Konst eller kvasiintellektuellt skräp?
Godard collection
Genre: DiverseFormat: DVD, region 2, 11 skivor
Bolag: Universal, 2007
Ljud: 2.0 mono
Bild: Varierande
I det sena 50-talets Frankrike dök en ny generation filmskapare upp, som skulle komma att bli känd som den franska nya vågen. Flertalet av dessa hade en bakgrund som filmkritiker för magasinet "Cahiers du cinéma", och till de mest kända namnen hör Francois Truffaut, Claude Chabrol och Jacques Rivette. De var starka anhängare av auteurteorin, som hävdade att en filmregissör borde vara mer än en simpel iscensättare. Regissören skulle istället skriva eget manus och utveckla en distinkt personlig stil i film efter film, för att sålunda upphöjas till upphovsman, eller auteur.
Stilistiskt förde den nya vågen med sig en mängd innovationer. Ny, lättare filmutrustning gjorde det bland annat möjligt att i högre utsträckning än förut filma på plats istället för i studio, och detta använde sig den nya franska generationens regissörer flitigt av. Handhållen kamera, improviserad dialog och så kallade jump-cuts, fräscha stilgrepp ofta födda ur en tajt budget, blev signum för deras stil, och gav den franska filmen ett helt nytt utseende.
Jean-Luc Godard, som är huvudperson i denna nya box, var en av den franska nya vågens förgrundsfigurer, och hans debutfilm "Breathless" från 1960 räknas till en av de absolut viktigaste filmerna inom rörelsen. Han är fortfarande aktiv som regissör och har under hela sin karriär arbetat för att försöka undergräva det klassiska filmberättandet. Hans filmer är sålunda av varierande grad fulla av kontroversiella narrativa grepp, vilka till stor del syftar till att göra åskådaren uppmärksam på, snarare än omedveten om, filmens mekanik och hur den spelar på våra förväntningar.
Är Godards livsverk ett exempel på lysande konstnärlig ambition eller endast manifestationen av en pretentiös gubbtjyvs tjurskalliga envishet att vägra anpassning? Är detta konst, underhållning eller kvasiintellektuellt skräp? Läs texten och ta reda på det!
A woman is a woman
Godard har i allra högsta grad en komisk ådra, och även om den inte manifesteras till fullo i alla hans filmer, så träffar han rätt med "A woman is a woman" från 1961.
Angela (Anna Karina, här i sin första av många Godard-roller) är en strippa som är ihop med den introverte Emile (Jean-Claude Brialy). Hon vill skaffa barn med det vill inte han, och oenigheten över detta leder deras förhållande in i en kris. Jean-Paul Belmondo spelar vännen Alfred, som till skillnad från Emile inte skulle ha något emot att göra Angela på smällen. Ett triangeldrama tar form och absurda situationer uppstår.
Två saker kännetecknar främst filmen: rapp, fyndig dialog och en minst sagt oortodox tonsättning. Det förstnämnda är vad som bär upp storyn och är källan till filmens humor. Särskilt Alfred är mycket rolig med sin giftiga tunga, och han kontrasteras väl av cynikern Emile.
Det andra kännetecknet, filmens soundtrack, verkar här tjäna som Godards personliga lekstuga, då han ständigt låter musiken avbrytas för att istället tvinga oss att lyssna till fotsteg på asfalt eller tutande bilar. Särskilt en scen är talande för hur Godard tänjer på filmmusikskonventionerna: Karaktärerna sitter på en strippklubb och småpratar lite sporadiskt. Hög musik spelar. Men så fort en replik levereras klipps musiken tvärt av tills karaktären talat färdigt. Mycket märkligt. Detta är ett stilgrepp som Godard fortsatte använda, och det förekommer även i "Contempt".
Det är helt klart en av de bättre filmerna i boxen, men "A woman is a woman" är inte riktigt helgjuten. Även om den ofta är väldigt rolig kan den till synes ändlösa dialogen och de märkliga stilgreppen efter en stund kännas lite tärande. Den korta speltiden verkar dock till filmens fördel.
The Little soldier
Michel Subor spelar huvudrollen som den hemlige agenten Bruno i denna mycket sevärda thriller från 1963. Paranoia är ledordet när Bruno tampas med såväl den franska extremhögern som arabiska kommunister i 50-talets Schweiz. I bakgrunden härjar det algeriska självständighetskriget, och med "The little soldier" hittar Godard en perfekt balans av thrillerelement, politik och det fragmenterade narrativet.
Bruno, nyförälskad i den mystiska Veronica (Anna Karina), får i uppdrag att mörda en kontroversiell journalist, men när detta misslyckas blir han en jagad man utan någon att lita på.
Filmen är full av minnesvärda scener. Till exempel mordförsöket, där Bruno ideligen misslyckas enligt lagen om alltings jävlighet, en fantastisk scen där spänningen byggs upp helt och hållet genom huvudpersonens interna monolog. Effekten blir mer unik av det faktum att Godard genom hela filmen eliminerat 95 procent av allt bakgrundsljud, så det känns som att se en gammal journalfilm. Eller filmens mittsekvens, där Bruno hålls fången och torteras av algerier i en evighet, men där torterare och fånge ändå hinner med att diskutera lite politik emellanåt.
Skådespeleriet är genomgående utmärkt, och det är verkligen inte svårt att förstå vad Godard såg i Karina. Hon ser inte bara bra ut, utan har även humor och en hemlighetsfull kvalitet vilken gör henna utmärkt för lite tvetydiga roller. Subor å sin sida passar som hand i handske i rollen som den naivt nihilistiske Bruno.
