Sevärd trots bristen på överraskningar
Kodachrome
Genre: DramaFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2018
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Konceptet med en lång roadtrip som ska laga en trasig förälder-barn-relation är inarbetat och för mig inget nytt. Därför bjuder "Kodachrome" generellt sett inte på någon överraskande variant på temat utan på snarare det förväntade, inklusive ett slut som är tämligen enkelt att lista ut längs resans (ursäkta vitsen) gång.
Därmed inte sagt att filmen är dålig eller inte värd tiden det tar att se den. Snarare motsatsen - det är en både fullt godkänd och sevärd film som i Netflix hamnat i subgenren "Snyftare". Jag visste inte ens att den fanns, men okej, jag förstår varför även om jag personligen inte behöver slafsa runt med snytpapper denna gång.
Jason Sudeikis spelar en skivbolags-A&R som ligger lite risigt till. Han har slarvat med sina artister och behöver knyta ett hett band till bolaget för att rädda sitt jobb. Olämpligt nog hamnar ett delikat uppdrag i hans händer, nämligen att köra sin sjuka far från New York till Kansas för att framkalla några filmrullar. Pappan (Ed Harris) är en världsberömd fotograf och han har några oframkallade Kodachrome-rullar kvar, och det enda stället som kan hantera dem är på väg att avsluta tjänsten.
Matt (Sudeikis) hatar sin pappa. Det är den sämsta pappa som finns och faktumet att pappa Ben är döende med bara någon månad kvar i livet gör ingen skillnad. Matt har inget som helst intresse av att köra sin pappa över halva USA. Men så lovar Bens agent att dra i lite trådar för att ordna ett möte med det där bandet Matt behöver kontraktera och då ändras förutsättningarna. Roadtripen görs tillsammans med Bens sjuksyster Zoe (Elizabeth Olsen) som förgäves försöker medla mellan far och son.
Och visst, Ben visar gång efter annan varför Matt inte klarar av honom. Han är ett egoistiskt praktsvin som svikit sin familj och utan någon som helst ånger kan fortsätta att peta i oläkta sår för att få det sista ordet. Ett exempel på det är när resan gör en kort avvikelse för att hälsa på Bens bror (Bruce Greenwood) som han heller inte har någon bra relation till. En försoning som avslutas på en ännu sämre ton.
Men självklart finns det en poäng med resan, där den infekterade relationen mellan Ben och Matt baddas med helande sårlösning och leder till någon sorts försoning. Något annat vore ju galenskap.
Det måhända ooriginella upplägget åsido - det är inget fel på skådespelet i filmen vilket gör det ganska enkelt att tycka om dramat. Snart 68-åriga Ed Harris är bra på att spela sliten och hans gubbsurt onda karaktär här är snudd på komisk, men Harris trycker in åratal av erfarenhet i gestaltningen så att Ben blir allt annat än en endimensionell figur. Jag blir även allt mer förtjust i Jason Sudeikis som jag till 95 procent kopplar samman med komedier av emellanåt lite grövre slag, men likt både Jason Bateman och Steve Carell fixar Sudeikis drama på ett trovärdigt vis. Mer sådant! Och Elizabeth Olsen - som alltid är bra - är den här gången klistret som håller ihop karaktärerna och storyn.
Det gör att det finns goda vinster med att se filmen, men om man är ute efter en riktigt fräsch filmidé så har man valt fel historia. Men sevärd ändå, alltså.
Därmed inte sagt att filmen är dålig eller inte värd tiden det tar att se den. Snarare motsatsen - det är en både fullt godkänd och sevärd film som i Netflix hamnat i subgenren "Snyftare". Jag visste inte ens att den fanns, men okej, jag förstår varför även om jag personligen inte behöver slafsa runt med snytpapper denna gång.
Jason Sudeikis spelar en skivbolags-A&R som ligger lite risigt till. Han har slarvat med sina artister och behöver knyta ett hett band till bolaget för att rädda sitt jobb. Olämpligt nog hamnar ett delikat uppdrag i hans händer, nämligen att köra sin sjuka far från New York till Kansas för att framkalla några filmrullar. Pappan (Ed Harris) är en världsberömd fotograf och han har några oframkallade Kodachrome-rullar kvar, och det enda stället som kan hantera dem är på väg att avsluta tjänsten.
Matt (Sudeikis) hatar sin pappa. Det är den sämsta pappa som finns och faktumet att pappa Ben är döende med bara någon månad kvar i livet gör ingen skillnad. Matt har inget som helst intresse av att köra sin pappa över halva USA. Men så lovar Bens agent att dra i lite trådar för att ordna ett möte med det där bandet Matt behöver kontraktera och då ändras förutsättningarna. Roadtripen görs tillsammans med Bens sjuksyster Zoe (Elizabeth Olsen) som förgäves försöker medla mellan far och son.
Och visst, Ben visar gång efter annan varför Matt inte klarar av honom. Han är ett egoistiskt praktsvin som svikit sin familj och utan någon som helst ånger kan fortsätta att peta i oläkta sår för att få det sista ordet. Ett exempel på det är när resan gör en kort avvikelse för att hälsa på Bens bror (Bruce Greenwood) som han heller inte har någon bra relation till. En försoning som avslutas på en ännu sämre ton.
Men självklart finns det en poäng med resan, där den infekterade relationen mellan Ben och Matt baddas med helande sårlösning och leder till någon sorts försoning. Något annat vore ju galenskap.
Det måhända ooriginella upplägget åsido - det är inget fel på skådespelet i filmen vilket gör det ganska enkelt att tycka om dramat. Snart 68-åriga Ed Harris är bra på att spela sliten och hans gubbsurt onda karaktär här är snudd på komisk, men Harris trycker in åratal av erfarenhet i gestaltningen så att Ben blir allt annat än en endimensionell figur. Jag blir även allt mer förtjust i Jason Sudeikis som jag till 95 procent kopplar samman med komedier av emellanåt lite grövre slag, men likt både Jason Bateman och Steve Carell fixar Sudeikis drama på ett trovärdigt vis. Mer sådant! Och Elizabeth Olsen - som alltid är bra - är den här gången klistret som håller ihop karaktärerna och storyn.
Det gör att det finns goda vinster med att se filmen, men om man är ute efter en riktigt fräsch filmidé så har man valt fel historia. Men sevärd ändå, alltså.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Netflix-appen i telefonen och tv:n meddelar att "Programmet innehåller produktplacering". Det har jag inte sett tidigare. Antar att det är Kodak-filmen som åsyftas då.
2. Pearl Jams underbart vackra "Just Breathe" spelas i en scen i filmen där Eddie Vedders sorgefyllda ton i rösten korrelerar med bilderna på ett sanslöst effektivt sätt. Låten har använts i många film- och tv-sammanhang och har oftast samma effekt.
3. Filmen baserades på en artikel om det sista labbet i USA som framkallade Kodachrome och när möjligheten försvann.
2. Pearl Jams underbart vackra "Just Breathe" spelas i en scen i filmen där Eddie Vedders sorgefyllda ton i rösten korrelerar med bilderna på ett sanslöst effektivt sätt. Låten har använts i många film- och tv-sammanhang och har oftast samma effekt.
3. Filmen baserades på en artikel om det sista labbet i USA som framkallade Kodachrome och när möjligheten försvann.
ANDERS JAKOBSON (2018-05-01)