Mytologin växer i omgång två
Stranger Things - Säsong 2
Genre: Science fiction, TV-serieFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2017
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Efter braksuccén med den första säsongen sommaren 2016 fortsätter The Duffer Brothers att utveckla "Stranger Things" och siktar djärvt vidare framåt. Fyra eller fem säsonger totalt ska det bli, och med tanke på att omgång två förfinar mytologin känns det fullt logiskt med ett sådant mål. Dock krävs det att serien även fortsättningsvis hanteras på rätt sätt. Denna andra omgång är annorlunda mot den första, med en liten, liten tendens till att tappa fokuset. Säsongen känns aningens mer actionpackad, vilket jag inte tycker är helt och hållet till seriens fördel. Men samtidigt är det än så länge bara en bisak, då helheten fortfarande är både spännande och underhållande.
Ett år har gått sedan händelserna i den förra säsongen. Det mesta har återgått till det normala för de inblandade. Nästan i alla fall. Will (Noah Schnapp), som tillbringade större delen av säsong 1 i den högst otrevliga parallellvärlden Upside down och tyvärr inte kom tillbaka helt som förr, lider nu av "episoder" som de flesta tror är minnesbilder orsakade av posttraumatisk stress. Så småningom ska det visa sig att han får "nu-minnen" om ett gigantiskt skuggmonster som verkar vilja ta sig över till vår värld. Mike (Finn Wolfhard) saknar Eleven (Millie Bobby Brown) något enormt och hoppas varje dag att hon ska svara honom när han ropar efter henne i sin walkie-talkie. Dustin (Gaten Matarazzo) har fått nya framtänder och med det ett bättre självförtroende och han och Lucas (Caleb McLaughlin) tävlar om den nyinflyttade Max (Sadie Sink) gunst. Hon är en mystisk tjej som inledningsvis hålls borta från gängets allra värsta hemligheter.
Mikes storasyster Nancy (Natalia Dyer) är ihop med snyggfrissan Steve (Joe Keery), men har fortfarande en speciell relation med Wills storebror Jonathan (Charlie Heaton) och båda plågas av hemlighetsmakeriet kring kompisen Barbs död i den första säsongen och vill att sanningen ska komma fram. Will och Jonathans mamma Joyce (Winona Ryder) mår bra och har träffat kärleken i elektroniknörden Bob (Sean Astin), men hon är fortfarande extremt beskyddande när det gäller Will och minsta lilla tecken på att något är galet får henne att reagera starkt, vilket även innebär att traktens polischef Hopper (David Harbour) kallas in. Hopper bär även han på en hemlighet, han har nämligen gömt undan Eleven i en stuga i skogen och satt upp några grundregler för att det ska fungera, men Eleven börjar trötta på att det "snart" när hon ska få leva vanligt igen aldrig verkar komma.
Men så brakar allt igång: Will faller offer för ett virus och kreerar något enormt med kritor och papper. Dustin hittar något oväntat i sin soptunna. Hopper utforskar sjuka pumpaodlingar och hittar något värre. Nancy och Jonathan träffar en journalist. Max äldre styvbror Billy (Dacre Montgomery) gör livet surt för Steve och Eleven rymmer hemifrån för att rota i sitt förflutna, men allt detta leder fram till en gastkramande final där katastrofen är extremt nära.
Den stora charmen med "Stranger Things" är de ohämmade 80-tals-flirtarna. Kläder, musik, popkultur, referenser - den här gång utspelar sig historien hösten 1984 och när det är Halloween är killarna givetvis utklädda till idolerna i "Ghostbrothers". Vad passar ett par vetenskapligt intresserande och övernaturligt medvetna tonåringar bättre? Men retropassningarna åsido, det som slår mig starkast är hur realistiska skildringar av unga känsloliv serien lyckas ge. Oavsett om det handlar om rädslan för att sticka ut, bli mobbad eller bara vara rädd rent allmänt, eller om det handlar om den problematik som kommer när hormonerna går bananas i tid och minut. "Stranger Things" har nära till känslorna och det är väldigt fint, speciellt när skådespelarna är så pass bra.
Seriens övernaturliga anslag är tack och lov inte onödigt invecklat och komplicerat så att det inkräktar på spänningen. Mytologin växer i denna säsong och det ska bli intressant att se hur detta kan utvecklas och förfinas i kommande säsonger, och framför allt om skaparna kan knyta ihop säcken på ett bra sätt innan konceptet vattnats ur och de yngre skådespelarna blivit för gamla. Jag håller tummarna och väntar med spänning på nästa omgång.