Jag kan inte komma på något negativt att säga om "The little soldier". Tempo, story, skådespeleri, klippning, musik, allt verkar smälta samman till en utsökt deg.
Contempt
Med "Contempt" från 1963 fick Godard för första gången arbeta med en stor budget och en etablerad stjärna, i form av Brigitte Bardot. Här fick han också känna på filmindustrins ovana att lägga sig i den enskilda upphovsmannens vision, då filmens producenter krävde flera manusändringar, och slutresultatet är ett satiriskt angrepp på just detta fenomen.
Handlingen kretsar kring en filminspelning. Den tyske mästerregissören Fritz Lang, som här spelar sig själv, befinner sig i Rom för att filmatisera Homeros "Odyséen", men på ett helt annorlunda vis än vad hans uppblåsta producent (Jack Palance) har tänkt sig.
Efter en misslyckad förhandsvisning av några inspelade scener anställer producenten författaren Paul (Michael Piccoli i sin första roll) för att fixa till manuset. Paul har dock blandade känslor inför projektet, och är mest intresserad av att försöka rädda sitt äktenskap med Camille, spelad av Bardot.
Utöver dessa grundförutsättningar finns egentligen inte mycket till handling. "Contempt" handlar å ena sidan om "filmen i filmen", å andra sidan om en misslyckad kärleksrelation. Den förstnämnda aspekten av storyn är den mest intressanta, då Godard hämtade den från vad han själv upplevde under inspelningen.
Filmen är sålunda i hög grad en övning i självreflexivitet och en meditation på själva filmmediet. Godard är som alla andra medlemmar i den franska "nya vågen" mycket medveten om filmhistorien, och "Contempt" sparar inte på krutet när det gäller referenser ifrån den. Som filmintresserad är denna intertextualitet kul att se.
Filmens relationsdrama känns inte särskilt medryckande. Jag har sett "Contempt" beskrivas som en svart komedi, vilket jag inte förstår då den inte är speciellt rolig. Palance har de roliga replikerna och den mest intressanta karaktären, men är tyvärr frånvarande i stora delar av ploten.
Nyckelscenen är ett långt gräl i Pauls och Camilles lägenhet, filmiskt sett ett komplicerat och lysande utfört hantverk, men den ändlösa dialogen får mig att gäspa käken ur led. Första gången jag såg filmen kunde jag inte ta mig igenom denna scen.
"Contempt" är till stil och form mästerligt gjord. Dock lyckas dess innehåll väldigt sällan fånga mitt intresse. Det kanske kan vara så att den helt enkelt är för självupptagen för sitt eget bästa.
Alphaville
I denna svartvita framtidsvision anländer den hemlige agenten Lemmy Caution (Eddie Constantine) till Alphaville, galaxens huvudstad. Där styr den allsmäktiga superdatorn Alpha 60, som har förbjudit koncept som kärlek och medvetande, och bestraffar ologiskt beteende med döden. Spänning och förvirring följer i en hårdkokt science-fiction-noir.
"Alphaville" måste vara en av de mest spartanska science fiction-filmerna som någonsin spelats in. Här finns inga grandiosa scenbyggen eller maffiga specialeffekter. Istället har man använt sig av noggrant utvalda befintliga lokaler med viss tillagd rekvisita för att skapa en futuristisk känsla.
En ryckig klippning av filmen bidrar till känslan av ett främmande universum. Det är lätt att se att Godard här jobbade med en väldigt liten budget, och filmen är ett bra exempel på att små medel ibland är tillräckliga för att uppnå en större vision.
Filmens ljudband är till bristningsgränsen fyllt av voice-overs, tillhörande både huvudpersonen, Alpha 60 och andra karaktärer. Dessa fungerar som en interpunktering av huvudberättelsen, och tjänar till att filosofiskt och politiskt fylla ut den relativt tunna storyn.
Just vad gäller Alpha 60 är det ofta väldigt oklart om dess röst alltid är något som karaktärerna kan höra eller om den stundtals riktar sig exklusivt till åskådaren. Ibland reagerar Caution på vad den säger och ibland är det som om han inte hört ett ord. Detta bidrar till viss förvirring, och är tillsammans med ofta luddiga politiska utläggningarna filmens främsta irritationsmoment.
De största kvaliteterna finns i kameraarbetet och redigeringen, som genom hela filmen lyckas få mig ur balans med plötsliga tvärvändningar och oväntade men snygga grepp. Särskilt en bisarrt småkomisk avrättningsscen i filmens mitt är ett lysande exempel på "Alphavilles" förtjänster.
"Alphaville" är i huvudsak ett stilistiskt och narrativt experiment, och den berättelse som finns här är tydligt underordnad det visuella. Som sådan är filmen inte särskilt publikfriande, men för den tålmodige åskådaren finns här ändå mycket av värde att hämta.
Pete the fool
"Pete the fool", eller "Tokstollen" som den heter på svenska, är en av Godards mer kända filmer, och även den jag gillar bäst i samlingen. Det är ett slags "Bonnie & Clyde"-historia där det unga och nyblivna paret Ferdinand (Jean-Paul Belmondo) och Marianne (Anna Karina) lämnar det händelselösa vardagslivet bakom sig, och beger sig ut på den franska landsbygden för att söka passionen och äventyret. De hamnar i en härva av vapenhandel med politiska förtecken och får en skock illasinnade gangstrar efter sig, varav en är dvärg.
Vad jag gillar med "Pete the fool" är, att även om filmen egentligen bara består av hyfsat fristående scener ihopknutna av en löst definierad handling, så finns ändå här en röd och spännande tråd rakt igenom berättelsen, något jag tyävrr saknar i flera av Godards filmer. Hans typiska tillkrånglande av narrativet finns fortfarande kvar, men jag dristar mig ändå att säga att detta är en av Godards mest lättillgängliga filmer.
