Tålamodskrävande porträtteringsprocess
Final Portrait
Genre: DramaFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Universal, 2018
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.78:1
Ofta när jag har sett verklighetsbaserade filmer om olika människor brukar jag göra lite post-research för att få lite mer att gå på när jag ska skriva min text. Till exempel tittar jag på hur den filmade historien förhåller sig till verkligheten och hur porträttlik skådespelaren är sin verkliga karaktär. När jag bara skulle ta fram lite grundläggande födelsedata om den schweiziska konstnären Alberto Giacometti (1901-1966) så hittade jag en topplista över citat han sagt.
Bland de många bra citaten hittade jag denna som passar väldigt bra in på filmen: "The more you fail, the more you succeed. It is only when everything is lost and - instead of giving up - you go on, that you experience the momentary prospect of some slight progress. Suddenly you have the feeling - be it an illusion or not - that something new has opened up."
Giacometti spelas av Geoffrey Rush och menar att ett porträtt aldrig är färdigt. Det var bara förr i tiden som verk blev klara. Detta får den amerikanska journalisten och författaren James Lord (Armie Hammer) i all plågsam tydlighet uppleva när han sitter modell för en tavla. Vi befinner oss i Paris 1964. Lord och Giacometti har blivit goda vänner och när konstnären ber amerikanen att agera modell är den senare snabb att tacka ja. Han ska visserligen åka hem till USA, men modellandet ska bara ta någon dag eller två. Trodde han ja.
Rubriken jag valt till den här recensionen sammanfattar både Lords upplevelse och tittarens. Det ska nämligen inte gå helt enkelt för geniet att fånga sin modell på duken. Vissa sessioner blir det bara några små duttar innan han bryter ihop i ett frustrerat "FUCK!" och så är det slut på kreativiteten för dagen. Någon annan gång tar han fram den stora penseln och målar över det han gjort för att börja om från början. Lord får finna sig i att boka om sin hemresebiljett gång på gång.
Processen är utdragen och det känns. Om det är poängen hos filmskaparen så är den hemma, för som tittare är det lätt att känna sig lite uttråkad samtidigt som det ändå är fascinerande att se hur kreativitet och inspiration tolkas. Filmskaparen är i det här fallet Stanley Tucci som är mest känd som skådespelare, men han har gjort några få insatser som manusförfattare och regissör. I det här fallet ligger fokuset på agerandet och det är det inget större fel på. Rush gör en krum och butter konstnär med specifika rutiner och manér. Runt honom finns hans bror spelad av Tony Shalhoub, hustrun Annette Arm (Sylvie Testud) och älskarinnan Caroline (Clémence Poésy), och så förstås Lord som kommer konstnären riktigt nära under den här perioden.
Det är egentligen inga fel på "Final Portrait", men det är samtidigt inte en film som kommer att stanna kvar i mitt närfilmminne speciellt länge. Ett välgjort porträtt för stunden.
Bland de många bra citaten hittade jag denna som passar väldigt bra in på filmen: "The more you fail, the more you succeed. It is only when everything is lost and - instead of giving up - you go on, that you experience the momentary prospect of some slight progress. Suddenly you have the feeling - be it an illusion or not - that something new has opened up."
Giacometti spelas av Geoffrey Rush och menar att ett porträtt aldrig är färdigt. Det var bara förr i tiden som verk blev klara. Detta får den amerikanska journalisten och författaren James Lord (Armie Hammer) i all plågsam tydlighet uppleva när han sitter modell för en tavla. Vi befinner oss i Paris 1964. Lord och Giacometti har blivit goda vänner och när konstnären ber amerikanen att agera modell är den senare snabb att tacka ja. Han ska visserligen åka hem till USA, men modellandet ska bara ta någon dag eller två. Trodde han ja.
Rubriken jag valt till den här recensionen sammanfattar både Lords upplevelse och tittarens. Det ska nämligen inte gå helt enkelt för geniet att fånga sin modell på duken. Vissa sessioner blir det bara några små duttar innan han bryter ihop i ett frustrerat "FUCK!" och så är det slut på kreativiteten för dagen. Någon annan gång tar han fram den stora penseln och målar över det han gjort för att börja om från början. Lord får finna sig i att boka om sin hemresebiljett gång på gång.
Processen är utdragen och det känns. Om det är poängen hos filmskaparen så är den hemma, för som tittare är det lätt att känna sig lite uttråkad samtidigt som det ändå är fascinerande att se hur kreativitet och inspiration tolkas. Filmskaparen är i det här fallet Stanley Tucci som är mest känd som skådespelare, men han har gjort några få insatser som manusförfattare och regissör. I det här fallet ligger fokuset på agerandet och det är det inget större fel på. Rush gör en krum och butter konstnär med specifika rutiner och manér. Runt honom finns hans bror spelad av Tony Shalhoub, hustrun Annette Arm (Sylvie Testud) och älskarinnan Caroline (Clémence Poésy), och så förstås Lord som kommer konstnären riktigt nära under den här perioden.
Det är egentligen inga fel på "Final Portrait", men det är samtidigt inte en film som kommer att stanna kvar i mitt närfilmminne speciellt länge. Ett välgjort porträtt för stunden.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Både Geoffrey Rush och Tony Shalhoub har tydliga underbett eller vad det nu är som gör att deras munnar ser annorlunda ut än vad de brukar göra. Jag antar att detta är för att bli porträttlika sina karaktärer. De bilder jag sett av Alberto Giacometti vittnar om att Rush träffat rätt i sin gestaltning.
2. Under en session tar Giacometti en lunchpaus och får allting serverat i blixtfart av sin lokala krögare. En tallrik mat, två glas vin, två koppar kaffe. Inget krångel, bara rätt ned i matstrupen och sedan vidare i dagen.
3. Filmen spelades in i London med vissa CGI-kompletteringar då detta var billigare än att spela in i Paris.
2. Under en session tar Giacometti en lunchpaus och får allting serverat i blixtfart av sin lokala krögare. En tallrik mat, två glas vin, två koppar kaffe. Inget krångel, bara rätt ned i matstrupen och sedan vidare i dagen.
3. Filmen spelades in i London med vissa CGI-kompletteringar då detta var billigare än att spela in i Paris.
ANDERS JAKOBSON (2018-03-16)