En vacker historia om kärlek
Call me by your name
Genre: DramaFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Sony, 2018
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
1983, den italienska landsbygden: I en 1700-tals villa verkar professor Perlman (Michael Stuhlbarg) - en amerikan som specialiserat sig på grekisk-romersk kultur. Här bor han med sin fru Annella (Amira Casar) - en översättare från Frankrike och deras 17-åriga son Elio (Timothée Chalamet). Han är ett resultat av sina föräldrars kulturella intressen, men mår inte dåligt av det. Han ägnar dagarna åt att transkribera klassisk musik, läsa romaner, spela piano eller bara njuta i solen tillsammans med jämnåriga.
Varje år tar professorn in en forskningsassistent och i år har lotten fallit på Oliver (Armie Hammer), en snygg och charmig amerikan som med sin blandning av hög intelligens, social kompetens och en avslappnat chosefri attityd blir en frisk fläkt hos familjen denna sommar. Elio, som vanligtvis inte är speciellt road över att en främling tar över hans rum under några sommarveckor, blir fascinerad av amerikanen. Faktum är att Oliver väcker känslor i Elio som han inte visste fanns.
"Call me by your name" är en kärlekshistoria om att vara ung och sökande och att hantera ett känsloliv som inte alltid är kontrollerbart. Parallellt med att Elio dagdrömmer om Oliver har han ett passionerat förhållande med en flickvän (Esther Garrel) som han förlorar sin oskuld till. Men ändå finns tanken om något annat. Det hemliga, det förbjudna. När Oliver visar sig ha liknande känslor hamnar de i en jobbig situation där deras begränsade tid med varandra sätter käppar i hjulet för kärleken.
Filmen baseras på en roman och manusadaptionen gav 89-åriga James Ivory en Oscar. Det är en vacker historia, både i sitt innehåll och hur den filmats. De lite skavda, men ändå historiskt fulländade italienska miljöerna med sol, vatten och dignande fruktträd är idylliska. Känslan av en lång sommar med musik och litteratur i stället för dubbelskärmande i tv-soffan ger mig en tankeställare. Men det är inte det som är filmens poäng, även om det lite lätt nostalgiska filtret gör sitt till det hela.
Varken Armie Hammer eller Timothée Chalamet är gay i verkligheten och jag imponeras alltid av skådespelares förmåga att realistiskt gestalta en kärleksrelations alla små detaljer, speciellt när det går emot deras egen sexualitet. Det är möjligen lite trångsynt av mig att tycka så utifrån ett hetroperspektiv, men jag kan inte låta bli att reagera på det. Regissören Luca Guadagnino övervägde att använda sig av gayskådespelare men valde att sätta kvalitet före sexualitet och ingen kan klaga på valet av Hammer och Chalamet i de två huvudrollerna. Deras individuella prestationer och gemensamma kemi är utmärkt och speciellt Chalamet imponerar starkt. Den absolut sista scenen lär gå rätt in i de flesta tittarna. Strax innan har Michael Stuhlbarg hållit en magisk monolog som visat hur bra skådespelare han är.
Det är ett mycket bra drama och något som jag gillar verkligen är att den här typen av gränsöverskridande kärlekshistorier - oavsett om det handlar om ett gayförhållande eller något annat "förbjudet" - alltid brukar ha ett hatiskt hinder någonstans längs vägen. Med risk för att säga för mycket så finns det inget sådant i "Call me by your name". Kärleken står i fokus, och den är aldrig problemfri, men kan vara otroligt ljuv.
Varje år tar professorn in en forskningsassistent och i år har lotten fallit på Oliver (Armie Hammer), en snygg och charmig amerikan som med sin blandning av hög intelligens, social kompetens och en avslappnat chosefri attityd blir en frisk fläkt hos familjen denna sommar. Elio, som vanligtvis inte är speciellt road över att en främling tar över hans rum under några sommarveckor, blir fascinerad av amerikanen. Faktum är att Oliver väcker känslor i Elio som han inte visste fanns.
"Call me by your name" är en kärlekshistoria om att vara ung och sökande och att hantera ett känsloliv som inte alltid är kontrollerbart. Parallellt med att Elio dagdrömmer om Oliver har han ett passionerat förhållande med en flickvän (Esther Garrel) som han förlorar sin oskuld till. Men ändå finns tanken om något annat. Det hemliga, det förbjudna. När Oliver visar sig ha liknande känslor hamnar de i en jobbig situation där deras begränsade tid med varandra sätter käppar i hjulet för kärleken.