Den är också mycket underhållande. Den svarta, bisarra humorn är närvarande från scen ett, Belmondo och Karina visar prov på underbart skådespeleri sinsemellan, och storyn tar hela tiden oväntade och galna vändningar.
Det enda negativa jag kan säga om filmen är att den blir något seg i mittenpartiet, den är ganska lång med Godard-mått mätt, men den får snart upp tempot igen och slutet är faktiskt riktigt actionfyllt och härligt over the top.
En mycket bra film på det hela taget, och är du intresserad av att upptäcka Godards filmer rekommenderar jag dig att börja med denna.
Made in USA
"Made in USA" är en thriller utspelad i ett fiktivt universum där Atlantic City, som är platsen för intrigen, verkar ligga i Frankrike och inte Amerika. Hur detta relaterar till filmens titel är något oklart, men att låta handlingen ta plats i en alternativ värld tillåter Godard att ge storyn en politisk kontext som annars hade framstått som helt absurd.
Anna Karina spelar huvudrollen som Paula, som anländer till Atlantic City för att ta reda på orsaken till hennes fästmans död. Hon dras in i ett mysterium som involverar såväl lönnmördare som polis, och allt verkar vara kopplat till stadens kommunistiske, före detta borgmästare, som också han gått ett våldsamt öde till mötes.
Om beskrivningen av handlingen framstår som lite sketchartad beror det på att det inte är helt lätt att förstå historien som Godard presenterar här. Allt är medvetet tillkrånglat och osammanhängande, och ofta förstår man som åskådare inte vad en scen har att göra med den föregående. Denna teknik är ett tveeggat vapen, då jag lika ofta som jag blir nyfiken och intresserad, bara blir trött och konfunderad.
Godard bryter flitigt den fjärde väggen i "Made in USA". Ett talande exempel är en scen där Paula och antagonisten Widmark (László Szabó) stämt träff i ett garage för att prata allvar. Godard väljer här att upprepade gånger bryta av dialogen och låta de utmärkta skådespelarna direkt adressera publiken, där de förklarar vad deras karaktärer förtäljer varandra. Detta ger en ganska komisk effekt, samtidigt som man blir ytterst medveten om att det är en film man tittar på. Detta intressanta grepp är något Godard utforskat genom hela sin karriär, och tjänar till att distansera åskådaren från handlingen.
Det politiska innehållet? Minst sagt diffust. Möjligen måste man här vara medveten om Godards personliga åsikter och "Made in USA"s kontemporära politiska strömningar. Filmen verkar vilja säga något om frihet, totalitarism och höger- kontra vänsterpolitik, men hur den ställer sig är svårt att greppa. I den sista scenen föreslås att det klassiska politiska spektrumet spelat ut sin roll, men inte heller detta lämnas oemotsagt.
Jag är lite kluven när det gäller denna film. På ett plan är den fascinerande, den är väldigt vacker, och komplexiteten känns mycket mer relevant och motiverad än i exempelvis "First name: Carmen". Samtidigt är "Made in USA" mentalt uttröttande, och risken finns att du lämnar den irriterad istället för tillfredsställd. Dessutom, borde inte en thriller, även om den främst är upptagen med andra mål en spänning, vara åtminstone lite nervkittlande? Här finns nämligen ingen spänning över huvud taget.
Passion
En pretentiös och bister regissör vid namn Jerzy försöker göra en film bestående av iscensättningar av kända konstverk. Samtidigt blir en arbetande kvinna av med sitt fabriksjobb. Då statister behövs till filmen anlitas arbetare från fabriken, vilket knyter ihop de båda lokalerna och deras invånare.
Filminspelningen stöter på problem då Jerzy dels aldrig verkar bli nöjd med ljussättningen, dels finner föga förståelse för sin konstnärliga vision - en film utan handling. Detta är uppenbarligen ett av Godards självreferentiella skämt, då "Passion" som så många andra av hans filmer verkar sakna en egentlig story.
Här bjuds vi istället på en mängd överlappande scener, många bestående endast av politiska och konstnärliga diskussioner, och Godard gör naturligtvis sitt bästa för att förvirra och desorientera åskådaren, främst genom att låta den som har ordet befinna sig utanför bild samtidigt som kameran registrerar något för stunden oväsentligt skeende.
Lägg till några farsartade scener i fabriken, där de strejkande arbetarna tampas med den komiskt auktoritäre fabriksägaren, och du har 1982 års "Passion" framför dig. Är detta en bra film? Jag är tveksam. Är den annorlunda? Definitivt.
First name: Carmen
Om Godard visade upp en extra självreflexiv sida i "Contempt" så tar han steget fullt ut i "First name: Carmen" (1983). Här dyker han nämligen upp som sig själv, en regissör på dekis som aprocheras av sin systerdotter Carmen (Maruschka Detmers) för att hjälpa till med en filminspelning.
Filminspelningen är dock bara en front för Carmen och hennes vänner, som i själva verket utför och planerar bankrån och kidnappningar.
Bankrånet, för övrigt filmens bästa scen, är regisserad som en farsartad balett där rånare och poliser utkämpar en klumpig strid, samtidigt som bankens kunder inte verkar ta någon notis, utan bara fortsätter sitta och vänta eller läsa tidningen. Bisarrt och roande.
En av polisvakterna vid banken (Jacques Bonnaffé) bestämmer sig för att strunta i sitt jobb, och istället följa med Carmen, som han blivit ögonblickligen förälskad i. Återstoden av filmen växlar mellan att följa det nyförälskade men grälande paret och en tillsynes orelaterad stråkkvartett som sitter och repeterar inför en föreställning.
