En skruvad julhistoria med extra allt
Happy! - Säsong 1
Genre: Actionkomedi, TV-serieFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2018
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Christopher Meloni smög in under min radar när jag successivt betade av fängelseserien "Oz" här på DVDKritik.se 2007-2008. Han gjorde ett oförglömligt avtryck som Chris Keller. Sedan dess har han dykt upp i lite allt möjligt. De som tittade på "Law & Order: Special Victims Unit" kunde se honom i 272 avsnitt till exempel.
I "Happy!" spelar han före detta mordutredaren Nick Sax som under tio år raserat totalt i olika missbruk och sadlat om till att bli en effektiv hitman utan skrupler och som alltid klarar sig ur vilken knipa som helst även om han blir halvt mosad på köpet. Det är en fuck my life-situation, men vad gör man inte? Under ett uppdrag får Nick reda på ett eftertraktat "lösenord" som gör honom till ett hett villebråd för olika kriminella grupperingar. Dessvärre drar han på sig en hjärtattack på kuppen och när han vaknar upp ser han något som han inte borde se.
Vi backar bandet en smula och lär känna den ensamstående mamman Amanda (Medina Senghore) och hennes tioåriga dotter Hailey (Bryce Lorenzo). Hailey älskar barnunderhållaren Sonny Shine (Christopher Fitzgerald) och under ett av hans framträdanden försvinner Hailey. Hon blir kidnappad av en psykopat utklädd till självaste jultomten (Joseph D. Reitman). Livrädd gör Hailey det enda hon kan göra - hos skickar i väg sin låtsaskompis Happy för att hitta den enda personen som kan rädda henne: Hennes pappa.
Och pappan är förstås Nick, som inte tror sina ögon när en liten blå enhörning plötsligt flyger runt honom och säger att han har en dotter. Motvilligt börjar Nick tro på Happys historia och börjar jaga efter sin försvunna dotter - en jakt som blir allt farligare och farligare ju närmare han kommer.
Upplägget är knäppt värre, men blir självklart när man blir varse att serien bygger på några serietidningar skapade av Grant Morrison, en välrenommerad modern gigant inom serievärlden. Serien är komisk men samtidigt fruktansvärt våldsam med rätt många splattereffekter som ruskar om tittaren. Jag vill jämföra tonen i serien med "Army of Darkness" - rå, på olika vis.
Världen som målas upp blir allt mer skruvad för varje avsnitt som går. Parallellt med Nick och Happys jakt introduceras vi till maffiabossen Blue (Ritchie Coster) som både varit uppdragsgivare åt Nick men även vill klämma det där lösenordet ur honom. Vi träffar även Blues syster Isabella (Debi Mazar) vars liv hela tiden filmas till en "Real Housewives"-liknande dokumentärserie och som är mamma till fyra söner som Nick knäppte när han fick det där lösenordet. Dessutom är Nicks gamla kollega från mordroteln, Merry (Lili Mirojnick), med på ett annat hörn och hamnar mitt i smeten. Och vi ska inte glömma bort psykopaten Smoothie (Patrick Fischler) som arbetat tillsammans med Blue... Jisses!
Det låter kanske lite rörigt men det är snarare smart och snyggt skrivet och det bästa av allt är att trots detta knäppa och skruvade upplägg finns det gott om utrymme för riktigt bra skådespel. Meloni är magisk i sin roll och rösten till enhörningen Happy görs av Patton Oswalt som alltid är bra. De får en viss kemi trots att de absolut inte spelat mot varandra. Men det bra skådespelet är spritt över samtliga roller och många får scener där de verkligen får spela ut ordentligt. Jag gillar det och det ger ett märkligt konstnärligt värde till en i övrigt väldigt skruvad produkt.
Säsongen består av åtta avsnitt som emellanåt viker av från grundhistoriens stil och innehåll, men det gör det bara allt mer underhållande. En skruvad pärla, och definitivt en udda julhistoria.
I "Happy!" spelar han före detta mordutredaren Nick Sax som under tio år raserat totalt i olika missbruk och sadlat om till att bli en effektiv hitman utan skrupler och som alltid klarar sig ur vilken knipa som helst även om han blir halvt mosad på köpet. Det är en fuck my life-situation, men vad gör man inte? Under ett uppdrag får Nick reda på ett eftertraktat "lösenord" som gör honom till ett hett villebråd för olika kriminella grupperingar. Dessvärre drar han på sig en hjärtattack på kuppen och när han vaknar upp ser han något som han inte borde se.
