The Breakfast Club". De två sistnämnda filmerna har faktiskt producenterna själva nämnt som tydliga förebilder. De har till och med tagit idén med kvarsittningen direkt från den sistnämnda filmen.
Ungdomarna som får chansen att kliva in i rollerna som jordens beskyddare den här gången är av klassisk "The Breakfast Club"-modell med tydligt definierade karaktärer. En populär sportkille, en tekniknörd, en innetjej som blivit utstött och så vidare. Alla försöker de passa in, få godkännande av föräldrarna och den övriga vuxenvärlden men lyckas inte riktigt. En intressant touch är att Billy, den blåa rangern, har en neuropsykiatrisk diagnos vilket jag misstänker är för att göra fanbasen så bred som möjligt.
Tillsammans upptäcker de ett rymdskepp som begravts djupt i jordens inre för 65 miljoner år sedan och där får de sina öden som superhjältar förklarade av Zordon (Bryan Cranston), den sista av den förra generationens Power Rangers. Till sin hjälp har Zordon givetvis sin robotkollega Alpha 5 (Bill Hader). Den är tack och lov inte lika barnsligt töntig som i originalserien men är inte heller mycket roligare här. Som comic relief-karaktär hamnar den långt ned på listan över filmhistoriens mest minnesvärda.
En hel del annat är förändrat också men oftast till det bättre. Borta är till exempel spandexdräkterna som ersatts av något material som visserligen ser väldigt plastigt ut men fortfarande är en förbättring. Förändrad är också huvudskurken Rita Repulsa (Elizabeth Banks). I originalet var hon en överspelande, barnteaterhärjande pappfigur. Här är hon visserligen inte heller mycket till karaktär men det är åtminstone en bra skådespelare i rollen. Dessutom ser teamets fordon, eller Dinozords som de kallas här, inte längre ut precis som de plastiga leksaker man ville kränga under den förra vändan för franchisen.
Så medan de med fina minnen av serien skriker sig hesa om att man förstört allt skulle jag säga att den här rebooten överträffar originalet på de flesta punkter. Åtminstone om man ser till filmens första två tredjedelar. När det väl kommer till filmens klimax blir det simpla lånandet från andra filmer en belastning och det som serveras bleknar i jämförelse med "Transformers" och de andra superhjältefilmerna den måste slåss om uppmärksamheten med. "Power Rangers" är inte alls så illa i grunden, den faller dock på att man koncentrerat sig mer på att låna än att skapa något unikt som ger franchisen existensberättigande.
I dag är den och de efterföljande serierna kult för ungarna som växte upp under slutet av 1990-talet och det är inte konstigt att man försöker återstarta franchisen. Och resultatet är inte helt illa. Helt skamlöst har man plockat det man vet fungerar från filmer som "Transformers", nutida superhjältefilmer som exempelvis Sam Raimis "Spider-Man" och – "The Breakfast Club". De två sistnämnda filmerna har faktiskt producenterna själva nämnt som tydliga förebilder. De har till och med tagit idén med kvarsittningen direkt från den sistnämnda filmen.
Ungdomarna som får chansen att kliva in i rollerna som jordens beskyddare den här gången är av klassisk "The Breakfast Club"-modell med tydligt definierade karaktärer. En populär sportkille, en tekniknörd, en innetjej som blivit utstött och så vidare. Alla försöker de passa in, få godkännande av föräldrarna och den övriga vuxenvärlden men lyckas inte riktigt. En intressant touch är att Billy, den blåa rangern, har en neuropsykiatrisk diagnos vilket jag misstänker är för att göra fanbasen så bred som möjligt.
Tillsammans upptäcker de ett rymdskepp som begravts djupt i jordens inre för 65 miljoner år sedan och där får de sina öden som superhjältar förklarade av Zordon (Bryan Cranston), den sista av den förra generationens Power Rangers. Till sin hjälp har Zordon givetvis sin robotkollega Alpha 5 (Bill Hader). Den är tack och lov inte lika barnsligt töntig som i originalserien men är inte heller mycket roligare här. Som comic relief-karaktär hamnar den långt ned på listan över filmhistoriens mest minnesvärda.
En hel del annat är förändrat också men oftast till det bättre. Borta är till exempel spandexdräkterna som ersatts av något material som visserligen ser väldigt plastigt ut men fortfarande är en förbättring. Förändrad är också huvudskurken Rita Repulsa (Elizabeth Banks). I originalet var hon en överspelande, barnteaterhärjande pappfigur. Här är hon visserligen inte heller mycket till karaktär men det är åtminstone en bra skådespelare i rollen. Dessutom ser teamets fordon, eller Dinozords som de kallas här, inte längre ut precis som de plastiga leksaker man ville kränga under den förra vändan för franchisen.
Så medan de med fina minnen av serien skriker sig hesa om att man förstört allt skulle jag säga att den här rebooten överträffar originalet på de flesta punkter. Åtminstone om man ser till filmens första två tredjedelar. När det väl kommer till filmens klimax blir det simpla lånandet från andra filmer en belastning och det som serveras bleknar i jämförelse med "Transformers" och de andra superhjältefilmerna den måste slåss om uppmärksamheten med. "Power Rangers" är inte alls så illa i grunden, den faller dock på att man koncentrerat sig mer på att låna än att skapa något unikt som ger franchisen existensberättigande.
EXTRAMATERIALET
Några trailers för andra filmer. I övrigt har man valt att inte plocka med det extramaterial de fick på andra sidan Atlanten
TRE SAKER
1. Soundtracket är fyllt med modern generisk dansmusik och det är förstås med målgruppen i åtanke. Men allt är inte nyskrivet; jag noterar en livlös version av "Stand by me" och en tuggummiseg version av C&C Music Factorys gamla "I've got the power". Precis som med filmen i sig konstaterar jag att soundtracket inte är för mig.
2. Under eftertexterna har man klippt in en scen från kvarsittningssalen som hintar åt att ytterligare en Power Ranger kan dyka upp i en eventuell uppföljare.
3. Teamet har som regel att deras identiteter inte får avslöjas, därför har de bland annat heltäckande hjälmar. Den detaljen ser fortfarande lika fånig ut som i originalet.
2. Under eftertexterna har man klippt in en scen från kvarsittningssalen som hintar åt att ytterligare en Power Ranger kan dyka upp i en eventuell uppföljare.
3. Teamet har som regel att deras identiteter inte får avslöjas, därför har de bland annat heltäckande hjälmar. Den detaljen ser fortfarande lika fånig ut som i originalet.
THOMAS HELSING (2017-09-25)