Med jämna mellanrum klipper Godard in mängder av miljöbilder, vågor mot klippor eller tågvagnar som susar förbi i natten. Han är inte heller främmande för att låta ljudet från en scen följa med in i nästa, så att medan vi ser två karaktärer föra en konversation hörs vågskvalp istället för dialog på ljudbandet.
Och det är någonstans i denna hopklumpning av storyelement som filmen tappar sin mening. Den blir svår att följa och engagera sig i.
Detmers och Bonnaffé har en bra, ilsken kemi tillsammans, som tyvärr inte leder någonstans. Efter ett tag börjar jag undra vad det är den unge polisen egentligen ser i Carmen. Hon behandlar honom nämligen som skit hela tiden. Samtidigt undrar jag vad det är meningen att jag ska se i den här filmen.
The Detective
"The Detective" från 1985 utspelar sig på hotell i Paris, där ett antal karaktärers öden sammanflätas då de spenderar några dagar där. Här finns en flygpilot och hans alienerade hustru, några spanare som försöker gå till botten med ett två år gammalt mord, en boxare med en stor match i tankarna samt en grupp mafiosos som försöker driva in diverse fordringar.
Med det gamla mordmysteriet i botten är detta som upplagt för en spännande thriller, men återigen kan Godard inte låta bli att hölja sin berättelse i ett oegenomträngeligt dunkel. Varje karaktär har en story som går att följa, men de blir aldrig delar av den kontext som jag förväntar mig ska kunna skönjas. Istället tillbringar jag hela filmen med att fråga mig hur allt hänger ihop.
Detta gör filmen nästan värre än "Oh, woe is me", som är rakt igenom obegriplig. Här retas man av en potentiellt engagerande historia, men det är ett löfte som aldrig infrias. Filmen är även ganska händelsefattig, och utvecklas snart till ett effektivt sömnpiller.
Oh, woe is me
Här har vi kommit in på 90-talet. Jag kan redan från början gladeligen erkänna att jag inte fattar den här filmen. I centrum står Simon (Gérard Depardieu) och hans fru Rachel (Laurence Masliah), och handlingen verkar inbegripa att någon sorts kraft eller gudomlighet besätter maken och får honom att bete sig på ett sätt främmande för makan.
Jag skriver "handlingen verkar inbegripa", för jag har egentligen inte en susning om vad som försigår i denna minst sagt pretentiösa (ett ord som förvisso tycks förlora sin mening när man ser tio Godard-filmer på raken) film.
Starkt bidragande till min förvirring är det faktum att Godard kontinuerligt lägger in textrutor mitt i scenerna, deras frekvens är "Oh, woe is me"s enda förutsägbara element, med meningar som i många fall inte översätts i textningen av filmen! Då min franska är något rostig är det rimligt att anta att en stor del av filmens mening på så vis går mig förbi. Att temat är gud och tro är uppenbart, jag kan bara inte koppla det till handlingen.
"Oh, woe is me" är en kort film. Ändå känns ett epos av "Spartacus"-magnitud som ett avsnitt av "Linus på linjen" i jämförelse med den sega och obegripliga historia som här rullas upp framför mina ögon. Det sämsta med Godard är att han stundtals är väldigt bra på att få mig att känna mig som en idiot, och med denna film excellerar han i den talangen.
Vad blir då slutsatsen? Med handen på hjärtat måste jag säga att Godard på det hela taget inte är något för mig, eller åtminstone inte hans karriär efter 60-talet. De filmer jag varmt kan rekommendera, "A woman is a woman", "The little soldier", "Pete the fool", "Alphaville" och i viss mån även "Contempt" är alla från hans tidiga period, de senare filmerna känns mer som övningar i komplicerade narrativ ackompanjerade av torra politiska utläggningar. Jag ser film i första hand som underhållning, och som konst i andra hand, och de senare filmerna misslyckades, hur välgjorda och unika de än må vara, att underhålla mig.
Men jag kan inte förneka att även om vissa av filmerna framstår som meningslösa och obegripliga för mig, att Godard är en unik filmskapare, och att hans dåliga filmer är resultatet av missriktad ambition snarare än ett undermåligt hantverk. För den filmentusiast som vet med sig att han eller hon gillar "svår" film av Godards slag kan upplevelsen av de rullar jag fann meningslösa mycket väl bli helt annorlunda.
Att ge sig in i Godards värld är inte ett beslut som bör tas lättvindigt, men jag hoppas att min recension av "Godard collection" kan fungera som en vägledning för den nyfikne.
Stilistiskt förde den nya vågen med sig en mängd innovationer. Ny, lättare filmutrustning gjorde det bland annat möjligt att i högre utsträckning än förut filma på plats istället för i studio, och detta använde sig den nya franska generationens regissörer flitigt av. Handhållen kamera, improviserad dialog och så kallade jump-cuts, fräscha stilgrepp ofta födda ur en tajt budget, blev signum för deras stil, och gav den franska filmen ett helt nytt utseende.
Jean-Luc Godard, som är huvudperson i denna nya box, var en av den franska nya vågens förgrundsfigurer, och hans debutfilm "Breathless" från 1960 räknas till en av de absolut viktigaste filmerna inom rörelsen. Han är fortfarande aktiv som regissör och har under hela sin karriär arbetat för att försöka undergräva det klassiska filmberättandet. Hans filmer är sålunda av varierande grad fulla av kontroversiella narrativa grepp, vilka till stor del syftar till att göra åskådaren uppmärksam på, snarare än omedveten om, filmens mekanik och hur den spelar på våra förväntningar.