Vi backar bandet en smula och lär känna den ensamstående mamman Amanda (Medina Senghore) och hennes tioåriga dotter Hailey (Bryce Lorenzo). Hailey älskar barnunderhållaren Sonny Shine (Christopher Fitzgerald) och under ett av hans framträdanden försvinner Hailey. Hon blir kidnappad av en psykopat utklädd till självaste jultomten (Joseph D. Reitman). Livrädd gör Hailey det enda hon kan göra - hos skickar i väg sin låtsaskompis Happy för att hitta den enda personen som kan rädda henne: Hennes pappa.
Och pappan är förstås Nick, som inte tror sina ögon när en liten blå enhörning plötsligt flyger runt honom och säger att han har en dotter. Motvilligt börjar Nick tro på Happys historia och börjar jaga efter sin försvunna dotter - en jakt som blir allt farligare och farligare ju närmare han kommer.
Upplägget är knäppt värre, men blir självklart när man blir varse att serien bygger på några serietidningar skapade av Grant Morrison, en välrenommerad modern gigant inom serievärlden. Serien är komisk men samtidigt fruktansvärt våldsam med rätt många splattereffekter som ruskar om tittaren. Jag vill jämföra tonen i serien med "Army of Darkness" - rå, på olika vis.
Världen som målas upp blir allt mer skruvad för varje avsnitt som går. Parallellt med Nick och Happys jakt introduceras vi till maffiabossen Blue (Ritchie Coster) som både varit uppdragsgivare åt Nick men även vill klämma det där lösenordet ur honom. Vi träffar även Blues syster Isabella (Debi Mazar) vars liv hela tiden filmas till en "Real Housewives"-liknande dokumentärserie och som är mamma till fyra söner som Nick knäppte när han fick det där lösenordet. Dessutom är Nicks gamla kollega från mordroteln, Merry (Lili Mirojnick), med på ett annat hörn och hamnar mitt i smeten. Och vi ska inte glömma bort psykopaten Smoothie (Patrick Fischler) som arbetat tillsammans med Blue... Jisses!
Det låter kanske lite rörigt men det är snarare smart och snyggt skrivet och det bästa av allt är att trots detta knäppa och skruvade upplägg finns det gott om utrymme för riktigt bra skådespel. Meloni är magisk i sin roll och rösten till enhörningen Happy görs av Patton Oswalt som alltid är bra. De får en viss kemi trots att de absolut inte spelat mot varandra. Men det bra skådespelet är spritt över samtliga roller och många får scener där de verkligen får spela ut ordentligt. Jag gillar det och det ger ett märkligt konstnärligt värde till en i övrigt väldigt skruvad produkt.
Säsongen består av åtta avsnitt som emellanåt viker av från grundhistoriens stil och innehåll, men det gör det bara allt mer underhållande. En skruvad pärla, och definitivt en udda julhistoria.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Serien presenteras på Netflix som en originalserie, men i själva verket är det ett SyFy-original som visades under december 2017 och januari 2018 och som sedan fick viss distribution via Netflix. Nåväl.
2. En andra säsong är beställd så vi har inte sett Nick och Happy för sista gången. Låter bra det!
3. Något annat som låter är skådespelaren Ritchie Coster. Han gör en väldig massa ljud när han pratar. Det andas genom näsan och det smackas med munnen, något som förmodligen driver vissa till vansinne. För min del är det en rolig bieffekt som gör karaktären Blue allt mer trovärdig på något märkligt vis.
2. En andra säsong är beställd så vi har inte sett Nick och Happy för sista gången. Låter bra det!
3. Något annat som låter är skådespelaren Ritchie Coster. Han gör en väldig massa ljud när han pratar. Det andas genom näsan och det smackas med munnen, något som förmodligen driver vissa till vansinne. För min del är det en rolig bieffekt som gör karaktären Blue allt mer trovärdig på något märkligt vis.
ANDERS JAKOBSON (2018-05-18)