En otrevlig thriller som lämnar mig vilsen
Mute
Genre: Science fictionFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2018
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.00:1
Duncan Jones två första filmer var helt i min smak. Den minimalistiska rymdfilmen "Moon" och sci-fi-deckaren "Source Code". Förra filmen, tv-spelsadaptionen "Warcraft: The Beginning" intresserade mig inte och den har jag således inte sett, men nu är Jones tillbaka med den något försenade "Mute" som distribueras via Netflix.
Med svenska ögon kan vi glädja oss att se Alexander Skarsgård som den stumma jätten Leo. I inledningen av filmen ser vi hur Leo som barn drar på sig en allvarlig hals-/strupskada som får självläka eftersom hans familj är Amish. Med modern läkarvård hade Leo kanske kunnat tala men nu kan han inte det. Filmens moderna tid, 30 år senare, utspelar sig i en framtida version av Berlin. Leo jobbar som bartender och är förälskad i servitrisen Naadirah (Seyneb Saleh), men när hon plötsligt försvinner får Leo ge sig ut i en värld fylld av kriminella och onda figurer i jakt efter henne.
Paul Rudd spelar Cactus Bill, en amerikansk armékirurg som fastnat i Berlin med sin dotter. Det enda han vill är att kunna åka hem, men de falska papperna tar tid att få fram och för att bekosta dem hjälper Cactus Bill maffiatyper med olika medicinska ingrepp. Ibland för att lappa ihop någon som blivit skadad, ibland för att tortera folk till att prata. Med sig har han forna kollegan Duck (Justin Theroux) som är fullt nöjd med att vara kvar i Berlin. Han hjälper barn med proteser men har samtidigt ett obehagligt intresse för unga flickor.
Obehaget är något som färgar hela filmen. Det är inte en speciellt trevlig film, och det är både på gott och ont. Dels skildrar filmen en mörk framtid med miserabla eller på andra sätt obehagliga figurer (Dominic Monaghan gör ett kort gästspel som en skapligt pervers typ) och dels är det ingen större filmupplevelse som tittaren får vara med om. Trots att det är en välgjord historia så känns det ändå som en direkt-till-video-film vilket förstärks av vetskapen att det varit en del krångel med distributionen av filmen.
Jag känner mig lite vilsen. Å ena sidan vill jag gilla filmen mer än jag gör på grund av att jag verkligen gillade "Moon" och "Source Code" men å andra sidan känns inte filmen rätt, varken till innehåll eller utförande, fast å tredje sidan gillar jag ändå delar av den. Knepigt, men sammantaget blir "Mute" ändå en liten besvikelse. Jag hade hoppats på något bättre - och trevligare.
Med svenska ögon kan vi glädja oss att se Alexander Skarsgård som den stumma jätten Leo. I inledningen av filmen ser vi hur Leo som barn drar på sig en allvarlig hals-/strupskada som får självläka eftersom hans familj är Amish. Med modern läkarvård hade Leo kanske kunnat tala men nu kan han inte det. Filmens moderna tid, 30 år senare, utspelar sig i en framtida version av Berlin. Leo jobbar som bartender och är förälskad i servitrisen Naadirah (Seyneb Saleh), men när hon plötsligt försvinner får Leo ge sig ut i en värld fylld av kriminella och onda figurer i jakt efter henne.
Paul Rudd spelar Cactus Bill, en amerikansk armékirurg som fastnat i Berlin med sin dotter. Det enda han vill är att kunna åka hem, men de falska papperna tar tid att få fram och för att bekosta dem hjälper Cactus Bill maffiatyper med olika medicinska ingrepp. Ibland för att lappa ihop någon som blivit skadad, ibland för att tortera folk till att prata. Med sig har han forna kollegan Duck (Justin Theroux) som är fullt nöjd med att vara kvar i Berlin. Han hjälper barn med proteser men har samtidigt ett obehagligt intresse för unga flickor.
Obehaget är något som färgar hela filmen. Det är inte en speciellt trevlig film, och det är både på gott och ont. Dels skildrar filmen en mörk framtid med miserabla eller på andra sätt obehagliga figurer (Dominic Monaghan gör ett kort gästspel som en skapligt pervers typ) och dels är det ingen större filmupplevelse som tittaren får vara med om. Trots att det är en välgjord historia så känns det ändå som en direkt-till-video-film vilket förstärks av vetskapen att det varit en del krångel med distributionen av filmen.
Jag känner mig lite vilsen. Å ena sidan vill jag gilla filmen mer än jag gör på grund av att jag verkligen gillade "Moon" och "Source Code" men å andra sidan känns inte filmen rätt, varken till innehåll eller utförande, fast å tredje sidan gillar jag ändå delar av den. Knepigt, men sammantaget blir "Mute" ändå en liten besvikelse. Jag hade hoppats på något bättre - och trevligare.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är en kul passning till "Moon" i filmen, och Duncan Jones har beskrivit "Mute" som en "spirituell uppföljare". Vad som nu menas med det.
2. Jones presenterade "Mute" som sitt första projekt till Sam Rockwell och ville att Rockwell skulle spela rollen som Cactus Bill, medan Rockwell var mer intresserad av karaktären Leo. När projektet ansågs vara för stort skrev Jones "Moon" speciellt för Rockwell.
3. Filmen är dedikerad till "de som blev föräldrar" och listar David (Bowie) Jones 1947-2016 och Marion Skene 1950-2017. Den senare var den barnflicka Jones växte upp med.
2. Jones presenterade "Mute" som sitt första projekt till Sam Rockwell och ville att Rockwell skulle spela rollen som Cactus Bill, medan Rockwell var mer intresserad av karaktären Leo. När projektet ansågs vara för stort skrev Jones "Moon" speciellt för Rockwell.
3. Filmen är dedikerad till "de som blev föräldrar" och listar David (Bowie) Jones 1947-2016 och Marion Skene 1950-2017. Den senare var den barnflicka Jones växte upp med.
ANDERS JAKOBSON (2018-02-27)