Är Godards livsverk ett exempel på lysande konstnärlig ambition eller endast manifestationen av en pretentiös gubbtjyvs tjurskalliga envishet att vägra anpassning? Är detta konst, underhållning eller kvasiintellektuellt skräp? Läs texten och ta reda på det!
A woman is a woman
Godard har i allra högsta grad en komisk ådra, och även om den inte manifesteras till fullo i alla hans filmer, så träffar han rätt med "A woman is a woman" från 1961.
Angela (Anna Karina, här i sin första av många Godard-roller) är en strippa som är ihop med den introverte Emile (Jean-Claude Brialy). Hon vill skaffa barn med det vill inte han, och oenigheten över detta leder deras förhållande in i en kris. Jean-Paul Belmondo spelar vännen Alfred, som till skillnad från Emile inte skulle ha något emot att göra Angela på smällen. Ett triangeldrama tar form och absurda situationer uppstår.
Två saker kännetecknar främst filmen: rapp, fyndig dialog och en minst sagt oortodox tonsättning. Det förstnämnda är vad som bär upp storyn och är källan till filmens humor. Särskilt Alfred är mycket rolig med sin giftiga tunga, och han kontrasteras väl av cynikern Emile.
Det andra kännetecknet, filmens soundtrack, verkar här tjäna som Godards personliga lekstuga, då han ständigt låter musiken avbrytas för att istället tvinga oss att lyssna till fotsteg på asfalt eller tutande bilar. Särskilt en scen är talande för hur Godard tänjer på filmmusikskonventionerna: Karaktärerna sitter på en strippklubb och småpratar lite sporadiskt. Hög musik spelar. Men så fort en replik levereras klipps musiken tvärt av tills karaktären talat färdigt. Mycket märkligt. Detta är ett stilgrepp som Godard fortsatte använda, och det förekommer även i "Contempt".
Det är helt klart en av de bättre filmerna i boxen, men "A woman is a woman" är inte riktigt helgjuten. Även om den ofta är väldigt rolig kan den till synes ändlösa dialogen och de märkliga stilgreppen efter en stund kännas lite tärande. Den korta speltiden verkar dock till filmens fördel.
The Little soldier
Michel Subor spelar huvudrollen som den hemlige agenten Bruno i denna mycket sevärda thriller från 1963. Paranoia är ledordet när Bruno tampas med såväl den franska extremhögern som arabiska kommunister i 50-talets Schweiz. I bakgrunden härjar det algeriska självständighetskriget, och med "The little soldier" hittar Godard en perfekt balans av thrillerelement, politik och det fragmenterade narrativet.
Bruno, nyförälskad i den mystiska Veronica (Anna Karina), får i uppdrag att mörda en kontroversiell journalist, men när detta misslyckas blir han en jagad man utan någon att lita på.
Filmen är full av minnesvärda scener. Till exempel mordförsöket, där Bruno ideligen misslyckas enligt lagen om alltings jävlighet, en fantastisk scen där spänningen byggs upp helt och hållet genom huvudpersonens interna monolog. Effekten blir mer unik av det faktum att Godard genom hela filmen eliminerat 95 procent av allt bakgrundsljud, så det känns som att se en gammal journalfilm. Eller filmens mittsekvens, där Bruno hålls fången och torteras av algerier i en evighet, men där torterare och fånge ändå hinner med att diskutera lite politik emellanåt.
Skådespeleriet är genomgående utmärkt, och det är verkligen inte svårt att förstå vad Godard såg i Karina. Hon ser inte bara bra ut, utan har även humor och en hemlighetsfull kvalitet vilken gör henna utmärkt för lite tvetydiga roller. Subor å sin sida passar som hand i handske i rollen som den naivt nihilistiske Bruno.
Jag kan inte komma på något negativt att säga om "The little soldier". Tempo, story, skådespeleri, klippning, musik, allt verkar smälta samman till en utsökt deg.
Contempt
Med "Contempt" från 1963 fick Godard för första gången arbeta med en stor budget och en etablerad stjärna, i form av Brigitte Bardot. Här fick han också känna på filmindustrins ovana att lägga sig i den enskilda upphovsmannens vision, då filmens producenter krävde flera manusändringar, och slutresultatet är ett satiriskt angrepp på just detta fenomen.
Handlingen kretsar kring en filminspelning. Den tyske mästerregissören Fritz Lang, som här spelar sig själv, befinner sig i Rom för att filmatisera Homeros "Odyséen", men på ett helt annorlunda vis än vad hans uppblåsta producent (Jack Palance) har tänkt sig.
Efter en misslyckad förhandsvisning av några inspelade scener anställer producenten författaren Paul (Michael Piccoli i sin första roll) för att fixa till manuset. Paul har dock blandade känslor inför projektet, och är mest intresserad av att försöka rädda sitt äktenskap med Camille, spelad av Bardot.
Utöver dessa grundförutsättningar finns egentligen inte mycket till handling. "Contempt" handlar å ena sidan om "filmen i filmen", å andra sidan om en misslyckad kärleksrelation. Den förstnämnda aspekten av storyn är den mest intressanta, då Godard hämtade den från vad han själv upplevde under inspelningen.
Filmen är sålunda i hög grad en övning i självreflexivitet och en meditation på själva filmmediet. Godard är som alla andra medlemmar i den franska "nya vågen" mycket medveten om filmhistorien, och "Contempt" sparar inte på krutet när det gäller referenser ifrån den. Som filmintresserad är denna intertextualitet kul att se.