Ett år har gått sedan händelserna i den förra säsongen. Det mesta har återgått till det normala för de inblandade. Nästan i alla fall. Will (Noah Schnapp), som tillbringade större delen av säsong 1 i den högst otrevliga parallellvärlden Upside down och tyvärr inte kom tillbaka helt som förr, lider nu av "episoder" som de flesta tror är minnesbilder orsakade av posttraumatisk stress. Så småningom ska det visa sig att han får "nu-minnen" om ett gigantiskt skuggmonster som verkar vilja ta sig över till vår värld. Mike (Finn Wolfhard) saknar Eleven (Millie Bobby Brown) något enormt och hoppas varje dag att hon ska svara honom när han ropar efter henne i sin walkie-talkie. Dustin (Gaten Matarazzo) har fått nya framtänder och med det ett bättre självförtroende och han och Lucas (Caleb McLaughlin) tävlar om den nyinflyttade Max (Sadie Sink) gunst. Hon är en mystisk tjej som inledningsvis hålls borta från gängets allra värsta hemligheter.
Mikes storasyster Nancy (Natalia Dyer) är ihop med snyggfrissan Steve (Joe Keery), men har fortfarande en speciell relation med Wills storebror Jonathan (Charlie Heaton) och båda plågas av hemlighetsmakeriet kring kompisen Barbs död i den första säsongen och vill att sanningen ska komma fram. Will och Jonathans mamma Joyce (Winona Ryder) mår bra och har träffat kärleken i elektroniknörden Bob (Sean Astin), men hon är fortfarande extremt beskyddande när det gäller Will och minsta lilla tecken på att något är galet får henne att reagera starkt, vilket även innebär att traktens polischef Hopper (David Harbour) kallas in. Hopper bär även han på en hemlighet, han har nämligen gömt undan Eleven i en stuga i skogen och satt upp några grundregler för att det ska fungera, men Eleven börjar trötta på att det "snart" när hon ska få leva vanligt igen aldrig verkar komma.
Men så brakar allt igång: Will faller offer för ett virus och kreerar något enormt med kritor och papper. Dustin hittar något oväntat i sin soptunna. Hopper utforskar sjuka pumpaodlingar och hittar något värre. Nancy och Jonathan träffar en journalist. Max äldre styvbror Billy (Dacre Montgomery) gör livet surt för Steve och Eleven rymmer hemifrån för att rota i sitt förflutna, men allt detta leder fram till en gastkramande final där katastrofen är extremt nära.
Den stora charmen med "Stranger Things" är de ohämmade 80-tals-flirtarna. Kläder, musik, popkultur, referenser - den här gång utspelar sig historien hösten 1984 och när det är Halloween är killarna givetvis utklädda till idolerna i "Ghostbrothers". Vad passar ett par vetenskapligt intresserande och övernaturligt medvetna tonåringar bättre? Men retropassningarna åsido, det som slår mig starkast är hur realistiska skildringar av unga känsloliv serien lyckas ge. Oavsett om det handlar om rädslan för att sticka ut, bli mobbad eller bara vara rädd rent allmänt, eller om det handlar om den problematik som kommer när hormonerna går bananas i tid och minut. "Stranger Things" har nära till känslorna och det är väldigt fint, speciellt när skådespelarna är så pass bra.
Seriens övernaturliga anslag är tack och lov inte onödigt invecklat och komplicerat så att det inkräktar på spänningen. Mytologin växer i denna säsong och det ska bli intressant att se hur detta kan utvecklas och förfinas i kommande säsonger, och framför allt om skaparna kan knyta ihop säcken på ett bra sätt innan konceptet vattnats ur och de yngre skådespelarna blivit för gamla. Jag håller tummarna och väntar med spänning på nästa omgång.
EXTRAMATERIALET
Inget. På Netflix finns även det relaterade "efter"-programmet "Beyond Stranger Things" i sju delar.
TRE SAKER
1. Serien i stort är väldigt inspirerad av Stephen King och hans romaner, världar, mytologier - och karaktärer. I säsong 2 är karaktären Billy Hargrove formad efter Kings återkommande onda figur Randall Flagg, och i det här fallet utifrån hur karaktären skildras i romanen "Pestens tid" ("The Stand") - en jeansklädd charmör med onda drag.
2. Netflix marknadsförde säsongen med ett antal passningar till klassiska filmaffischer från 80-talet. Här är ett litet urval:
3. Till skillnad från första säsongen har denna säsong nio avsnitt i stället för åtta. Hur det blir framöver är inte känt.
2. Netflix marknadsförde säsongen med ett antal passningar till klassiska filmaffischer från 80-talet. Här är ett litet urval:
3. Till skillnad från första säsongen har denna säsong nio avsnitt i stället för åtta. Hur det blir framöver är inte känt.
ANDERS JAKOBSON (2017-11-21)