Filmen baseras på en roman och manusadaptionen gav 89-åriga James Ivory en Oscar. Det är en vacker historia, både i sitt innehåll och hur den filmats. De lite skavda, men ändå historiskt fulländade italienska miljöerna med sol, vatten och dignande fruktträd är idylliska. Känslan av en lång sommar med musik och litteratur i stället för dubbelskärmande i tv-soffan ger mig en tankeställare. Men det är inte det som är filmens poäng, även om det lite lätt nostalgiska filtret gör sitt till det hela.
Varken Armie Hammer eller Timothée Chalamet är gay i verkligheten och jag imponeras alltid av skådespelares förmåga att realistiskt gestalta en kärleksrelations alla små detaljer, speciellt när det går emot deras egen sexualitet. Det är möjligen lite trångsynt av mig att tycka så utifrån ett hetroperspektiv, men jag kan inte låta bli att reagera på det. Regissören Luca Guadagnino övervägde att använda sig av gayskådespelare men valde att sätta kvalitet före sexualitet och ingen kan klaga på valet av Hammer och Chalamet i de två huvudrollerna. Deras individuella prestationer och gemensamma kemi är utmärkt och speciellt Chalamet imponerar starkt. Den absolut sista scenen lär gå rätt in i de flesta tittarna. Strax innan har Michael Stuhlbarg hållit en magisk monolog som visat hur bra skådespelare han är.
Det är ett mycket bra drama och något som jag gillar verkligen är att den här typen av gränsöverskridande kärlekshistorier - oavsett om det handlar om ett gayförhållande eller något annat "förbjudet" - alltid brukar ha ett hatiskt hinder någonstans längs vägen. Med risk för att säga för mycket så finns det inget sådant i "Call me by your name". Kärleken står i fokus, och den är aldrig problemfri, men kan vara otroligt ljuv.
EXTRAMATERIALET
Jag har inte haft tid och möjlighet att lyssna på kommentarspåret men det har av andra kallats "ett måste för de som gillar filmen". Det är Timothée Chalamet och Michael Stuhlbarg som står för kommentarerna och som ska ge en heltäckande bild av inspelningen ur alla olika synvinklar.
Något liknande får vi i en konversation efter en visning där Chalamet och Stuhlbarg kompletteras av Armie Hammer och Luca Guadagnino under ledning av New York Magazines Kyle Buchanan. Innan det blir publikfrågor ställer Buchanan en rad intressanta frågor som går in i detalj i olika delar av filmen och historien. Mycket väl värt att lägga en knapp halvtimme på.
En kortare bakomfilm på tio minuter ger en allmän bild av produktionen med intervjuer och scener varvat. Fullt godkänt.
Slutligen kan man se en sorts video till "Mystery of Love" av Sufjan Stevens som egentligen är en snabb sammanfattning av filmen. Bra låt som passar mycket väl in i filmens story och känsla.
Något liknande får vi i en konversation efter en visning där Chalamet och Stuhlbarg kompletteras av Armie Hammer och Luca Guadagnino under ledning av New York Magazines Kyle Buchanan. Innan det blir publikfrågor ställer Buchanan en rad intressanta frågor som går in i detalj i olika delar av filmen och historien. Mycket väl värt att lägga en knapp halvtimme på.
En kortare bakomfilm på tio minuter ger en allmän bild av produktionen med intervjuer och scener varvat. Fullt godkänt.
Slutligen kan man se en sorts video till "Mystery of Love" av Sufjan Stevens som egentligen är en snabb sammanfattning av filmen. Bra låt som passar mycket väl in i filmens story och känsla.
TRE SAKER
1. Timothée Chalamet lärde sig både italienska och att spela klassiskt piano bara så där. Vilken talang!
2. Modet 1983 passade inte så bra för Armie Hammer, speciellt inte de små shorts han tvingades bära. För att inte genera publiken fick Hammers testiklar digitalt suddas ut.
3. Trots väldigt intima kärleksscener menar Hammer att det absolut mest påfrestande för honom under inspelningen var de scener där han skulle dansa.
2. Modet 1983 passade inte så bra för Armie Hammer, speciellt inte de små shorts han tvingades bära. För att inte genera publiken fick Hammers testiklar digitalt suddas ut.
3. Trots väldigt intima kärleksscener menar Hammer att det absolut mest påfrestande för honom under inspelningen var de scener där han skulle dansa.
ANDERS JAKOBSON (2018-06-14)