Filmens relationsdrama känns inte särskilt medryckande. Jag har sett "Contempt" beskrivas som en svart komedi, vilket jag inte förstår då den inte är speciellt rolig. Palance har de roliga replikerna och den mest intressanta karaktären, men är tyvärr frånvarande i stora delar av ploten.
Nyckelscenen är ett långt gräl i Pauls och Camilles lägenhet, filmiskt sett ett komplicerat och lysande utfört hantverk, men den ändlösa dialogen får mig att gäspa käken ur led. Första gången jag såg filmen kunde jag inte ta mig igenom denna scen.
"Contempt" är till stil och form mästerligt gjord. Dock lyckas dess innehåll väldigt sällan fånga mitt intresse. Det kanske kan vara så att den helt enkelt är för självupptagen för sitt eget bästa.
Alphaville
I denna svartvita framtidsvision anländer den hemlige agenten Lemmy Caution (Eddie Constantine) till Alphaville, galaxens huvudstad. Där styr den allsmäktiga superdatorn Alpha 60, som har förbjudit koncept som kärlek och medvetande, och bestraffar ologiskt beteende med döden. Spänning och förvirring följer i en hårdkokt science-fiction-noir.
"Alphaville" måste vara en av de mest spartanska science fiction-filmerna som någonsin spelats in. Här finns inga grandiosa scenbyggen eller maffiga specialeffekter. Istället har man använt sig av noggrant utvalda befintliga lokaler med viss tillagd rekvisita för att skapa en futuristisk känsla.
En ryckig klippning av filmen bidrar till känslan av ett främmande universum. Det är lätt att se att Godard här jobbade med en väldigt liten budget, och filmen är ett bra exempel på att små medel ibland är tillräckliga för att uppnå en större vision.
Filmens ljudband är till bristningsgränsen fyllt av voice-overs, tillhörande både huvudpersonen, Alpha 60 och andra karaktärer. Dessa fungerar som en interpunktering av huvudberättelsen, och tjänar till att filosofiskt och politiskt fylla ut den relativt tunna storyn.
Just vad gäller Alpha 60 är det ofta väldigt oklart om dess röst alltid är något som karaktärerna kan höra eller om den stundtals riktar sig exklusivt till åskådaren. Ibland reagerar Caution på vad den säger och ibland är det som om han inte hört ett ord. Detta bidrar till viss förvirring, och är tillsammans med ofta luddiga politiska utläggningarna filmens främsta irritationsmoment.
De största kvaliteterna finns i kameraarbetet och redigeringen, som genom hela filmen lyckas få mig ur balans med plötsliga tvärvändningar och oväntade men snygga grepp. Särskilt en bisarrt småkomisk avrättningsscen i filmens mitt är ett lysande exempel på "Alphavilles" förtjänster.
"Alphaville" är i huvudsak ett stilistiskt och narrativt experiment, och den berättelse som finns här är tydligt underordnad det visuella. Som sådan är filmen inte särskilt publikfriande, men för den tålmodige åskådaren finns här ändå mycket av värde att hämta.
Pete the fool
"Pete the fool", eller "Tokstollen" som den heter på svenska, är en av Godards mer kända filmer, och även den jag gillar bäst i samlingen. Det är ett slags "Bonnie & Clyde"-historia där det unga och nyblivna paret Ferdinand (Jean-Paul Belmondo) och Marianne (Anna Karina) lämnar det händelselösa vardagslivet bakom sig, och beger sig ut på den franska landsbygden för att söka passionen och äventyret. De hamnar i en härva av vapenhandel med politiska förtecken och får en skock illasinnade gangstrar efter sig, varav en är dvärg.
Vad jag gillar med "Pete the fool" är, att även om filmen egentligen bara består av hyfsat fristående scener ihopknutna av en löst definierad handling, så finns ändå här en röd och spännande tråd rakt igenom berättelsen, något jag tyävrr saknar i flera av Godards filmer. Hans typiska tillkrånglande av narrativet finns fortfarande kvar, men jag dristar mig ändå att säga att detta är en av Godards mest lättillgängliga filmer.
Den är också mycket underhållande. Den svarta, bisarra humorn är närvarande från scen ett, Belmondo och Karina visar prov på underbart skådespeleri sinsemellan, och storyn tar hela tiden oväntade och galna vändningar.
Det enda negativa jag kan säga om filmen är att den blir något seg i mittenpartiet, den är ganska lång med Godard-mått mätt, men den får snart upp tempot igen och slutet är faktiskt riktigt actionfyllt och härligt over the top.
En mycket bra film på det hela taget, och är du intresserad av att upptäcka Godards filmer rekommenderar jag dig att börja med denna.
Made in USA
"Made in USA" är en thriller utspelad i ett fiktivt universum där Atlantic City, som är platsen för intrigen, verkar ligga i Frankrike och inte Amerika. Hur detta relaterar till filmens titel är något oklart, men att låta handlingen ta plats i en alternativ värld tillåter Godard att ge storyn en politisk kontext som annars hade framstått som helt absurd.
Anna Karina spelar huvudrollen som Paula, som anländer till Atlantic City för att ta reda på orsaken till hennes fästmans död. Hon dras in i ett mysterium som involverar såväl lönnmördare som polis, och allt verkar vara kopplat till stadens kommunistiske, före detta borgmästare, som också han gått ett våldsamt öde till mötes.
Om beskrivningen av handlingen framstår som lite sketchartad beror det på att det inte är helt lätt att förstå historien som Godard presenterar här. Allt är medvetet tillkrånglat och osammanhängande, och ofta förstår man som åskådare inte vad en scen har att göra med den föregående. Denna teknik är ett tveeggat vapen, då jag lika ofta som jag blir nyfiken och intresserad, bara blir trött och konfunderad.
Godard bryter flitigt den fjärde väggen i "Made in USA". Ett talande exempel är en scen där Paula och antagonisten Widmark (László Szabó) stämt träff i ett garage för att prata allvar. Godard väljer här att upprepade gånger bryta av dialogen och låta de utmärkta skådespelarna direkt adressera publiken, där de förklarar vad deras karaktärer förtäljer varandra. Detta ger en ganska komisk effekt, samtidigt som man blir ytterst medveten om att det är en film man tittar på. Detta intressanta grepp är något Godard utforskat genom hela sin karriär, och tjänar till att distansera åskådaren från handlingen.
Det politiska innehållet? Minst sagt diffust. Möjligen måste man här vara medveten om Godards personliga åsikter och "Made in USA"s kontemporära politiska strömningar. Filmen verkar vilja säga något om frihet, totalitarism och höger- kontra vänsterpolitik, men hur den ställer sig är svårt att greppa. I den sista scenen föreslås att det klassiska politiska spektrumet spelat ut sin roll, men inte heller detta lämnas oemotsagt.
Jag är lite kluven när det gäller denna film. På ett plan är den fascinerande, den är väldigt vacker, och komplexiteten känns mycket mer relevant och motiverad än i exempelvis "First name: Carmen". Samtidigt är "Made in USA" mentalt uttröttande, och risken finns att du lämnar den irriterad istället för tillfredsställd. Dessutom, borde inte en thriller, även om den främst är upptagen med andra mål en spänning, vara åtminstone lite nervkittlande? Här finns nämligen ingen spänning över huvud taget.
Passion
En pretentiös och bister regissör vid namn Jerzy försöker göra en film bestående av iscensättningar av kända konstverk. Samtidigt blir en arbetande kvinna av med sitt fabriksjobb. Då statister behövs till filmen anlitas arbetare från fabriken, vilket knyter ihop de båda lokalerna och deras invånare.
Filminspelningen stöter på problem då Jerzy dels aldrig verkar bli nöjd med ljussättningen, dels finner föga förståelse för sin konstnärliga vision - en film utan handling. Detta är uppenbarligen ett av Godards självreferentiella skämt, då "Passion" som så många andra av hans filmer verkar sakna en egentlig story.
Här bjuds vi istället på en mängd överlappande scener, många bestående endast av politiska och konstnärliga diskussioner, och Godard gör naturligtvis sitt bästa för att förvirra och desorientera åskådaren, främst genom att låta den som har ordet befinna sig utanför bild samtidigt som kameran registrerar något för stunden oväsentligt skeende.
Lägg till några farsartade scener i fabriken, där de strejkande arbetarna tampas med den komiskt auktoritäre fabriksägaren, och du har 1982 års "Passion" framför dig. Är detta en bra film? Jag är tveksam. Är den annorlunda? Definitivt.
First name: Carmen
Om Godard visade upp en extra självreflexiv sida i "Contempt" så tar han steget fullt ut i "First name: Carmen" (1983). Här dyker han nämligen upp som sig själv, en regissör på dekis som aprocheras av sin systerdotter Carmen (Maruschka Detmers) för att hjälpa till med en filminspelning.
Filminspelningen är dock bara en front för Carmen och hennes vänner, som i själva verket utför och planerar bankrån och kidnappningar.
Bankrånet, för övrigt filmens bästa scen, är regisserad som en farsartad balett där rånare och poliser utkämpar en klumpig strid, samtidigt som bankens kunder inte verkar ta någon notis, utan bara fortsätter sitta och vänta eller läsa tidningen. Bisarrt och roande.
En av polisvakterna vid banken (Jacques Bonnaffé) bestämmer sig för att strunta i sitt jobb, och istället följa med Carmen, som han blivit ögonblickligen förälskad i. Återstoden av filmen växlar mellan att följa det nyförälskade men grälande paret och en tillsynes orelaterad stråkkvartett som sitter och repeterar inför en föreställning.
Med jämna mellanrum klipper Godard in mängder av miljöbilder, vågor mot klippor eller tågvagnar som susar förbi i natten. Han är inte heller främmande för att låta ljudet från en scen följa med in i nästa, så att medan vi ser två karaktärer föra en konversation hörs vågskvalp istället för dialog på ljudbandet.
Och det är någonstans i denna hopklumpning av storyelement som filmen tappar sin mening. Den blir svår att följa och engagera sig i.
Detmers och Bonnaffé har en bra, ilsken kemi tillsammans, som tyvärr inte leder någonstans. Efter ett tag börjar jag undra vad det är den unge polisen egentligen ser i Carmen. Hon behandlar honom nämligen som skit hela tiden. Samtidigt undrar jag vad det är meningen att jag ska se i den här filmen.
The Detective
"The Detective" från 1985 utspelar sig på hotell i Paris, där ett antal karaktärers öden sammanflätas då de spenderar några dagar där. Här finns en flygpilot och hans alienerade hustru, några spanare som försöker gå till botten med ett två år gammalt mord, en boxare med en stor match i tankarna samt en grupp mafiosos som försöker driva in diverse fordringar.
Med det gamla mordmysteriet i botten är detta som upplagt för en spännande thriller, men återigen kan Godard inte låta bli att hölja sin berättelse i ett oegenomträngeligt dunkel. Varje karaktär har en story som går att följa, men de blir aldrig delar av den kontext som jag förväntar mig ska kunna skönjas. Istället tillbringar jag hela filmen med att fråga mig hur allt hänger ihop.
Detta gör filmen nästan värre än "Oh, woe is me", som är rakt igenom obegriplig. Här retas man av en potentiellt engagerande historia, men det är ett löfte som aldrig infrias. Filmen är även ganska händelsefattig, och utvecklas snart till ett effektivt sömnpiller.
Oh, woe is me
Här har vi kommit in på 90-talet. Jag kan redan från början gladeligen erkänna att jag inte fattar den här filmen. I centrum står Simon (Gérard Depardieu) och hans fru Rachel (Laurence Masliah), och handlingen verkar inbegripa att någon sorts kraft eller gudomlighet besätter maken och får honom att bete sig på ett sätt främmande för makan.
Jag skriver "handlingen verkar inbegripa", för jag har egentligen inte en susning om vad som försigår i denna minst sagt pretentiösa (ett ord som förvisso tycks förlora sin mening när man ser tio Godard-filmer på raken) film.
Starkt bidragande till min förvirring är det faktum att Godard kontinuerligt lägger in textrutor mitt i scenerna, deras frekvens är "Oh, woe is me"s enda förutsägbara element, med meningar som i många fall inte översätts i textningen av filmen! Då min franska är något rostig är det rimligt att anta att en stor del av filmens mening på så vis går mig förbi. Att temat är gud och tro är uppenbart, jag kan bara inte koppla det till handlingen.
"Oh, woe is me" är en kort film. Ändå känns ett epos av "Spartacus"-magnitud som ett avsnitt av "Linus på linjen" i jämförelse med den sega och obegripliga historia som här rullas upp framför mina ögon. Det sämsta med Godard är att han stundtals är väldigt bra på att få mig att känna mig som en idiot, och med denna film excellerar han i den talangen.
Vad blir då slutsatsen? Med handen på hjärtat måste jag säga att Godard på det hela taget inte är något för mig, eller åtminstone inte hans karriär efter 60-talet. De filmer jag varmt kan rekommendera, "A woman is a woman", "The little soldier", "Pete the fool", "Alphaville" och i viss mån även "Contempt" är alla från hans tidiga period, de senare filmerna känns mer som övningar i komplicerade narrativ ackompanjerade av torra politiska utläggningar. Jag ser film i första hand som underhållning, och som konst i andra hand, och de senare filmerna misslyckades, hur välgjorda och unika de än må vara, att underhålla mig.
Men jag kan inte förneka att även om vissa av filmerna framstår som meningslösa och obegripliga för mig, att Godard är en unik filmskapare, och att hans dåliga filmer är resultatet av missriktad ambition snarare än ett undermåligt hantverk. För den filmentusiast som vet med sig att han eller hon gillar "svår" film av Godards slag kan upplevelsen av de rullar jag fann meningslösa mycket väl bli helt annorlunda.
Att ge sig in i Godards värld är inte ett beslut som bör tas lättvindigt, men jag hoppas att min recension av "Godard collection" kan fungera som en vägledning för den nyfikne.
EXTRAMATERIALET
Alla filmer i boxen har ett visst extramaterial på sin respektive skiva, men hur mycket och vad det utgörs av varierar. Till de flesta filmerna finns bara en trailer och ett fotogalleri, men i vissa fall finns lite mer matnyttig bonusar. "Pete the fool" har exempelvis ett kommentarspår. Boxen innehåller dock en skiva exklusivt fylld med extramaterial: "Godard: Encore".
Extramaterialsskivan inleds med en dialog mellan Godard och Fritz Lang, sänd i fransk tv på en gamla goda tiden och cirka en timme lång. De diskuterar sina filmer, främst "Contempt" (som Lang spelade i) och Langs eget mästerverk "M". De är två färgstarka karaktärer, och dialogen är mycket intressant för den seriöst filmintresserade.
Därefter följer en kort film om Godard gjord av hans kollega Luc Moullet, samt en 50-minuters dokumentär som fokuserar på Godards och Anna Karinas förhållande.
En mycket bra bonus-dvd, och en fin avslutning på denna trevliga box.
Extramaterialsskivan inleds med en dialog mellan Godard och Fritz Lang, sänd i fransk tv på en gamla goda tiden och cirka en timme lång. De diskuterar sina filmer, främst "Contempt" (som Lang spelade i) och Langs eget mästerverk "M". De är två färgstarka karaktärer, och dialogen är mycket intressant för den seriöst filmintresserade.
Därefter följer en kort film om Godard gjord av hans kollega Luc Moullet, samt en 50-minuters dokumentär som fokuserar på Godards och Anna Karinas förhållande.
En mycket bra bonus-dvd, och en fin avslutning på denna trevliga box.
TRE SAKER
1. Som jag nämnde i inledningen anses Godards debutfilm "Breathless" vara en av den franska nya vågens allra viktigaste filmer. Märkligt då, att den inte finns med i den här boxen. Hade gärna sett den inkluderad istället för trams som "Oh, woe is me". Dessutom finns inga av Godards 70-talsfilmer representerade här, vilket är synd.
2. Anna Karina, som spelade i många av Godards filmer, föddes och inledde sin karriär i Danmark och flyttade till Frankrike i de sena tonåren. Hon och Godard var ett äkta par, de gifte sig under inspelningen av "A woman is a woman" 1961 och skilde sig 1967.
3. Godard-citat: "Tracking shots are a question of morality".
2. Anna Karina, som spelade i många av Godards filmer, föddes och inledde sin karriär i Danmark och flyttade till Frankrike i de sena tonåren. Hon och Godard var ett äkta par, de gifte sig under inspelningen av "A woman is a woman" 1961 och skilde sig 1967.
3. Godard-citat: "Tracking shots are a question of morality".
JOEL FORNBRANT (2007-11-15)